Kort efterlysning

Var finns bloggar som skrivs av någon som går på gymnasiet? Jag behöver några gymnasieelever som bollplank, serni. Man kan mejla mig också om man är rädd för kommentarerna.

Uppdatering: hela det ohyggligt intressanta bokprojektet lades på is och försvann när det började töa!

Så dags att bli sömnig ... nu?

Det finns saker man bara måste få ur sig. Man och man, förresten, det är ju olika för alla. Olle måste ju få ur sig en massa fakta om andra världskriget ideligen, Broder Jakob måste få ur sig massa politiska åsikter hela tiden (vilka som helst, bara de inte överensstämmer med någon annans åsikter) medan treåringen ständigt rapporterar om antalet och längden på sina egna nyproducerade bajskorvar.

Jag vill berätta om min nattsömn. Och smärtor. (Ja, jag är ungefär 82 år idag.)

1. Vänster armbåge har läkt, medan höger har begåvats med en uppåtbacke som Janne Boklöv hade kunnat göra underverk i.
2. Fåglarna i gamla köksfläkten verkar nu ha kommit in i förpuberteten eftersom de är uppe och grälar och röjer på nätterna.

Krafs krafs, krafsar jag på min armbåge, medan krafs krafs, krafsar fåglarna runt i skorstenen.

– Ta upp den där pinnen, väser pappafågeln. Kräää.
– Ska jag? Kraaaaaaväääs. Det var ju hon som tappade den!
– Ska du säga, du som kraaaaahäääääää kackar i eget bo!
– Roligt, hörru, det där var ett gammalt skämt. Väääskrahaa.
– Piiiiväääskraaaa på er allihop, gör nu som jag säger så att människorna får sova, säger mammafågeln som en fin medsyster.

Men inte somnade jag. Jag bytte säng och bytte säng (vi har trots inhysingarna flera sängplatser lediga), men somnade inte. När jag väl vaknade i morse sade jag förstås till alla att jag inte hade sovit en blund, vilket måste vara osanning eftersom jag de facto vaknade.

Hade jag varit en fotbollsturnering eller en travhäst hade man nu kunnat satsa pengar om (på?) vilket klockslag jag kommer att somna med pannan mot tangentbordet så att det i mina inkomstbringande försäkringsspråksredigeringar bara står sdkljöööödööösdklfjöööööööf ...

Så irriterande!

På engelska finns det något som heter ”pet peeves”, som jag har skrivit om flera gånger tidigare i mitt liv. Det är liksom favoritirritationsobjekt i min egen hemsnickrade översättning. Nu vet jag egentligen inte om det betyder att man gillar att vara irriterad på vissa saker eller om det är vissa favvosaker som man bara helt enkelt ständigt blir irriterat på.

(Jag blir själv aldrig irriterad på knöliga tandkrämstubar eller fulla slaskhinkar men fullständigt från vettet av irritation på moppar som kör i 90 förbi mina barn som väntar på att få gå över övergångsstället. Och sedan kliar det förstås i hela kroppen när fjärrkontrollerna har rymt hemifrån och hamnat i kylskåpet.)

Nu idag fick jag av hakke ett mejl med ett nytt irritationemoment i livet. Man kan inte alltid kommentera! Här! Va? Jag som är så glad och nöjd med era kommentarer som på nolltid går från J-O Waldner till groggar och från ensamma träd till cykelhjälmar. Så här mejlade hakke:

Det ser okej ut när jag postar kommentaren, men sedan dyker den inte upp. Har du har något spam-filter vid sidan om ordverifieringen, eller åker såna kommentarer bara ivåg ner i det djupa ”nul”?

Ser ni det framför er? Alla självcensurerade kommentarer som virvlar runt i sajbern utan hem? Undrar om word verification liksom hänger med på sladden. Undrar om avsändaren syns. Det kanske är ren och skär diskriminering? Ett spamfilter som känner efter, smakar lite på den finurliga kommentaren och sedan bestämmer att nääää, den där, den ska slängas ut i snurra i limbo så att inte Lotten drabbas av hybris.

johnny depp says:
Du ar valkommen hem till jag på midag omm du kan mej lara swenska prata. ghqqwwfs

byggmästare Humbla says:
Jag kommer gärna och målar ert kök gratis, ni verkar ha fullt upp. wwftcxq

horace says:
Apropå cykelhjälmar, så kommer jag att nominera dig nästa år. gpwwqx

Om det är fler än hakke som har stött på detta -- mejla mig. Först ska jag då bli arg och irriterad och skälla på Blogger, sedan kan jag ju faktiskt lägga ut kommentarerna om ni vill.

Nu är frågan: hur ska vi någonsin få lära oss allt om hakkkes släktmat, i en annan del av djupaste Småland?

Nytt lagförslag

Jag är en vindflöjel som vänder kappan efter vinden.

Vänta nu, det där är ju helt fel bild! Jag är mer som en blind höna som lyssnar efter lockro... nej, den funkar heller inte. Jag är en bläckfisk med många bollar i luften och som har kommit på att vad tusan ska jag med bollarna till nu, jag måste ju släppa åtminstone en för att kunna lyfta den där temuggen … hm.

Inte bara detta. Jag är dessutom en som inte planerar längre än näsan räcker, och eftersom just min näsa är en sådan där uppåtvariant, blir det nästan rekyl- eller bumerangreaktion på mina planeri... nej. Det här har jag inte riktigt tänkt färdigt. Man ska planera sina bloggtexter innan man börjar skriva. Och så måste man ju ha något rejält att komma med.

Jag byter till ett stickspår. I Småland fanns det många granar. Sedan kom en Gudrunstorm och blåste omkull nästan allihop så de låg som plockepinn. Nu har de städats bort. Kvar finns detta.
Nu skulle man ju kunna tro att det här är en liten pinne. Men ack nej, perspektivet lurar och bedrar. Det här är en stolt tall, ca 25 meter avlång. Men han har inga kompisar kvar.

Sådant måste vi väl lagstifta om?

I nästan mörkaste Småland

Vi befinner oss i ett hus som Olles mormors morfar byggde 1898.
År 1923. Johannes som byggde huset, hans fru Augusta, deras dotter Anna, hennes döttrar Eva (Olles mormor) och Ebba.

Här har tiden inte stått still som på Sundborn, här kan man (kanske eftersom ur-IKEA ligger i närheten) hitta både moderna garderober med plastknoppar och filskålar som spricker i mikrovågsugnen. Men här finns också gamla sekretärer med glasögonsamlingar, tjocka högar av vykort från början av 1900-talet samt flaskor med rakvatten som kallas is-cologne. Samt … ålderstigen mat.

– Nej, äsch, de måste ju skriva något datum, det är sådana reglerna är, hör jag när jag rynkar på näsan åt Bregott från i februari.
– Men kolla här, den här burken med vita bönor gick ut 1999! triumferar fjortonåringen när jag påpekar att öppnad majonnäs inte ska stå i skafferiet, utan i kylen.
– Ni hade aldrig överlevt krigsåren! hör jag när jag ratar havregryn med sista förbrukningsdag förra sommaren.

Nej, det hade vi nog inte. Jag hade döden dött av astmaanfall och sedan svultit ihjäl eftersom jag inte gnager köttet av benen på allehanda benrika rätter. Jag är helt enkelt en fjant. Skärpning! Nu ska jag dricka brunt kranvatten för att bevisa att jag är en hårding.

