Återträffar ...
I vår lokaltidning kan man idag läsa om en tjej som varit på reunion och tio år efter nian mött sina vänner och fiender. Här kommer dagens mest störande uttalande:
Jag älskar återträffar.
Tio år efter nian åkte jag gladeligen från Lund till Luleå (160 mil) för en liten middag. Ingen kysste någon, bara drygt hälften av 30 dök upp, det blev ingen efterfest och jag fick bo ensam hos Bästisgrannens pappa eftersom bästisen (pah!) inte alls var intresserad (hon bodde då i Göteborg, bara 120 mil från Luleå). Det var fantastiskt roligt.
Återträffen tio år efter gymnasiet missade jag eftersom jag födde barn 60 mil för långt bort just då. Detta grämer mig fortfarande.
År 1998 hade ett gäng bjudit in alla som 1979/80 gick i högstadiet på Björkskataskolan. (Det var inte de där proffs-festfixarna som numera är vanliga utan bara en vanlig festkommitté.) Vi blev drygt hundra personer som åt kalops på papperstallrikar i skolans matsal och dansade till Magnus Uggla. Bästisgrannen bodde nu endast en knapp mil från skolan, och kunde med viss svårhet övertalas att följa med. (Själv åkte jag de 160 milen igen, ja.)
Flera hånglade loss med varandra, de svettiga tryckarna var fler än de vilda bump-danserna, nästan alla hade plunta placerad under bordet ... där några förresten på morgonkvisten lade sig att sova. Tjejerna gick två och två in på toa och killarna jämförde tatueringar. Den ena lokaltidningen hade skickat dit en journalist, som tog bilder och intervjuade dem som fortfarande kunde artikulera. Antingen blev det en dålig artikel eller så var journalisten en simpel under cover-spion, för något festreportage publicerades sedan aldrig.
Jag var så uppfylld av detta, att jag inför festen gjorde en gigantisk, ful sajt och efter festen uppdaterade den med festbilder. Sedan dess får jag nästan varje dag mejl från f.d. – glada – skolkamrater som har hittat sig på bild där. PUL? Nope. Sue me, see you in court. (Nej, förresten, gör inte det, snälla, jag hade blivit så ledsen.)
Sanningens minut nu. Var jag då en av ”de coola” i skolan? Är det därför jag gillar återträffar? Jag hade inte högklackade skor, sminkade mig inte, hade inte tillräckligt snäva jeans, rökte inte, var komplett okysst, sparade min månadspeng, var dotter till fransklärarinnan på skolan, pluggade till proven, spelade piano (visserligen helt omusikaliskt), vann uppsatstävlingar, tyckte om att räkna ut medelbetyg och spelade basket varje minut som blev över. Jaaa, jag var jättecool.
Jag älskar återträffar.
Tio år efter nian åkte jag gladeligen från Lund till Luleå (160 mil) för en liten middag. Ingen kysste någon, bara drygt hälften av 30 dök upp, det blev ingen efterfest och jag fick bo ensam hos Bästisgrannens pappa eftersom bästisen (pah!) inte alls var intresserad (hon bodde då i Göteborg, bara 120 mil från Luleå). Det var fantastiskt roligt.
Återträffen tio år efter gymnasiet missade jag eftersom jag födde barn 60 mil för långt bort just då. Detta grämer mig fortfarande.
År 1998 hade ett gäng bjudit in alla som 1979/80 gick i högstadiet på Björkskataskolan. (Det var inte de där proffs-festfixarna som numera är vanliga utan bara en vanlig festkommitté.) Vi blev drygt hundra personer som åt kalops på papperstallrikar i skolans matsal och dansade till Magnus Uggla. Bästisgrannen bodde nu endast en knapp mil från skolan, och kunde med viss svårhet övertalas att följa med. (Själv åkte jag de 160 milen igen, ja.)
Flera hånglade loss med varandra, de svettiga tryckarna var fler än de vilda bump-danserna, nästan alla hade plunta placerad under bordet ... där några förresten på morgonkvisten lade sig att sova. Tjejerna gick två och två in på toa och killarna jämförde tatueringar. Den ena lokaltidningen hade skickat dit en journalist, som tog bilder och intervjuade dem som fortfarande kunde artikulera. Antingen blev det en dålig artikel eller så var journalisten en simpel under cover-spion, för något festreportage publicerades sedan aldrig.
