Jag är arg
Min dotter är 11 år och går i sexan i en relativt liten skola.
Igår blev hon på skolgården omkullkastad av en kille. Hon reste sig upp och ropade att han skulle sluta. Då mulade han snö ner i hennes kläder, i hela ansiktet och in i munnen. Hon skrek åt honom att sluta. Då sade killen som den naturligaste sak i världen ”J*vla h*ra!” till henne. (Jag använder asterisker för att markera min aversion mot uttrycket.) En lärare såg allt och tillrättavisade killen.
Lite senare – inne i klassrummet – blev min dotter fasthållen av en tjej i klassen, som sedan raskt gav henne fem örfilar. Läraren såg allt och tillrättavisade tjejen. Samma tjej har tidigare sagt ”Om det inte fanns så många människor här skulle jag mörda dig nu”.
Vi har ringt till skolan och de ska omedelbart sätta in alla krafter för att få stopp på vansinnet. Men hur i hela friden har det blivit så här? Finns det en förening för barnrättsaktivister så går jag med i den omedelbart, stormar barrikaderna och ... ja. Nej.
Igår blev hon på skolgården omkullkastad av en kille. Hon reste sig upp och ropade att han skulle sluta. Då mulade han snö ner i hennes kläder, i hela ansiktet och in i munnen. Hon skrek åt honom att sluta. Då sade killen som den naturligaste sak i världen ”J*vla h*ra!” till henne. (Jag använder asterisker för att markera min aversion mot uttrycket.) En lärare såg allt och tillrättavisade killen.
Lite senare – inne i klassrummet – blev min dotter fasthållen av en tjej i klassen, som sedan raskt gav henne fem örfilar. Läraren såg allt och tillrättavisade tjejen. Samma tjej har tidigare sagt ”Om det inte fanns så många människor här skulle jag mörda dig nu”.
Vi har ringt till skolan och de ska omedelbart sätta in alla krafter för att få stopp på vansinnet. Men hur i hela friden har det blivit så här? Finns det en förening för barnrättsaktivister så går jag med i den omedelbart, stormar barrikaderna och ... ja. Nej.
23 Reflektioner:
http://www.friends.se/
Friends arbetar mot mobbning genom att utbilda kamratstödjare mm. Kolla upp om skolan samarbetat med dem, annars kan det väl vara bra att kräva att ett sådant samarbete inleds.
Det är åt h-vete att barn behandlar varandra så som du beskriver och att så många av oss vuxna inte törs agera.
Räkna med mig. Vi har precis också haft en skolincident, fast där var det lärarna som var galna. Jag börjar tro att stordriften är halva vansinnet - om det fanns en liten skola i varje kvarter istället kanske barnen skulle få lära sig saker i lugn och ro.
Skolan är skyldig att ha en handlingsplan för att förebygga och motverka kränkande behandling. Ansvaret för att det finns en sådan vilar på rektorn. Det ska finnas ett färdigt "maskineri" i handlingsplanen som omedelbart ska sättas igång när skolan får veta att det har skett en kränkning. Bland annat är rektorn skyldig att se till att det upprättas kontakt mellan skola och hem (alltså även kontakt med föräldrarna till de kränkande eleverna).
När en elev har utsatts för kränkande behandling är skolan skyldig att upprätta ett åtgärdsprogram för att lösa den konkreta situationen.
Ring skolan igen i dag och kolla om detta är gjort och vilka åtgärder det omfattar!
Min erfarenhet säger tyvärr att det här ofta inte fungerar om man inte själv ser till att det gör det ...
Jag ringde en vettig person i mobbingteamet så fort jag fick höra det. Jag har begravt käkarna i ärendet och kommer inte att släppa förrän Ida får vara i fred.
Jag -- en Meles meles!
(Att det här vidriga språkbruket också skulle drabba mina egna barn har jag räknat med i många år. Men jag var inte förberedd på hur häftigt jag kom att reagera inombords -- en blandning av avsmak och ilska.)