Vad ska vi göra med hans självförtroende?

I lugn och ro sitter vi och äter frukost. Alla utom Olle, som ligger i sängen och svär med datorn på magen. Något är uppenbarligen ruttet på hans hårddisk och mejlen de fem senaste månaderna är puts väck. Plötsligt hörs ett dån. Trillar han nerför trappan? Nej, han rusar!

– Jag var i file permission hell! Datorn vägrade göra ditten och datten för den sa att jag inte hade åtkomstbehörighet! ”Mer info”, stod det i en ruta och där stod det surrealistisk poesi men det fanns något litet som hette FoxT. FoxT? FoxT! Och då gick jag in i programmappen till programmet Foxtrot och öppnade paketet och ändrade filbehörigehet manuellt på allt som jag hittade. Och plötsligt kunde jag öppna mejldatabasen igen!
– Vad bra. Har du ...
– Och nu exporterar jag hela skiten i backupmappen.
– Oj, så du menar …
– Jag är så jävla smart att klockorna sta... nej, min hjärna borde läggas in i formalin, man borde öppna ett speciellt museum på Times Square i N.Y. dit folk skulle vallfärda! Det skulle vara ringlande trappor som i Guggenheimmuseet och där, i mitten av en stor sal, skulle alla få titta på min fantastiska hjärna som skvalpade i formalin i en kubisk behållare av kristallglas, upphängd i osynliga trådar! Och köerna skulle ringla runt hela kvarteret.

Vad var det han sa, Strindberg ... ”Jag är en djefla man som kan göra många konster.” Han var i alla fall blygsam, han.

Verktyg

Me like.

Jag gillar alltså inte bara snickare med snickarbälten och bara bringor utan även deras verktyg. (Är detta jag skriver nu kvinnlig härskarteknik och känner sig alla hantverkare kränkta nu?)

Nyss gick jag över till Bästisgrannens hus, som ju är fyllt av allt sådant. Fast påklädda bringor. Där stod en av dem och skruvade fast vassa klingor på ett multiverktyg som han skulle skära av en panel med. Jag dreglade lite, smög mig fram till honom och sade:

– Eh, vad heter den där? Oj, vad många skärgrejer, titta så små det finns och ... OJ VILKEN JÄTTESTOR CEMENTVISP! Tycker inte ni att moraknivar borde ha sådant där skydd så att man inte halkar och skär sig i tummen ... OJ HAAAAR DEN ETT SÅDANT DÄR TUMME-SKYDD? Kan jag låna det där spettet en stund och ta loss den där listen för där har Bästisgrannen gjort streck för barnens längd ... MEN VILKEN ... VILKEN GROV ... KRAFTFULL DOMKRAFT, JAG HAR ALDRIIIIG SETT ...
– Lotten, kom nu, låt dem arbeta ifred, väste Bästisgrannen. Men vad har du ... har du dragit loss listen?

Nu sitter jag här och längtar. Jag önskar mig ett vattenpass med laser inbyggt. Och ett verktyg som man kan skära av sina paneler med. Och en sån där moj som man liksom kan se in i väggarna med så att man inte hugger av vatten- eller elledningar. Tänk om man i framtiden har en moj så att man kan se in i ... framtiden? Tänk om man i framtiden har en moj så att man kan se in i ... folks hjärnor! Snickarnas hjärnor! Eller bara in bakom deras snickarskjortor.

Köttfärslimpa

Detta är min mammas recept, fast i min tappning.

Köttfärslimpa på 1,6 kg köttfärs

Lägg
2 dl skorpsmulor
3 dl mjölk
3 ägg
i en skål och låt det hela svälla som ett mördat vattenlik i en hemsk, brittisk deckare.

Blanda
2 stooora, rivna, gula lökar
1,6 kg köttfärs
3 burkar tomatkross
ca 1 msk salt
1 tsk peppar
3 krossade vitlöksklyftor
mejram sådär lagom mycket
oregano lite på en höft
timjan så att det smakar gott
basilika lite mer än av de andra medelhavskryddorna
rosmarin lite mindre än av de andra medelhavskryddorna
och gegga ihop till en stabbig klump som sedan ska läggas i och blandas med den svullna mjölk-ägg-skorpblandningen.

Nu har du en rå köttfärslimpa. Den ska vara tjockare än gröt men inte seg som en bröddeg.

Smörj en eller elva formar med smör och dumpa klegget i. Låt allt stå i ugnen i
200 °C i 40 minuter.
(Fast om du har en varmluftsugn funkar det nog med 175 °C.)

Nu är frågan: kan man göra potatisklyftor samtidigt eller måste man lära barnen att äta rena plugg (potatis)? Ja.

När man tar ut köttfärslimpan finns det förhoppningsvis lite sky som man kan gucka upp med buljong eller bara vatten så att – häpp – man får en sås. (Som passar bra till både potatis och klyftpotatis.) Sallad på tomat, färsk vitkål, gurka, fetaost, avokado och finhackad rödlök samt en dressing på olja, fransk senap, äppelcidervinäger, peppar och salt tycker barnen inte alls som så de får ett par grova morötter som de skalar själva så att hela köksgolvet blir orange.

Öl? Mhm.

Dagens åsikt

Det här med skolan.

(Suckpaus. Ni får gärna sucka ni också.)

Jag har ju bara information om

• min egen
• mina än så länge tre skolbarns
• mina sju kompisar som är lärares

erfarenheter av skolan.

Min egen skolgång kan sammanfattas av ett ord: experiment. Jag har berättat om det förut, men i sexan testade de med oss genom att

• avskaffa schemat
• anställa mysig hippielärare
• installera myshörna längst ner i ett hörn av klassrummet
• ställa skolbänkarna var som helst i klassrummet
• införa obegränsad frihet för främjande av kreativitet.

Vi hade alltså inget schema. Alla fick ha vilket ämne de ville när de ville, vi fyllde bara i staplar som angav hur många minuter vi hade haft det ämne vi hade valt att ha. Bästisgrannen fyllde i sina mattestaplar men hade aldrig matte.

Jag kunde ha svenska samtidigt som Janne bredvid mig hade OÄ, samtidigt som Lattjo (han hette egentligen Lars) därborta i hörnet hade matte, samtidigt som Gezo (han hette egentligen Micke) slängde sig i myshörnan och läste en bok om sexfrågor. (Väldigt mycket handlade om sexfrågor och där i myshörnans mörker fanns en brevlåda för sexfrågor.) Samtidigt försvann Eva, Anki, Lena och Katta ut till studiehallen för att avsluta ett grupparbete i musik.

Nu ser jag hur mina barn har det i skolan. Fjortonåringen går i åttan och ... ja. Ni kanske kan fylla på? Elevinflytandet som låter så vackert funkar bra så länge eleverna vill ha färre läxor, långsammare undervisning och 1-X-2-frågor istället för essäprov. Men om eleverna vill ha en bättre lärare som behärskar ämnet och som ... tja, sköter sitt jobb, nej då går det inte att påverka.

Samtidigt – på lärarnas sida – ser jag kompisar som sliter ut sig som om de jobbade i en gruva på 1800-talet.

(Suckpaus igen.)

