Ojulkalendern den 17 mars 2006

Hemlisbloggaren kan inte hålla sig undan!

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Alltså: vem i hela friden är detta?

— Jag vill vara självständig, hade hon sagt. Jag har fått nog av att vara beroende av en karls godtycke. Här, läs!
– Ett brev, utbrast han och drog häftigt efter andan.

Hon lyssnade med återhållen andedräkt då han började läsa upp brevet. En signal från telefonen avbröt honom. Ett par starka billyktor dök upp ur mörkret i fönstret. De väntade i tysthet. Lyktorna återvände efter vad som kändes som en evighet.Hon såg dem inte. Hon hade redan överväldigats av sömnen.

– Hör du, du, sa han efter läsningen, och hans blå ögon flammade av beslutsamhet. När jag har föresatt mig någonting så genomför jag det.

I samma ögonblick ringde det på dörren. Hon satte sig yrvaket upp.

— Ett ögonblick, sa hon lågt och vacklade till där hon satt. Sedan satt hon orörlig och bara stirrade på fotografiet av den lilla flickan. Hon flåsade en aning, men det älskvärda leendet lämnade inte hennes läppar. Plötsligt visste hon vad som måste göras! Hon rusade upp i sitt sovrum och började hastigt klä om sig. Då hon såg sin bild i spegeln blev hon rädd. Det var en främling hon såg. Plötsligt kom hon att tänka på att hon kunde stöta på barnet någonstans i staden, och ångesten slog sina klor i henne. Telefonen ringde. Åh! Gud! Hon drog häftigt efter andan. Hon såg skräckslagen på sin spegelbild när han kom in i rummet.

– Vad är det egentligen med dig i dag? frågade han. Men då han såg hennes skälvande läppar drog han henne intill sig. Du måste försöka pigga upp dig, sa han.

Hon stirrade mållös på honom. Nu verkade hon alldeles lugn igen; endast en skälvning i rösten förrådde att hon fortfarande var starkt upprörd. Telefonen ringde åter. Han strök henne ömt över pannan. Skälvande av nervositet tog hon sin väska och kappa och sprang ned till vardagsrummet. Hon kände strax att hans händer tog om henne. Hans mun kom närmare. Hennes armar gled upp om hans axlar. Hon fick en känsla av att hon sögs in i en malström — en vild, berusande malström! Och hon lät sig blint föras med.

De kysser varandra, rusigt lidelsefulla. Då de äntligen skiljs, står månen lågt på sommarnattshimlen. De ser in i varandras ögon och lyssnar andäktigt till spovens klagande skri på andra sidan mossen. Och allt försvinner omkring dem.

Ungefär samtidigt satt ett litet barn och lekte i en vacker, idyllisk trakt. Det var hon – en levnadsglad nioåring med långt, blont hår, som fladdrade för vinden.

I detsamma ringde telefonen. Han slet till sig luren.

Facit kommer runt midnatt, natten till lördag som vanligt!