Jag äger faktiskt fett

När jag nyligen hoppade in och vikarierade som tränare för ett basketlag, recenserades jag av de tolvåriga tjejerna.

– Du äger fett, Lotten.

Nu vet jag ju vad detta betyder eftersom jag i alla fall försöker hänga med. Men det var som med till exempel franska – jag fick vända mig till någon som behärskade språket bättre för att få berömmet bekräftat.

Ordet ”äger” dök upp i en kommentar från Skrivkramp och jag lovade att tillsätta en utredning om dess ursprung. Utredningen har nu dragit ut på tiden och resulterat i ingenting. SAOL svarade trevligt att de inte visste, men att jag skulle kunna fråga en tonåring eftersom de ju är experter på området. Svenska Språknämnden svarade bara ”Nej, vi vet faktiskt inte upphovet.” De andra instanserna har inte svarat.

Ok, det är inte alla ord och uttryck som har etymologier.

När jag och Bästisgrannen i tidernas begynnelse var på språkresa i Eastbourne, lärde vi oss av ett gäng Lidingökillar (från Larsberg-området) hur man kan uttrycka ”men gu va du e dum” eller kanske ”det där va de dummaste ja har hört”. Eller bara ”men åååh”. (Koncentrera er nu, det här är skön koreografi.)

1. Slå lätt med höger handflata på din egen högerkind.
2. Säg samtidigt ”saaaa... ” lite nasalt.
3. Vik ner lillfinger, ringfinger och tumme så att du bara har kvar pek- och långfinger spretande som ett bakvänt V-tecken.
4. Säg ”...schåååå...” lite nasalt samtidigt som du för handen bort från högerkinden, förbi näsan och stoppa när handen är framme vid vänstra kinden.
5. Darra lite lätt på handen.
6. Gör om rörelsen – allt går på en sekund och ”saschååå” sägs utan avbrott. Och nasalt.
   

Etymologi, anyone?

När jag gick i mellanstadiet sa vi ”men Suuuuune!” när vi blev upprörda. Några sa ”men är du helt jävla Aaaron?”, men den enda Aron jag minns, är en kille i ett barnprogram med en Aron som bodde i en skog ... och skådespelaren var snygg, har jag för mig.

På dagis berättade en i personalen nyss att det absolut coolaste, mest nyskapande och uppkäftigaste ordet de kunde säga på femtiotalet var ”fräckt”. Alla vuxna blev naturligtvis jättearga av denna provokation.

(Churchill gör förstås helt fel, han har inte läst min koreografi i sex punkter.)