Dåtiden

Nu kommer alla att tröttna på mig. Jag kommer att berätta om min helg i dåtiden (fast ändå 19–21 maj 2006) tills folk svimmar, somnar, flyttar hemifrån och åldras i förtid.

Detta var vad jag såg när jag vaknade på lördagsmorgonen. Ser ni vad det är?

(Sträckte jag mig omedelbart efter kameran och tänkte ”aaah, detta ska jag blogga om”? Ja.)

Jag har aldrig lyckats vinna fördelar pga. att jag känner rätt personer (nej, hur skulle det gå till, jag känner ju bara fel personer), jag har aldrig lyckats gå före i vårdkön (fast jag har försökt: ”jag är faktiskt elitidrottare!” funkade inte alls) och någon gräddfil har jag inte sett till – inte ens bussfilen har jag vågat mig in i.
Men nu har jag lärt känna några som har försänkningar i dåtiden. Och när man har släktband till denna dåtid – släktband som heter Carl och Karin Larsson – får man bjuda in bloggkompisar som man egentligen inte känner och låta dem sova i de gamla äkta sängarna på Sundborn, sitta till bords i matsalen (se nedan) och klappa väggarna och pussa golven samt gråta av lycka.
Detta var stort. Jag har alltså sovit två nätter i Carl Larssons (väldigt hårda) säng. Olle sov i Karin Larssons (mjukare) säng och barnen valsade på vanligt känt bergmanskt manér runt i huset och sov i sängar där till exempel Selma Lagerlöf sov med Sophie Elkan. Ingen kissade på sig.

Men redan 1901 infekterade genitivapostroferna Sveriges rike.

Facit till Ojulkalendern den 19 maj 2006

Som vanligt får ni gå runt hörnet för att få läsa facit.

Bloggpaus från och med nu ...

... men bara tills VM-finalen i ishockey är över.

(Vi är hemma igen från dåtiden och Bästisgrannenfamiljen har gjort grillspett till oss. Deras sjuåring suckar ”vad skööönt att ni är hemma igen”. Som tack sätter jag mig framför tv:n och är extremt asocial och o-ojulkalendrig.)

Ojulkalendern den 19 maj 2006

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Nu undrar jag alltså vem detta är:

Han låg där på rygg. Hans döda ögon mötte mina med en skärpa som fick mig att rygga tillbaka, men i nästa ögonblick såg det ut som om han log. Jag försökte, men det gick inte att få ihop ögonen – de halvöppna läpparna hånlog åt mina försök.

Enligt sin vana kom unga fröken trippande in i rummet. ”Det var inte jag, det var inte jag!” snyftade hon som om hennes hjärta ville brista. ”Jag hade inte en tanke på att älska honom!” ”Älska!” utbrast jag i så hånfull ton jag förmådde. ”Älska!”

Jag fick en plötslig lust att uppsöka kära kusin och begära brevet tillbaka; det var vackert skrivet men mycket enfaldigt. Det var ännu tidigt på dagen och ingenting hindrade för övrigt att jag använde dagen till att göra upp affärerna med min värdinna så att jag besparades besväret att fara hit igen. Efter att ha vilat en stund gick jag ut och lade mig i försåt för brevbäraren; han hade inte ännu lämnat brevet. Dock försvarade han tappert det anförtrodda brevet men jag lyckades få tag på det. Jag hotade honom med både det ena och

”Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt och sträckte ut handen efter det dyrbara brevet men jag höll det över huvudet. Hon bestormade mig med böner att jag skulle slänga det på elden eller förstora det på vilket sätt som helst. Och eftersom jag var nästan lika frestad att skratta som att gräla – jag betraktade nämligen det hela som tanklöshet – gav jag till slut med mig en smula. Då hon sträckte sig efter brevet tappade hon det mellan golvbrädorna och som källardörren var låst tänkte hon springa ner för att hämta det. Jag bad henne akta sig så att hon inte föll och hon hoppade vigt ner och försvann ur min åsyn. Jag tittade på den döde igen. ”Titta, så fult han grinar åt döden!” utbrast jag högt. Jag var alldeles bedövad av den fasansfulla händelsen, och även minnet av gamla tider, som oemotståndligt trängde sig fram, verkade beklämmande.

Nu kommer vi till något helt annorlunda. Facit kommer alls inte vid midnatt utan kanske så sent som på söndag kväll, eftersom jag ska resa i en tidsmaskin till början av 1900-talet. Om man är nyfiken och listig kan man via gamla hederliga Julkalenderplejset den 11 december lista ut vart jag ska.)

Kanske måste ni alltså sköta alla ledtrådar och villospår helt själva. Men kanske lyckas jag som Micheal J. Fox skapa en anakronistisk uppkoppling från dåtiden. Kanske kommer jag aldrig tillbaka utan går omkring i höghalsade klänningar resten av livet?

Dagens lektion och blir det nån Ojulkalender?

Ja, någon gång före lunch (jag gillar ju deadline:er) kommer det en hemlisbloggare till en blogg nära dig. Men denna gång kommer gissarna att ha mer tid på sig.

Och nu till dagens lektion. Hur kommenterar man om man

• är fereeuuuuktansvärt rädd
• aldrig har kommenterat förut
• inte vill bli Bloggermedlem
• inte har en egen sajt
• alls inte vill ange någon mejladress
• egentligen heter t.ex. Björn men vill låtsas att man heter t.ex. Börje?

Först och främst måste man ju klicka på ANTAL REFLEKTIONER under min text här.
Sedan skriver man något i rutan till höger på skärmen.

Och nu till det där läskiga!

Man klickar först i den lilla pricken bredvid ”Other”.

Så fyller man i ”Börje” i rutan för NAME (Det är tyska och betyder namn.)

Sedan struntar man i att fylla i YOUR WEB PAGE, för det är frivilligt!

De vingliga bokstäverna som är så roliga (nu låter jag som en Totte-bok), t.ex. qurfrus, fyller du i den sista rutan. Om du inte kan se bokstäverna, kan du klicka på den lilla handikappsymbolen (om du kan se den, förstås) och få siffror upplästa och då skriver du in dem istället.

Klicka på Publish Your Comment och var som en människa.

Melodifestivalen, eller nej ...

... för det är ju bara en semifinal. (Efter inlägget nedan vet vi ju alla vad en semi är.)

Jag är alltså en sådan där patetisk Melodifestivalgalning. Men när det nu är uttagningar och förtifjorton semifinaler i Sverige och när en urdålig låt vinner framför Sing for Me med Andreas Johnson och jag sitter framför tv:n en vanlig torsdag och ser på den ena korsettklädda ylande människan efter en andra, nä då ... längtar jag efter Michelangelo, Lady Antionette och I See A Star.

Kitsch, någon? Det hela påminner om en souvenir vi har här hemma. Ett plasthus i guldfärg som föreställer Vatikanen och som blinkar i rött när man trycker på en knapp.

Lite sport igen kanske?

Johodå. Protestera inte, handlade det om klänningar och festutstyrslar igår så måste jag ju styra upp det hela med lite idrott idag. (Jag lägger in förklarande parenteser till Aequinoxia och min mamma.)

Särskilt lämpligt med fotboll är det idag eftersom helsingborgaren Henke Larsson på egen hand (fot) faktiskt såg till att Barça (FC Barcelona – hans klubb i Spanien, där han är proffs sedan två år och fast han har varit jättemycket skadad är han himla poppis) vann Champions League.

