Våran Uno
På Nationalencyklopedin fanns 1988 allt från blåögda 24-åringar (jag) till gamla rävar som visste allt om uppslagsverk. Den absolut främste var den då nypensionerade Uno Dalén. I dagens dödsruna skriver Peter A. Sjögren om honom:
Ofta känner jag när någon slits bort ”åh, all kunskap i den hjärnan, allt är borta nu”. Men Uno lärde upp oss alla på redaktionen till fullfjädrade redaktörer och det går banne mig inte många dagar då jag inte skänker en tacksam tanke till Uno. All hans kunskap är inte borta, den knattras ner på tangentbord och förvandlas till korrekturtecken på tusentals papper hela tiden.
En gång skulle han föreläsa för oss, bl.a. om konsten att välja mellan divis och tankstreck. Han inledde med:
– Om ni som sitter längst bak har svårt att höra mig och dessutom tycker att det är en nackdel, säg till mig.
Unos av lågmäld humor präglade stilkonst firade triumfer i hans skriftliga ”undringar” till redaktörerna när han hittat svaga punkter i artiklar som dessa lämnat från sig. Av kritik från Uno tog man aldrig illa upp utan kände sig bara klokare. Hans arbetsinsats för NE var kolossal. Han satt i Stockholm och vi andra i Höganäs och Lund. När han någon gång hälsade på oss var det högtidsstunder. Redaktionen avgudadade Uno, och han verkade trivas med det. Anspråkslös och lågmäld var han, men också medveten om sitt enorma yrkeskunnande.
Ofta känner jag när någon slits bort ”åh, all kunskap i den hjärnan, allt är borta nu”. Men Uno lärde upp oss alla på redaktionen till fullfjädrade redaktörer och det går banne mig inte många dagar då jag inte skänker en tacksam tanke till Uno. All hans kunskap är inte borta, den knattras ner på tangentbord och förvandlas till korrekturtecken på tusentals papper hela tiden.
En gång skulle han föreläsa för oss, bl.a. om konsten att välja mellan divis och tankstreck. Han inledde med:
– Om ni som sitter längst bak har svårt att höra mig och dessutom tycker att det är en nackdel, säg till mig.
6 Reflektioner:
Jag tycker det är en underbar känsla -- att få förvalta en klok persons kunskaper, insikter och/eller värderingar. Och att själv lämna över dem i nästa generations vård
Det är tråkigt när människor går bort, men som Olle skriver är det något extra att vi förvaltar och för över på nästa generation. Bara vi kommer på det själv:-)
Det Uno nämnde om nackdel, förstod jag inte riktigt? Behöver jag en kopp kaffe till så här på morgonkvisten?
Jag har aldrig hört talas om Uno. Men jag har alltid fått höra – både från höger och vänster – att jag använder på tok för många tankstreck i mina skriverier.
Jag brukar svara att det beror på att jag tänker så mycket.
Inledningen på tankstrecksföreläsningen var helt i min smak. Stilren, välriktad humor. Gentilt överdriven.
På tal om tankstreck är det beklagligt att det här typsnittet (Trebuchet) inte gör någon vidare skillnad på tankstreck (–) och divis (-).
Då är nästan Olles skrivmaskinsexempel ovan att föredra: dubbel devis ger tankstreck.
Ja, jag skall sluta nu.
Nej, R, sluta inte, nu tycker jag att vi ska snöa in på små streck! Det är hur intressant som helst.
Anne-Maj: Unos inledande ord antydde att det faktiskt finns folk som på föreläsningar sitter längst bak och inte hör vad som sägs, men att de inte bryr sig eftersom föreläsaren är så ämrans trist. Vilket Uno inte var.
Jag har försökt inleda föreläsningar på samma sätt, vilket inte alls har funkat. Uno var lugn och metodisk ... sansad. Jag fladdrar in som en hysterika och hörs garanterat till Kina när jag pratar. Man ska nog inte sno andras skämt.
Skicka en kommentar
<< Home