Barnen talar

Vår sexåriga prinsessa kommer mot mig i ett moln av rosa tyll och glittrande diademdiamanter.

– Mamma, kan du inte klippa bort den där killgrejen?
– Killgre...?
– Ja, den som hänger?
– Killgrejen som hänger? (Hjälp, ta bort mig ur associationsfällan, jag vill inte vara med!)
– Ja, den är bara i vägen.
– Men vad menar du? Kan du … hm … visa mig?
– Ja. Kom här. Den här!

Och så pekar hon på en boxningssäck som hänger från våningssängen. Men nej, den klipper jag inte av, den slår jag ju på ibland. (Jag nyligen lärt mig att man när man ska slåss med knytnävar absolut inte ska ha tummen inne i näven, för då kan man bryta den! Tummen ska hänga som en blindtarm på utsidan av fingrarna.)

– Nej, boxningssäcken får hänga där. Ska jag lära dig hur man boxas på den?
– Varför det? Mamma, man ska faktiskt inte slåss.

Ok. Bara tio minuter senare hör jag treåringen, som sitter ensam och leker med sina dinosaurier. Han förklarar med klar och tydlig röst för en dinosaurie som på något sätt behöver sättas på plats:

– Du måste förstå. Lyssna nu. Alla killar är King Kong och alla tjejer är Mamma Mu.

Himmel och pannkaka. Tänk om könsrollspolisen kommer och tar mig.