(Det är så fint att vinna Champions League att det bara är sju svenskar genom tiderna som har varit med om det, så dem pratar man också om idag. Champions League är alltså ”vinnarnas liga” – en cup där alla vinnarlag från Europas fotbollsligor är med. Nu är detta inte riktigt sant, för att från några länder får fler än ett lag vara med. I årets Champions League var 32 lag med från början – och det främsta av dessa var alltså Barça. Och Henke passade fram till alla mål utom motståndarnas.)

Nu ska vi se här, i hockey-VM har jag bara detta att rapportera: vi är framme vid semifinal mot Kanada. (Om vi mot förmodan vinner mot dessa råbusar och slagskämpar, spelar vi final. Om man har svårt att skilja på semi och kvart, får man tänka att det ord som kommer först alfabetiskt – kvart – kommer först även kronologiskt.) Jag tycker att det är precis som det ska vara trots att vi förlorade med 0-5 mot Ryssland och 0-3 mot Slovakien. (Ryssland och Slovakien är bra lag, mycket bättre än USA som vi slog med 6-0 igår.) I brist på favvospelarna (t.ex.) Mats Sundin (trött), Peter Forsberg (på kryckor) och Börje Salming (nu skojade jag till det lite, för Börje är ju jättegammal och spelar inte längre) har jag nu spanat in en annan: jag tror på Jonas Nordquist.

Andra som är lika glada som jag: Goesta och Degrell. Isobel är lite besviken, dock.

Den 17 maj

Jag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.

1990
Den 17 maj föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men på hennes födelsedag skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och ... eh, hrm ... visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan på Nils Holgerssons Väg? Hm.

1991
Den 17 maj sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De sidenklädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.

1982
Den 17 maj var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas. Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen” där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av kysschocken till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.


1976
Den 17 maj var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok. Lappskor? Ser ni att jag har kallat näbbstövlarna för lappskor? Och att de ingick i festutsyrseln?

Mffffffffgrrrrrr

Jag har munkavle och tvångströja och fotbojor.

(Dagens nyskrivna inlägg skulle illustreras så fint och Blogger/datorn/systemet/programmet vill inte lägga upp bilderna och då kan jag inte publicera inlägget och detta är första gången jag bloggar om att inteblogga och det tycker jag inte om och en gång när Blogger strulade lyckades jag ändå fippla in bilderna genom att liksom fuska men nu kommer jag inte på hur jag gjorde och nu känns det som om jag måste springa en mil i fotbojor och göra 73 armhävningar i tvångströjan samtidigt som jag reciterar Shakespeare på fornengelska.)

Detta är min ena onda armbåge. Jag har ingen anledning att visa upp den nu, men jag måste testa om jag kanske kan fusklägga upp en bild här när Blogger nu trilskas.

Uppdatering: Ja, ooo så bra det gick.

Kompetens

I'm a sucker för kompetens.

I många fall, faller jag för kompetens som jag är fjärran från själv – vilken pianospelare som helst kan få mig att tappa hakan av beundran eftersom jag i nio år misslyckades så komplett med mitt eget pianospelande.

J-O Waldner är en sådan pianospelare, fast med boll och racket. För mig är hans spel som att titta på balett är för andra. Jag säger ”Ååååå” och suckar ”Thhiiitthhha” när han briljerar och skriker ”Nääää” när tricken inte riktigt håller.

Johnny Depp är för mig också kompetens. Visserligen kan även han missa öppna upplägg och spela in ”The Astronaut's Wife”, men ända sedan ”21 Jump Street” har jag haft ögonen på honom. Några påstår att mitt ooooande och aaaaande bara beror på hans utseende. Tssst!

Birgitta Andersson i vad som helst av Hasse & Tage, Carola när hon slipper vråla, Jimmy Page, Carolina Klüft ... Personifierar de kompetens?

(Och så vet ni att ”Tssst!” är världens bästa argument när någon protesterar och man inte riktigt har kläm på vilka vettigare saker det finns att säga?)

Denna morgon – ett liv

Man vaknar till en ny dag och tänker inte för en sekund på vad den kan bära i sitt sköte utan försöker bara uppbåda lite krafter till vad som komma skall.

Havregrynsgrötsgalning är jag, men än har jag inte fått i mig en enda sked. Telefonen ringde i vårt elvamannakollektiv redan klockan 07.01 och störde grötkoncentrationen. Jag hörde Olle säga:

– Nämen oj, har Molly rymt!

Bästisgrannen har på sin tomt en kaninbur med en tråkig kanin som heter Molly – men är en killkanin egentligen. (Jag tror att det är deras bidrag till genusdebatten.) Kaninen hade rymt och skuttade omkring på gräsmattan och levde livets glada dagar.

Bästisgrannens make – Skotten – satt samtidigt och gnuggade gruset ur ögonen och funderade på vad han skulle få vara med om idag, på sitt jobb som fångvaktare. Flera gånger har det hänt att han och insatsstyrkan på fängelset på konstiga tider har fått rycka ut på upplopp och ... rymningar. Hörde han att Molly hade rymt? Nej, han hörde att telefonen ringde på en konstig tidpunkt, och att Olle sa:

– Nämen .... mhfnnf ... ffnpprk RYMT?
– Va? Vad? Hur? När? Vem? sa den halvklädde Skotten som med adrenalinögon hade rusat in till den leende Olle, som strax associerade händelsen till Glencoemassakern 1692.

Så satte jag mig med en text som ska handla om hur kul det är på banken, medan Olle försökte få ordning på en text om polymera plaster. Bara en liten stund skulle vi jobba, bara medan dagisbarnen petade i sig frukost. Då rusade fjortonåringen in:

– Jag hittar inte mina skor!
– Ta mina, sa jag.
– Jag hittar inte mina nycklar!
– De hänger på treåringens krok i hallen.
– Hejdå!

Klockan var nu 08.23. Då ringde telefonen.

– Hej, det är från dagis. Vi har glömt att tala om att sexåringen ska åka buss till teaterföreställning. Om fem minuter. Men bussen kör ju förbi ert hus om sju minuter, så då kan ni väl stå där?

Jag sneglade på sexåringen som med morgonrosiga kinder iklädd pyjamas åt en leverpastejmacka vid köksbordet.

– Javisst, det går jättebra!

Klockan 08.28 ringde telefonen igen. Det var fjortonåringen:

– Jag har punka! Jag har punka! Jag kommer att komma försent till skolan! Jag har bara cyklat halvvägs! Det är galna spansklärarinnan första lektionen!
– Ta det lugnt, lås cykeln, halvspring till skolan, det kommer att ordna sig.

Jag flätade håret och borstade tänderna på sexåringen ute på busshållplatsen, satte treåringen på cykeln och leverade honom till dagis prick klockan nio.

Klockan 09.11 ringde min mamma.

– Din bror är sjuk och vägrar gå till doktorn. Jag är orolig.

Fem samtal senare hade jag pratat med Broder Jakob, som har legat i lunginflammation och knaprat olika antibiotikum sedan Valborgsmässoafton, talat med hans flickvän, resonerat med akuten i staden där han bor och ordnat en akuttid hos hans husläkare. Broder Jakob blev förstås arg och sade att jag var en mästrande storasyster, men vad har man annars storasystrar till?

