I nästan mörkaste Småland

Vi befinner oss i ett hus som Olles mormors morfar byggde 1898.
År 1923. Johannes som byggde huset, hans fru Augusta, deras dotter Anna, hennes döttrar Eva (Olles mormor) och Ebba.

Här har tiden inte stått still som på Sundborn, här kan man (kanske eftersom ur-IKEA ligger i närheten) hitta både moderna garderober med plastknoppar och filskålar som spricker i mikrovågsugnen. Men här finns också gamla sekretärer med glasögonsamlingar, tjocka högar av vykort från början av 1900-talet samt flaskor med rakvatten som kallas is-cologne. Samt … ålderstigen mat.

– Nej, äsch, de måste ju skriva något datum, det är sådana reglerna är, hör jag när jag rynkar på näsan åt Bregott från i februari.
– Men kolla här, den här burken med vita bönor gick ut 1999! triumferar fjortonåringen när jag påpekar att öppnad majonnäs inte ska stå i skafferiet, utan i kylen.
– Ni hade aldrig överlevt krigsåren! hör jag när jag ratar havregryn med sista förbrukningsdag förra sommaren.

Nej, det hade vi nog inte. Jag hade döden dött av astmaanfall och sedan svultit ihjäl eftersom jag inte gnager köttet av benen på allehanda benrika rätter. Jag är helt enkelt en fjant. Skärpning! Nu ska jag dricka brunt kranvatten för att bevisa att jag är en hårding.