Jag var så uppfylld av detta, att jag inför festen gjorde en gigantisk, ful sajt och efter festen uppdaterade den med festbilder. Sedan dess får jag nästan varje dag mejl från f.d. – glada – skolkamrater som har hittat sig på bild där. PUL? Nope. Sue me, see you in court. (Nej, förresten, gör inte det, snälla, jag hade blivit så ledsen.)
Sanningens minut nu. Var jag då en av ”de coola” i skolan? Är det därför jag gillar återträffar? Jag hade inte högklackade skor, sminkade mig inte, hade inte tillräckligt snäva jeans, rökte inte, var komplett okysst, sparade min månadspeng, var dotter till fransklärarinnan på skolan, pluggade till proven, spelade piano (visserligen helt omusikaliskt), vann uppsatstävlingar, tyckte om att räkna ut medelbetyg och spelade basket varje minut som blev över. Jaaa, jag var jättecool.
16 Reflektioner:
Åh, Cruella! Jag och mina kompisar kastade snö på Mattes fönster en natt. (Jag var på stort avstånd kär i honom i säkert två år.) Han blev rädd och väckte sin arga pappa, som i 30-gradig midvinterkyla ställde fönstret på vid gavel och läääänge vrålade att han hade ringt polisen och att vi var ena elaka pojklymlar (sic!). Vi låg perfekt gömda bakom en snödriva, men blev så rädda att vi alla reste oss upp så att pappan såg oss och sedan sprang tills vi stupade hemma hos Gugge.
I min dagbok skrev jag om detta med hemliga bokstäver. (Chiffernyckeln har jag tyvärr tappat bort.)
Du har rätt - det var dagens mest störande uttalande! ;-)
Jag missade med glädje tioårsåterträffen (om det nu kan heta så - det är lite dubbeltydigt...) för högstadiet, och ingen kommer ens med våld att kunna släpa mig till en eventuell återträff när det nästa år är tio år sedan jag tog studenten.
Om jag ser någon av mina klasskompisar på stan så viker jag snabbt av på en tvärgata eller vänder bort huvudet och går snabbt som sjutton förbi.
Jag tycker precis som Aequinoxia. Kanske är det med återträffar som med blodpudding: antingen älskar man dem eller också hatar man dem. Det finns inga mellanlägen.
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle vilja se en enda av mina gamla högstadieklasskompisar igen, tills jag nyligen fick inbjudan till min första återträff. Då blev jag plötsligt väldigt nyfiken och tänkte att jag ju måste skaffa mig egna erfarenheter av sådana tillställningar, så jag har börjat se fram emot den. Men ni menar alltså att jag inte borde åka dit? Eller vad? Å, nu blev jag nervös.
WV säger "motwf". Det kan ju tolkas på olika sätt ...
Här kommer jag och provocerar!
1. Man kan vägra att gå på återträffar för att man hatar alla som kommer dit och för att man är långsint och anar att festen kommer att orsaka trauma och ångest och för att man faktiskt har en fri vilja och för att det ju inte är obligatorisk närvaro på återträffar. Än.
2. Man kan gå på återträffar och finna att man fortfarande hatar alla som kom och då drabbas av trauma och ångest och besluta att aldrig mera lita på Lottentyper som säger att dylika fester är toppenroliga.
3. Man kan gå på återträffar och finna att de som var idioter är ångerfulla och om inte annat har man då lättat deras ångerbörda sedan skoltiden.
4. Man kan däremot inte säga att återträffar är hemska om man inte har varit på någon.
PS. Jag blir väldigt nervös av att vara provocerande. Slå mig nu inte.
Nja, problemet för mig är ju inte bara vilka de var då, utan även vem jag är nu.
cruella apropos stalking:Det dyker upp ett minne från 1943!
Jag och en annan 8-9åring, ensamma i stán när alla kompisar var på landet blev förälskade i en inneboende ung polis!
Vi "spissade" på honom som det hette.
Han gav sig iväg tidigt, cyklandes till jobbet i sin uniform och gick raskt in till sitt rum vid hemkomsten.