Då knackade det på dörren. Det var hantverkarna som river i Bästisgrannens hus.

– Hej, det springer omkring en liten kanin i trädgården, vet ni om det är deras?
– Olle! Tar du kaninen igen?
– Men jag har deadline på två texter om fem minuter!

Slutpoäng: Jag har inte kommit ur pyjamasen än, vilket måste ha roat dem på dagis. Mot havregrynsgröten!

Våran Uno

På Nationalencyklopedin fanns 1988 allt från blåögda 24-åringar (jag) till gamla rävar som visste allt om uppslagsverk. Den absolut främste var den då nypensionerade Uno Dalén. I dagens dödsruna skriver Peter A. Sjögren om honom:

Unos av lågmäld humor präglade stilkonst firade triumfer i hans skriftliga ”undringar” till redaktörerna när han hittat svaga punkter i artiklar som dessa lämnat från sig. Av kritik från Uno tog man aldrig illa upp utan kände sig bara klokare. Hans arbetsinsats för NE var kolossal. Han satt i Stockholm och vi andra i Höganäs och Lund. När han någon gång hälsade på oss var det högtidsstunder. Redaktionen avgudadade Uno, och han verkade trivas med det. Anspråkslös och lågmäld var han, men också medveten om sitt enorma yrkeskunnande.

Ofta känner jag när någon slits bort ”åh, all kunskap i den hjärnan, allt är borta nu”. Men Uno lärde upp oss alla på redaktionen till fullfjädrade redaktörer och det går banne mig inte många dagar då jag inte skänker en tacksam tanke till Uno. All hans kunskap är inte borta, den knattras ner på tangentbord och förvandlas till korrekturtecken på tusentals papper hela tiden.

En gång skulle han föreläsa för oss, bl.a. om konsten att välja mellan divis och tankstreck. Han inledde med:

– Om ni som sitter längst bak har svårt att höra mig och dessutom tycker att det är en nackdel, säg till mig.

Fredag i kollektivet

Elva personer bor i samma hus. Där står två tomma vinflaskor. Det är disk i hela köket. Jag (som gillar vissa bloggare mer än andra) har en undring och slänger ut den:

– Kan man söka på var en bloggare har kommenterat på andra bloggar?

Inget svar. Jag lyfter blicken. Fem personer sitter med varsin knähund (lap top) och stirrar in i skärmen. Nej, förresten. En sjätte ser jag inte – han sitter inne på toa och surfar. Det här är ju helt barrockt. Så här kan man ju bara inte umgås. Vad gör de andra fem? Ah, hoppar på studsmattan.

– Hoho. Kan man söka på var en specifik bloggare har kommenterat på andra bloggar?

Nej, det är tyst. Jag testar igen.

– Glass!!!

Puh. Vi är helt normala. Alla vill ha glass.

Två timmar senare.

Bästisgrannen sitter och läser i sin egen soffa, som nu har klämts in i vårt vardagsrum. I rummet intill sitter min man Olle och skriver på en artikel (med deadline i onsdags). Det är knäpptyst.

(Visserligen springer barn omkring i rummen intill, visserligen är det musik på i tvättstugan i källaren och visserligen körs det sprutt- och frääääscoolt med mopparna utanför huset, men det räknas för oss som "knäpptyst".)

Men så hör Bästisgrannen ett bekant ljud.

– Ptrrrrrrrrrbrrrrrrrrrrrrtttttttttrrrrrrr!

Men vad nu? tänkte Bästisgrannen. Är min käre Skotte i närheten? Vem fes så att huset höll på att falla omkull? Men oj, det verkar som om det var Olle ... vad gör jag nu? Hjälp, jag måste skratta!

– Mhhhmmmmpppffffffff iiihiiii hiiii hiiii mmmfff!
– Oj, förlåt, jag visste inte att du var här.

En generad Olle kryper slokörad till korset med svansen mellan benen – skamsen, stukad och rätt spak.

Nu är det de facto så att vi fiser, petar näsan, luktar illa, ljuger samt låter bli att använda tandtråd och glömmer att knipövningar lite till mans. Jag kliver in i handlingen och räddar situationen:

– Hörni. Jag vill leta reda på vad mina favoritskribenter har kommenterat på andras bloggar. Kan man det?

Ingen svarar.

Starletbrudar och en popstjärna

Nu har jag hittat dokument från dåtiden igen. Denna gång 1981.
Starlet var alltså en tjejtidning (1966–1993, återuppstånden 2003). Att jag läste Buster och Fantomen minns jag med klar tydlighet, men detta ser på sin höjd lite bekant ut. Inte desto mindre är det fascinerande. Just detta exemplar innehåller som ni ser på omslaget åtta mysiga affischer (bl.a. Gyllene Tider, Fame, The Radio, Bob Marley). En muskelbyggerska utan namn är ett annat affischmotiv (sidor som man skulle riva ut längs den perforerade kanten) och hon har faktiskt inkräktat på killarnas revir:
Titta på bilden. Jag är ju inte någon bodybuildarexpert, men sådär trevliga brukar de inte se ut idag ... väl?
När jag var liten fanns det på baksidan av Kalle Anka-tidningarna en man som gjorde reklam för sina muskelbyggarteorier. (Det var inte Arne Tammer, men vad hette han?) Min lillasyster frågade:

– Har farbrorn täckjacka på sig?

Åter till Starlet från 1981. Redaktören skriver inledningsvis till sin läsare han diggar dig och vill att du ska digga albumet. Han tycker att tidningens layout är fräsch och tipsar om hur man enkelt tillagar en pizza, som ju är de vuxnas hamburgare. I plugget kan man som elev faktiskt rösta bort böckerna ur undervisningen och det är bra att det är frivilligt att hämta omdömet när man har avslutat skolgången eftersom betygen också har röstats bort av eleverna. Per Gessle säger att Gyllene Tider vill ha en bredare publik, ligga på Svensktoppen och inte bli jämförda med Noice hela tiden.

Starlet var även fylld av serier med på alla sätt hysteriska tjejer. Det dansas, gråts, grälas mellan tankebubblor med många punkter (ellipsligaturer):

tänk om han ändå ...
om jag bara hade ...
livet är inte en dans på rosor ...
han tror att jag ...
han känner mig inte ...
om jag visar upp mitt verkliga jag så kommer smärtan när den drabbar mig också att vara verklig ...

När seriemänniskorna talar, gör de det med emfas och utropstecken:

– Gomorron, hur står det till?
– Jag fattar inte vad som står på!
– Nånting är fel, eller hur?
– Vilken tjej! Jag hänger inte med i svängarna!
– Nåt på tok?
– Jag vill aldrig se dig mer!
– Flicka lilla!
– Åh, Kathy!

Och så här uttrycker man sig när man är en popstjärna på scen.

Bosse, du vet inte vad som väntar dig

Strax ska jag åka iväg och träffa landets idrottsminister eftersom han vill prata med mig, som är en sådan där lokal idrottsledare. Han vill höra om mina åsikter om ungdomarnas idrottande och mina framtidstankar.

Ska jag skrämma honom eller stryka honom medhårs eller ens låta honom få en syl i vädret?

Det här luktar inte illa

I gymnasiet var jag med i en skoluppsättning av Kent Anderssons ”Sandlådan”. Ett av replikskiftena gick till så att vi skådespelare stirrade ut i tomma intet, in i strålkastarna med stela ögon – ut mot publiken. Det skulle gå snabbt, snabbt, replikerna skulle nästan gå in i varandra.

