En diamant i en dynghög

(Nej, jag stoppar inte fingrarna i öronen. Jag trycker in radiolurar i öronen för att följa hockeymatchen före föreställningen.)

Ur publikhavet, precis vid catwalken:
– Men … sa jag till min syster … den där tanten där borta ser ut som Anna-Lisa Ericson.
– Va? sa min syster.
– Men hon kan ju inte vara här. Och karln som sitter bredvid ser ut som Nattpappan!
– Vem? sa min syster.
– Och varför skulle dom vara här med … henne, Lena Söderblom? Näe. Jag ser fel.
– Ssssch. Nu börjar det, sa min syster.


Flashback:
I ett annat tidevarv var Broder Jakob förtjust i Jerry Williams. På väggen i hans pojkrum satt en recension av en konsert med denne rockare uppsatt – och rubriken var ”En diamant i en dynghög”.

Tillbaka till nutiden:
Jag var i kväll på Tyrol i Stockholm och såg Cabaret. Men maten var i alla fall god.

Nostalgi:
När skådespelarna i tre omgångar hade tagit emot publikens ovationer, kom Nattpappan Peter Schildt upp på scenen och berättade att huvudrollsinnehaverskan skulle få pris av Anna-Lisa Ericson (93 år), som stöttades upp på scenen av Lena Söderblom. Anna-Lisa stapplade, stannade upp, tittade ut mot oss åskådare, tog ett snabbt balettsteg och stapplade vidare. Jag fick än en gång anledning att visa upp mina busvisslingstalanger.

Diamanten
Peter Jöback. I’m, flabbergasted och ska aldrig mer någonsin säga att hans låt i Melodifestivalen 1990 inte var bra.