Pernilla: Vår dotter är utvald klasstödjare och deltar på Friendsmöten som representant från skolan ...
Helena 2: Det ska sägas här att skolan har agerat snabbt och bra. De tar saken på mycket stort allvar, det känns som om de gör rätt. Vad det leder till, få vi se.
Men var i hela friden kommer barn som örfilar upp sina kompisar ifrån? Örfilar? "Hon gjorde så här" sa vår dotter och visade.
Anna: Ja. Stordriften är inte bra. Lärarna har det tufft. Eleverna ska "ta eget ansvar" och förstå hur det hänger ihop när de inte får läroböcker utan bara massa uppkopierade papper som det klart och tydligt står "KOPIERING FÖRBJUDEN" på.
Visst känner man sig liten?
Carin: Det är just det jag undrar också. Hur kom vi hit? När skedde förändringen?
(Här kan jag svara själv. Det verkar som om skolan fungerade -- kunskapsmässigt i alla fall -- tills den gjordes om på 1970-talet. I sexan hade vi inte ens ett fast schema eftersom vi skulle ha elevinflytande. Vi fick bestämma helt på egen hand vilket ämne vi ville ha. Fem elever hade matte, fem elever hade svenska, fem elever hade OÄ och några andra kunde ha engelska. På en och samma 40-minuterslektion.
Nu måste jag ringa min bästis -- som är lärare. Hon sitter i ett klassrum och gråter.
Skönt i alla fall att skolan verkar ha en fungerande organisation för detta. Det är nog tyvärr alltför ovanligt ...
ARGGGH...det kliar i hela kroppen när jag läser sånt!
Jobbar själv inom skolan och önskar ibland att fler skulle ryta i och göra världens liv och rabalder med stora konskvenser när detta sker.
Och inte bara tillrättavisa och sen gå vidare,en hel dag skulle det ta så uppståndelsen fick en negativ effekt på mobbarna!
Orsak och verkan i den renaste form,det du gör får du ta ansvar för!
Vilken tur att ni har en skola som tar tag i dessa saker!
Personligen tror jag inte att problemet är särskilt skolrelaterat egentligen, det är bara där det händer. Jag tror att en av anledningarna är att många föräldrar idag inte vågar vara föräldrar.
Man vill vara kompis/cool/snäll osv.
Och det blir inte bra!
Många reflexioner:
1. J*vla h*ra är nog bara "en modegrej".
" Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra"
dvs man använder ett nedsättande uttryck som är "inne"
När min lillasyster gick i skolan sa´man ofta under lek: "Du är ju inte riktigt klok"
När vi sa´det på sommaren på landet i Småland till våra lekkamrater där, blev det stor uppståndelse - att beskylla någon för att inte ha förstånd, var där den GRÖVSTA kränkning.
Under 70-talet var "CP" det vanligaste invektivet i skolan - sedan ändrades det till DAMP - nu är det väl ADHD, eller förresten har man kanske LÄMNAT prestationskulturen och gått över på dygden : H*ra - inspirerade av medelhavskulturen.
"fasthållen av en TJEJ i klassen, som sedan raskt gav henne fem örfilar."
Det som definitivt har hänt är ju att tjejer/kvinnor börjat använda VÅLD i sina konflikter.
DET är ju något nytt
Aftonbladet 24/1
"... I Gärningsmannen är en kvinna diskuterar Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist hur kvinnliga brottslingar blir bemötta av rättssamhälle och media. Det är lättläst och tankeväckande läsning.
Kvinnor som begår brott bryter inte bara mot lagen utan även mot bilden av hur kvinnor ska vara. De ska vara mjuka och moderliga, inte aggressiva och våldsamma. Om en kvinna trots allt är det ser vi henne nästan alltid som offer för antingen kärleken eller en traumatisk barndom..."