Självklart drabbades jag då av en totalsvart black out. Det var tyst i kanske tre sekunder. Sufflösen kom till min hjälp, och de andra aktörernas repliker kom därefter kvickt som pistolskott ut i luften. Så blev det förstås min tur igen, men då var jag så fylld av skam och ånger för min förra miss att jag inte ens hade en tanke på att det var jag som skulle säga något. När sufflösen efter kanske bara två sekunder (hon var ju beredd) hjälpte mig med min replik, släppte jag strålkastarlooken och stirrade ner på henne och ville väsa ungefär ”Vad tusan snor du min replik för?”.

Sedan fortsatte det bra ändå, jag föll in i min roll igen och strålkastarna blev åter mina vänner. Pjäsen tog slut, vi fick stående ovationer och rosor av våra av stolthet gråtande föräldrar i publiken. Jag satte mig efteråt på scenkanten och tyckte synd om mig själv en stund.

(Gjorde man inte ofta så … satte sig att må dåligt inför publik så att någon skulle komma och säga ”hurere”? Eller var det kanske bara jag? Jag kunde ställa mig och stirra ut genom ett fönster och säga ödesmättade repliker också. Som: ”Jag ville, jag vore en sten i en mörk skog där döda fåglar skrika.” Sedan rusade jag ut och spelade basket och ville alls inte vara en sten. Nåväl.)

Där satt jag på scenkanten. En för mig helt okänd man kom då fram och gav mig beröm för min insats på scenen. Han formulerade sig fantastiskt väl och tog fram små detaljer som han hade sett och förmodligen fungerade min förvånade uppsyn som fotogen på hans berömmande brasa, för han bara fortsatte. Och fortsatte.

Här har vi då dagens uppgift. Jag vill av er som läser – antingen i kommentarerna eller på era egna bloggar – höra om beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma. Ja, visst minns man negativ kritik mycket bättre, men den 11 maj är Den Stora Berömmardagen. Och eget skryt luktar inte illa. Jo, ibland. Men inte alltid i alla fall. Inte just idag.

(Jag lyckas för övrigt inget vidare med mina xx-dagar. Bloggtröjedagen den 1 mars – minns ni den? Nä, tänkte väl det.)

Jag har då aldrig hört på maken

Olle åt idag lunch med en tjej som jobbar med tv och film ... å sånt. Precis när de skulle säga hejdå, ringer hennes telefon. Hon säger i luren:

-- ... ett ögonblick, jag ska bara säga hejdå till en annan Bergman.

Det var Ingmar. Hon hade Ingmar i luren. Ingmar Bergman i örat.

(Jag hyser sedan Kung Lear på Dramaten 1984 stor ... enorm ... gargantuastisk ... respekt för honom.)

Fullt hus

Previously on the Bästisgrannen-flyttar-in-i-vårt-hus-story:


1. Vi träffas när vi börjar sexan år 1976, båda två nya i klassen. Hon är cool i stuprörsjeans och Stenmarkjacka. Jag är en tönt i mittbena, utsvängda Silver Dollarjeans och nerslitna träskor. (På bilden har jag en röd-gul stickad tröja som en granne hade gjort till min pappa medan Bästisgrannen strax nedanför har svart väst och vit trasa runt halsen.)

2. Vi spelar basket och är synnerligen okyssta.

3. Vi går ut nian och ser ut så här på avslutningen. Nej, jag minns inte varför.

4. Vi får stipendium och går på high school i USA. Bästisgrannen får en pojkvän som är bäst i skolans basketlag. (Ja, det är han på bilden.) Jag får gå i kyrkan i en klänning som mamman i den amerikanska familjen har sytt alldeles själv. (Ja, det är jag på bilden.)

5. Bästisgrannen lever livets glada dagar. Jag sköter mig klanderfritt och läser böcker.

6. Jag och Bästisgrannen bor i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm.

7. Jag och Bästisgrannen blir ovänner och säger upp bekantskapen under två år.

8. Jag flyttar till Lund.

9. Bästisgrannen flyttar till Luleå.

10. Bästisgrannen med skotsk make flyttar med barn och allt in i huset bredvid vårt – halvvägs mellan Lund och Luleå. Vi har maskerad varje höst.

11. Bästisgrannens hus börja mögla; kreosotdimmor förpestar livet och skottens kilt luktar gammal källare istället för – som sig bör – öl. Huset måste utrymmas och totalsaneras.

12. Bästisgrannen, den skotske maken och deras barn samt 37 handdukar flyttar in i vårt hus den 5 maj 2006.

Plötsligt sorteras tvätten redan nere i tvättstugan.
Plötsligt sitter det en inramad veckomatsedel (ifylld sex veckor framåt) på väggen i köket.
Plötsligt är det slagsmål om datorerna.
Plötsligt är det rena rama partystämningen vid frukosten.
Plötsligt har det gått 30 år.

Barnen talar

Vår sexåriga prinsessa kommer mot mig i ett moln av rosa tyll och glittrande diademdiamanter.

– Mamma, kan du inte klippa bort den där killgrejen?
– Killgre...?
– Ja, den som hänger?
– Killgrejen som hänger? (Hjälp, ta bort mig ur associationsfällan, jag vill inte vara med!)
– Ja, den är bara i vägen.
– Men vad menar du? Kan du … hm … visa mig?
– Ja. Kom här. Den här!

Och så pekar hon på en boxningssäck som hänger från våningssängen. Men nej, den klipper jag inte av, den slår jag ju på ibland. (Jag nyligen lärt mig att man när man ska slåss med knytnävar absolut inte ska ha tummen inne i näven, för då kan man bryta den! Tummen ska hänga som en blindtarm på utsidan av fingrarna.)

– Nej, boxningssäcken får hänga där. Ska jag lära dig hur man boxas på den?
– Varför det? Mamma, man ska faktiskt inte slåss.

Ok. Bara tio minuter senare hör jag treåringen, som sitter ensam och leker med sina dinosaurier. Han förklarar med klar och tydlig röst för en dinosaurie som på något sätt behöver sättas på plats:

– Du måste förstå. Lyssna nu. Alla killar är King Kong och alla tjejer är Mamma Mu.

Himmel och pannkaka. Tänk om könsrollspolisen kommer och tar mig.

Min egen bloggflagga

Tanken bakom?

• Basketboll förstås, som symboliserar solen och ljuset i livet.
• Fem blåa linjer för antalet barn jag har klämt ut.
• Fyra gula linjer för antalet ben jag och min man har tillsammans.
  
• Linjerna är sneda och vinda eftersom jag är allmänt sned, vind och stökig.
• Temuggsfläckar för allt jag spiller och dräller hela tiden.

Har jag missat något?

Flaggpropå

Ujuj, hakke med litet h vill att vi alla skapar oss en bloggflagga. Jag, som bara kan rita basketbollar och streckgubbar, svarade honom omedelbart att jag ju bara kan rita basketbollar och streckgubbar. Men det tyckte han var helt ok. Ujuj.