Hur han såg ut utan uniform tror jag aldrig vi fick kläm på.
Vi smet fram och kikade på hans cykel med den NYLIGEN påbjudna namnplåten: Han hette Torsten Netterström.
Den enda kärleksyttring vi kunde utöva var att hela sommaren klinka på kompisens piano . Kan Ni Kalle Johanson, Kalle Johansson , Kalle Johan, Johan Johansson...
Det var bara det av vi i stället sjöng Torsten Netterström..etc;
Sedan började ju skolan och vi fick annat att tänka på.
Innan jag offentliggjorde detta svärmeri kollade jag på ENIRO: Det FINNS INGEN som idag är registrerad under detta namn!
Däremot är det 80 kvinnor som har MITT namn, och då är JAG inte ens med. ( förklaras nog av att telefonabonnemangen står i min mans namn)
Återträffar är förfärligt kul!
Till och med roligare än båd påsk och jul.
I höstas jag var på en och upptäckte att
min trista nia var full av skratt.
Och kvällen förlöpte utan strul!
Jag måste ... jag kan inte låta bli, jag har hittat bilden på den första återträffen, tio år efter nian. Bara tio elever och en lärare! Och jag blundar på bilden. Förstås.
Ära vare gud i höjden, kjolen hade jag sytt i slöjden.
Jag grämer mig för att jag lyckats missa två klassträffar (också i Luleå (Gammelstaden)!). Inför den första träffen (15 år efter 9:an) pratade jag med Sussi som ordnade träffen och berättade att jag pluggade på universitetet och att jag inte hade några barn ännu. Många av de andra tjejerna hade redan hunnit få 4 barn och hade fasta jobb, det verkade säkert konstigt att varken jobba eller ha barn. I alla fall så skrev Sussi ihop en lista senare om vad alla i klassen gjorde nu. På mig stod det "Anna har inget jobb och bor för närvarande i Göteborg". Det var allt. Eftersom jag dessutom var rätt strulig på högstadiet trodde säkert många att jag drev runt i Sverige nu, planlöst, i en ljusblå impala! (Hmmm ...I wish!)
Okej, nu känner jag mig mer övertygad. Det är klart att jag ska gå på återträffen, om det nu verkar komma några andra (mig själv träffar jag ju ändå). Jag måste helt enkelt ta reda på vad jag själv tycker!
Jag kollade förstås in bilden med Lottens slöjdsydda kjol. Detta ledde mig vidare till nostalgisajten som hade en rad roliga länkar. Och nu sitter jag här och funderar över Johnny Depp-affischen...
Efter återträffar kommer 50-årsfester och begravningar.
Kul va!
Jag har missat båda mina återträffar. Tio år efter nian tror jag att jag hade en liten kotte hemma och kunde för mitt liv inte motivera mig att åka 80 mil. Tio år efter gymnasiet så så prioriterade jag att sitta på resultatservicen på en liten basketturnering vi brukar ha.
Dock var jag på högstadiet väldigt cool. Vilket jag nu i efterhand inser inte var så coolt egentligen: skolkade, stod i rökrutan och hade aldrig böcker med mig. På gymnasiet var jag cool i 2,5 år. Sen fick jag nån vision om att det inte var så läskigt att göra läxor och vara lite seriös. Det var så dags då...
Dock måste jag säga, att jag har regelbunden kontakt med ett par tjejer jag umgicks med på gymnasiet. Vänder aldrig på huvudet om jag mot förmodan träffar nån på stan och skulle jag inte bo så långt bort från alla (de flesta bor kvar i schtaaan) och ha lite mer pengar, så skulle jag själv anordna festerna. Festfixeri är min starka sida. Tror jag iallafall.
Jag vill ha återträff! Jag bara väntar på att man ska få inbjudan till återträffar. Roligast vore ju låg- och mellanstadieklassen. Gosh. Har dock svårt att tänka mig att nån i klassen skulle få för sig att anordna, men tanken är god.
Jadu, Ica. Det är fem år sen vi tog studenten i vår.. fast jag undrar just vem som skulle få för sig att ordna återträffen... Huvva. Jag tycker du och jag har återträffen över bloggölen. Fine!
Skicka en kommentar
<< Home