Vad ska vi göra med hans självförtroende?

I lugn och ro sitter vi och äter frukost. Alla utom Olle, som ligger i sängen och svär med datorn på magen. Något är uppenbarligen ruttet på hans hårddisk och mejlen de fem senaste månaderna är puts väck. Plötsligt hörs ett dån. Trillar han nerför trappan? Nej, han rusar!

– Jag var i file permission hell! Datorn vägrade göra ditten och datten för den sa att jag inte hade åtkomstbehörighet! ”Mer info”, stod det i en ruta och där stod det surrealistisk poesi men det fanns något litet som hette FoxT. FoxT? FoxT! Och då gick jag in i programmappen till programmet Foxtrot och öppnade paketet och ändrade filbehörigehet manuellt på allt som jag hittade. Och plötsligt kunde jag öppna mejldatabasen igen!
– Vad bra. Har du ...
– Och nu exporterar jag hela skiten i backupmappen.
– Oj, så du menar …
– Jag är så jävla smart att klockorna sta... nej, min hjärna borde läggas in i formalin, man borde öppna ett speciellt museum på Times Square i N.Y. dit folk skulle vallfärda! Det skulle vara ringlande trappor som i Guggenheimmuseet och där, i mitten av en stor sal, skulle alla få titta på min fantastiska hjärna som skvalpade i formalin i en kubisk behållare av kristallglas, upphängd i osynliga trådar! Och köerna skulle ringla runt hela kvarteret.

Vad var det han sa, Strindberg ... ”Jag är en djefla man som kan göra många konster.” Han var i alla fall blygsam, han.