Alltså börjar jag med lite inspirationsflaggor med presumtiva basketbollapplikationer:













Egentligen skulle jag vilja ta en bild på potatispåsen med de 30 cm långa groddarna som likt aliens slingrar sig utåt, uppåt och sedan applicera denna bild på en flagga. Men hur symboliserar potatisgroddarna mitt liv och mitt bloggande? Man man applicera groddar på sitt liv? Kan en potatis symbolisera livet och dess av tidens gång ihopskrumpnande?

Många äro livets flaggfrågor.

Snart fyller Frank Andersson 50 år

Jag har förut berättat om att jag har onödig kunskap som skramlar runt utan kategorisering eller sortering i huvudet. Ingemar Stenmark fyller år 18 mars, Björn Borg den 6 juni och Frank Andersson den 9 maj. (Nej, jag brydde mig inte särskilt mycket om Linda Haglund.)

I King Lear (Shakespeare) säger Cornwall strax innan han skär ut Gloucesters andra öga :

– Out, vile jelly! Where is thy lustre now? (Bort fula slemklump, var är nu din glans?)

Ibland tänker jag att de här kunskaperna som bara tar plats, skulle plockas ut på samma sätt.
Men det var ju alls inte detta jag skulle reflektera över nu. Nej, i en av morgontidningarna skriver man idag om Frank Anderssons stundande 50-årsdag och att brottningen saknar stora personligheter som han. ”Han var stor stark och snygg” skriver de, och ja, det får man ju hålla med om. När han 1977 vann VM med en oväntad halvnelson, stod jag och kikade på tv:n i en dörrspringa eftersom jag av någon anledning inte fick se spektaklet utan hade blivit beordrad i säng av mina föräldrar.

Jag har alltid gillat de här bad boysarna inom idrott – Patrik Sjöberg fick röka och dricka öl bäst han ville, tyckte jag. När vi på Nationalencyklopedin skulle haffa de stora idrottsstjärnornas underskrift och få tillåtelse för att publicera videosnuttar på cd-romversionen, var bad boysarna alltid de svåraste att hitta. Nåväl, nu trasslar jag in mig i minnen igen.

Den där notisen om Frank Anderssons födelsedag avslutas med:

Tävlingen och segern var alltid huvudsaken och det är som den greppvillige och högambitiöse brottaren Frank Andersson vi framför allt kommer att minnas honom. Men minnet av den levnadsglade ”Frankie Boy” lär inte heller tyna bort i första taget. Med alla myter, överdrifter och sanningar.

All right. Men vilka formuleringar kommer man att använda sig av när karln dör då? Jag vet att man skriver nekrologer i förväg på tidningarna, men hallååååå, gräv upp korrekturläsarna igen!

Att göra en länk

Att tillaga en tjälknöl, att impregnera sina mockaskor eller klämma en finne på rätt sätt utan att drabbas av sepsis må vara användbara kunskaper. Men hur många gånger ombeds jag att föreläsa om detta?

God morgon, pojkar och flickor! Sitt ner! Denna lördagslektion handlar om att tillverka en länk i en kommentar. Då måste man göra en kod. Det är som att man måste lägga upp maskor innan man kan börja sticka eller som att man först måste bygga ett ståltrådsskelett innan man kan börja kleta på papier-maché. Eller att man ju måste öppna snusdosan för att på in en ny fräsch prilla under överläppen. Om jag vill göra en länk till mig som ser ut så här:

Lotten

... så ser den ut så här i koden:


Passa på att testa i kommentarerna här. (Glöm inte det lilla mellanslaget efter a:et i början.) Länka till intressanta sajter eller till rolig information som ni tror att jag behöver. Eller till er egen sajt. Kanske blir det i detta exempel ännu tydligare?


Bonuskunskaper: när man vill skriva fetstil eller kursivt i sina kommentarer använder man små koder i början och slutet av det som ska kursiveras eller fettas till. (Kursivt ska man dock vara sparsam med, det blir ofta svårläst på skärm.) Nu vill jag kursivera:

Jag tycker om Brown Brothers.

Och nu vill jag verkligen deklarera följande:

Jag tycker inte om spindlar i maten.

Ser ni? Det är som att man öppnar ett kaffepaket och sedan återförsluter det. Koderna börjar alltid med en ”mindre-än-hake” och avslutas med en ”större-än-hake”. På samma sätt börjar ett toalettbesök alltid med att man tar av sig brallorna och avslutas med att man tar på sig brallorna. Själva toalettaktiviteten är det som står inom hakarna.

Facit til Ojulkalendern 5 maj 2006

Japps, ni måste pallra er till gamla Julkalenderplejset för att stilla nyfikenheten. Jag och plommonstopet ska sova nu.

(Olle vilseledde i en kommentar de eventuellt googlande gissarna att söka efter hjärta & smärta. Men i hemlisbloggarens poesi stavades det hjerta och smärta.)

Ojulkalendern den 5 maj 2006

Dags att gissa hemlisbloggare igen! Våga er på en gissning även om ni bara får fram ”det känns lite som ...” eller ”hm, Hjalmar Söderbergskt”. (Ni som inte har varit med om sådant här förut, kan läsa gamla exempel här, här och här.)

Jag skriver alltså här nedan (med röda bokstäver) som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna (se i högermarginalen).

Vem är det som bloggar så här?

Kunde inte sova på hela natten. Hade lite feber och bekymrade mig för julklapparna. Steg upp kl 11 som vanligt. Kaffet smakade inte alls gott – det var för starkt och mjölkskummet stenhårt. Hon som serverade det slog så hårt i dörren att jag blev förbannad.

Min man berättade på förmiddagen att hans kompanjon skulle äta middag med oss i kväll, och honom tål jag inte. Även om han är svartsjuk och gnäller på sin hustrus smycken och fåfänga &c, så kommer min man överens med honom. Förlorade alla aptit och äcklades av karln när han förra gången fjäskade för mig.

På eftermiddagen klädde jag mig i min rosenröda mysdress och allt föll på plats: frisyren blev perfekt och jag var till och med nöjd med min figur. Men mellan 16 och 20 hade jag ett helt förfärligt jobb i att duka och fixa bordet för 30 gäster. Min man skällde på mig för att jag slösar. Tsst, bagatell. Gav Stina en örfil eftersom hon slog sönder en tallrik.

När det var dags för julklapparna fick jag flest, till stor besvikelse för vissa närvarande. Allt jag fick tyckte jag om – särskilt min briljantring, som gnistrade som Plejaderna. Jag låtsades att jag inte förstod vad min man menade när han kom in till mig och ställde en massa irriterande frågor, gick och smällde igen dörren efter sig. Karlar är alltid orättvisa.

Facit levererar jag runt midnatt som vanligt, trots att alla ni då är på fest och rullar hatt, sover eller är ute och stjärnskådar.

Jag äger faktiskt fett

När jag nyligen hoppade in och vikarierade som tränare för ett basketlag, recenserades jag av de tolvåriga tjejerna.

– Du äger fett, Lotten.

Nu vet jag ju vad detta betyder eftersom jag i alla fall försöker hänga med. Men det var som med till exempel franska – jag fick vända mig till någon som behärskade språket bättre för att få berömmet bekräftat.

Ordet ”äger” dök upp i en kommentar från Skrivkramp och jag lovade att tillsätta en utredning om dess ursprung. Utredningen har nu dragit ut på tiden och resulterat i ingenting. SAOL svarade trevligt att de inte visste, men att jag skulle kunna fråga en tonåring eftersom de ju är experter på området. Svenska Språknämnden svarade bara ”Nej, vi vet faktiskt inte upphovet.” De andra instanserna har inte svarat.