Det är feminismens baksida - vi i vår generation lärdes ju att det var okvinnligt att slåss - liksom pojkar lärdes att man inte slår en flicka.
Lockar man anden ur flaskan, är det svårt att få in den igen...
Carin: Det är just det jag undrar också. Hur kom vi hit? När skedde förändringen?
Ja, det började 1968...
Vi hade just fått en LGR 69 som, trots Lottens erfarenheter:
Lotten: " Det verkar som om skolan fungerade -- kunskapsmässigt i alla fall -- tills den gjordes om på 1970-talet. I sexan hade vi inte ens ett fast schema eftersom vi skulle ha elevinflytande."
ansågs hopplöst omodern av marxister och andra.
Då sattes ett arbete igång för att "liberalisera" och EGALISERA skolan ÄNNU mer.
Jag var klassmamma och det förutsattes att föräldrarna skulle medverka i utformningen och remissarbetet.
Det första förslaget innebar att ALLA barn skulle vara i skolan till kl 18 (på em fritidshemverksamhet) motiverat av att man märkt att barn från högutbildade hem klarade sig bättre - om INGEN var hemma och fick hjälp med läxorna så blev det mer lika...
På föräldramöten och andra fora diskuterades livligt. Överheten deklarerade at det var FULT med läxor och annat bildande hemarbete.
Jag minns ett inlägg av en förälder som var kort och kärnfullt:
FÅR MAN GÅ PÅ MUSEUM?
Det är ju dags att protestera mot dem som anser att både kön och begåvning är resultatet av sociala, ej ärftliga faktorer
Under denna tid (1972) kom Peter Paul Heinemans BOKEN om MOBBNING UT.
DEN rekommenderas.
Han visade tydligt hur viktigt de vuxnas övervakning av skolgården var!
Det slopades ju eftersom lärarfacket krävde pauser med elevfri tid.
-68 generationen har detroniserat sig som föräldrar De är så rädda för att vara auktoritära att de inte har någon auktoritet.
Läs även Flugornas herre av William Golding
Villervalla: Be inte om ursäkt. Var stolt över ditt engagemang.
I eftermiddags kom hon hem.
-- Hej, stumpan, hur ... var det i skolan ...?
-- Vet inte, vi hade ju heldag med "Friends" så jag har inte varit där idag.
-- Javisstja.
-- Kan jag ta ett äpple?
-- Öh. Ja.
Sknnnfff. Jag ville ju att något skulle ha hänt. (Oj, vad kallas grammatiskt en sådan mening?)
Stina: Egentligen skulle man ta och samla ihop alla jävligheter som man minns från 12-årsåldern. Fast sedan vet jag inte riktigt i vilket syfte -- det måste ju avskräcka, men kan kanske för vissa fungera som inspiration? Örk.
Tyvärr är det nog inte bättre än att barn bara är spegelbilder av oss vuxna. Och vad är det för bild av vuxenlivet vi ger våra ungdomar?
Populärkulturen idag handlar nästan enbart om konflikter. Ha teven på en hel kväll och du kan gotta dig i en orgie i bråk. Folk hatar varandra i Big brother och skriker åt varandra i Nannyjouren.
Enligt sann MTV norm ska killar vara "pimps" med säckiga brallor och trött blick medan tjejerna skall kallas bitches eller whores och i princip nakna stå och kråma sig på ett bilflak.
Landets mest beundrade man är en rattfull manschouvenist av absurda mått och våra barns idrottsidoler delar broderligt på en redlöst berusad flicka.
Jag menar inte att skolan i det här fallet är utan skuld, eller att det inte går att göra något åt enskilda fall. MEN, om en långsiktig förändring skall kunna ske måste vuxenvärden rannsaka sig själv och kritiskt granska vilka signaler vi ger till våra barn.
Fast om man ska vara realistisk, hur rimligt är det att tro på något sådant...
Man blir så arg när man hör om sånt här, och vad jag förstår så har det varit mycket otrevligheter på flera skolor i stan. Tur att det finns så engagerade föräldrar som ni, tyvärr är ju inte alla det.
Nånstans är det fel. Ida har tur som har sån uppfostran hon har, hon säger ifrån och anser detta är fel. Ida har tur som har såna föräldrar som vägrar acceptera detta. De barn som beteer sig så här, har mycket mindre tur, de mår inte bra och någonstans kommer det ifrån.. Har själv i min vardag såna här barn kring mig som jag försöker nå, vissa med framgång, vissa når man inte alls.
Såg förresten www.friends.se:s reklam om att mobbingen följer med hem via internet. Riktigt bra reklam!
Villervalla, du har ju rätt såklart. Problemet är bara att det finns en massa barn som av olika skäl inte får något av detta - kärlek, omsorg, fostran, goda förebilder - av sina föräldrar. Tyvärr går det inte att göra alla föräldrar till goda föräldrar. Och då anser jag att vi vuxna har ett kollektivt ansvar (samhällets ansvar kan man också kalla det) för att även dessa barn får det de behöver. Alla barn är allas barn.
Alltså, jag utsattes också för en del kommentarer och gliringar, det var när jag gick i högstadiet. Dock aldrig fysiskt våld - men det är väl som "den blyga" säger - tjejer tar efter killars beteende mer och mer och då följer väl fysiskt mobbing med.
Normen är väldigt smal, är man avvikande på något sätt (jag tror mitt fel var att jag någon gång hade på mig en smal, svart manchesterkjol som du sytt i slöjden samt att jag var duktig i skolan) så är de elaka barnen genast framme. Ida passar av någon anledning inte in i normen, för smart och för duktig kanske. På en annan skola hade man gett sig på någon som var för oduktig och osmart.
På något mirakulöst sätt klarar sig de flesta mobbade igenom barndomen utan bestående skador. Jag är en av dem, Ida kommer också, tack vare grundtrygghet hemifrån, också att klara sig bra. Och märkligt nog växer många av mobbarna upp och blir helt vanliga människor, som kan se tillbaka på sin ungdoms mobbning med avsmak.
Ja, jag vet inte.
Barn är elaka. En del av barndomen är plågsam. Det finns föräldrar som inte är lämpliga som föräldrar. Det finns barn som beter sig oacceptabelt mot sin omgivning. Skolans uppgift är att reda ut och motverka mobbning. Gör skolan inte sitt jobb så bör man driva saken vidare.
Hälsa Ida att hon kan hota med elaka moster Fia om mobbarna fortsätter. Jag kan... krama dem snälla? :) (Fast egentligen blir jag arg och vill slåss! Örfila MIN Ida!!)
Hemskt! Det finns mycket att diskutera om hur och varför det hände. "Den blygas" inlägg är för övrigt enormt bra skrivet.
Anyway, en dålig skola är en dålig skola och kan bara uppvägas av en mycket duktig klassföreståndare. Annars är det bara att kapa förtöjningarna och dra vidare. Det har jag själv gjort några gånger och jag har inte ångrat mig, bara att jag inte stack tidigare.
Fruktansvärt, är allt jag får ur mig för stunden!
Jag tycker att vi närmar oss pudelns kärna här: vi bör alla ta ett större ansvar ... när det gäller allt!
Eller kanske bara till mans vara mer omtänksamma i största allmänhet.
Jag håller med om mer omtänksamma, det är vad vi gör som formar barnen och vår omgivning inte så mycket vad vi säger.
Liten uppdatering: inget hände i skolan idag, ingen har pratat med någon och ingen har ringt till någon annan.
Då får vi ringa till skolan igen, så är det.
Lotten, kämpa vidare! Se till att skolan agerar.
Under tiden ser vi andra till att ta vårt ansvar för våra barn och försöker uppfostra dem till omtänksamma, ödmjuka, starka och snälla!
Skicka en kommentar
<< Home