Ok, det är inte alla ord och uttryck som har etymologier.

När jag och Bästisgrannen i tidernas begynnelse var på språkresa i Eastbourne, lärde vi oss av ett gäng Lidingökillar (från Larsberg-området) hur man kan uttrycka ”men gu va du e dum” eller kanske ”det där va de dummaste ja har hört”. Eller bara ”men åååh”. (Koncentrera er nu, det här är skön koreografi.)

1. Slå lätt med höger handflata på din egen högerkind.
2. Säg samtidigt ”saaaa... ” lite nasalt.
3. Vik ner lillfinger, ringfinger och tumme så att du bara har kvar pek- och långfinger spretande som ett bakvänt V-tecken.
4. Säg ”...schåååå...” lite nasalt samtidigt som du för handen bort från högerkinden, förbi näsan och stoppa när handen är framme vid vänstra kinden.
5. Darra lite lätt på handen.
6. Gör om rörelsen – allt går på en sekund och ”saschååå” sägs utan avbrott. Och nasalt.
   

Etymologi, anyone?

När jag gick i mellanstadiet sa vi ”men Suuuuune!” när vi blev upprörda. Några sa ”men är du helt jävla Aaaron?”, men den enda Aron jag minns, är en kille i ett barnprogram med en Aron som bodde i en skog ... och skådespelaren var snygg, har jag för mig.

På dagis berättade en i personalen nyss att det absolut coolaste, mest nyskapande och uppkäftigaste ordet de kunde säga på femtiotalet var ”fräckt”. Alla vuxna blev naturligtvis jättearga av denna provokation.

(Churchill gör förstås helt fel, han har inte läst min koreografi i sex punkter.)

Tvångströjor

När man är berusad, har man liksom en tvångströja på hjärnan. Fast den är ju selektiv, det enda den hindrar är sådant som man i vanliga fall sköter med den äran. Sj-ljudet till exempel.

När man får mjölkstockning, sätts en tvångströja på tankarna. Man sitter med fetvadd och fallskärmsbehåar och gråter i feberdimmor och kan inte tänka på något annat än den där stockningen. (Jag tror att det är likadant med t.ex. tandvärk, men si det har jag aldrig haft.)

När man faller nerför en trappa och landar på armbågarna och läkningen går så här förfärligt långsamt, ja då sitter tvångströjan i armvecket. Jag är rörelsehindrad, men bara lite och ganska sällan. Under en halvtimme i morse, fick jag dock bita ihop och som när Anja Pärson åker störtlopp med knävärk eller Björn Borg spelar trots en sträckt magmuskel gå i mål ändå. Eller som när Foppa bara ska kliva ur sängen. Rörelsemönstret är klumpigt och begränsat och mina annars yviga rörelser är satta inom parentes.

Barnen och jag (Olle är i Skåne) vid frukostbordet kl. 07.14:

– Det var värst vad lite vi har att äta! sa jag.
– Gröt! sa elvaåringen.
– Ja. Och en liten bit ost. Inget smör, inget bröd, ingen fil, ingen skinka, ingen frukt, inga grönsa... jisses. Det ekar ju i torkskåpet!
– Kylskåpet, mamma.
– Mmmm.
– Mamma! Vet du att idag ska jag ha matsäck. Både till förmiddagsfika och lunch och eftermiddagsfrukt, sa åttaåringen.

Talande tystnad. Kl. 07.16:

– Sätt på vatten! Sätt i pasta när det kokar! Tycker du om pastasall... Aj! Armbååååågen!
– Andas, mamma!
– Jag åker till affären! Hacka ... tusan, vi ihar inget att hacka! Jag åk... aaaaaaj!
– Jag kan blåsa!
– Åååå. Tack. Du gör dig i ordning, borsta tänderna, packa gympapå... aaaaj! Om jag inte är tillbaka innan du måste gå till skolan, så gå ändå! Ni andra: kolla så att Sigge inte rymmer!

I bilen lyckades jag slå än den ena, än den andra armbågen i allt man kan slå dem i och växelspaken var trög som klistervalla. Inne i affären satt alla hyllor på armbågshöjd och jag rörde mig – inte helt olikt Anja – mellan hyllorna, stönandes.

Hemma igen. Kl. 07.42.

– Blanda! Skär av den! Ta den här! Aaaaj! Får du upp den här burken? Så!
– Vi hann!
– Vi hann! Hejdå! Ha så rol... aaaj!
– Andas, mamma!

Frågan är om det inte är läge för en riktig tvångströja, nu slår jag ju upp skadan och försvårar läkningen precis som Ljungberg gör hela tiden.

Handikappsanpassade word verification:ar

Men visst verkar de ha trevligt, på det där sifferkalaset?

Om man skriver en kommentar, måste man (som bekant?) skriva in en bokstavskombination som kan se ut så här:Men från och med idag kan man om man är synskadad klicka på en handikappsanpassningssymbol och då få en number verification istället. Fast de som läser upp siffrorna – en man och en kvinna – verkar vara på cocktailkalas! Någon plingar lätt på en gongong, några skramlar i bakgrunden, sorlet av halvberusade människor lovar gott inför vad som komma skall denna sena sommarkväll. Det verkar vara en angenäm stämning. De läppjar på en Manhattan respektive en Shirley Temple, de suger på varsitt cocktailbär och har på sig nylonstrumpor respektive fluga. Servitörerna örlar omkring och minsann, är det inte Marilyn Monroe som står där borta i hörnet?

Sssccchhhh. Någon ska hålla tal! Ding dong!

– Nine. Eight. Three.
– Nine. One.
– Eight.

Applåder! Nyenkel poésie pure!

Alla som har glömt att deklarera räcker upp handen nu!

Mäh! Skrrrnff. Iiih.

(Jag har inte ord. Dessutom håller jag upp ena handen och då tar det så himla lång tid att skriva.)

Inspiration

Jag har ju förut skrutit om att jag inte brukar drabbas av skrivhäfta. Orden bara kommer när fingrarna placeras på tangentbordet. I'm the king of inspiration!

Men idag (eller, för att återknyta till tidigare funderingar, min deadline var faktiskt i fredags) ska jag skriva ett kåseri som inte kommer att publiceras förrän i juli. Hur frammanar man julikänsla en kall 1 maj? Jag ber min dyre make och husbonde om råd.

– Olle! Vad ända in i snorgärsarnas hemland ska jag skriva om? Juli. JUUULI. Juli? Juligen?
– Mhm.
– Har det hänt något kul i juli som jag inte har skrivit om tidigare? Baddräkter? Bikinilinje? Resfeber? Herredumilde! Alla ämnen har tagit slut! Berätta något roligt som har hänt!
– Mhm.

Oftast behöver han bara säga till exempel ”men kommer du ihåg när vi tågluffade”, så att jag får bevis för att han är dötrist och oanvändbar och så skriver jag istället om disktrasor. Men nyss hände något. Olle agerade som en riktig karl och visade detta, som han hade gjort till mig:

Olle hälsar att tankekartan är gjord i ett gratisprogram som heter MyMind. Som jag aldrig kommer att använda ity jag har en hjärna som inte fungerar i kategorier. Nu ska jag slita mitt hår en stund.