Passion och kompetens …

… hade jag döpt mitt föredrag till en gång. Jag skulle vara lite filosoferande om livet i smått och stort – även om jag ändå lyckades få in lite skrivregler här och där.

– … så jag har tre stora passioner, sa jag. Ett: Bokstäver. Två: Barn. Tre: Basket.

Bla bla bla, pladdrade jag, och så var det slut. Efter föreläsningarna kommer alltid några fram för att prata lite. Mycket trevligt. Det är

1) modiga människor som tar i hand och hälsar och säger något roligt
2) blyga människor som egentligen har massa frågor men som inte vill ställa dem inför alla.

Men just denna gång kom en leende kvinna fram med sitt visitkort, nästan först av alla. Hon var familjeterapeut. Jag läste högt på visitkortet och tittade med frågande ögon på henne … familjeterapi … ville hon anlita mig för att prata om … barn?

– Jag tror att du behöver detta (hon pekade på ordet familjeterapeut). Jag kan hjälpa er.
– Öööh, vaddå med?
– Du och din man. Jag märkte att det inte står riktigt rätt till. Han är tydligen inte en av dina passioner.
– Va? Nämen nu har du fått allt om bakfoten! Nejnej, jag … vi … Olle och jag ... (Jag såg mig om och sökte stöd av några av de andra som stod runt om oss.)
– Ta nu mitt visitkort och så kontaktar ni mig.
– Nej! Jag behöver inte … jag vill inte ... Jag vill faktiskt inte ha ditt visitkort.
– Ta det nu! sa hon (och viftade med kortet nära min näsa så att jag instinktivt ryckte det ur hennes hand). Jag hörde på dig att ni behöver familjeterapi! sa hon sammanbitet och leende på en gång.
– Nejnej. Lyssna nu: nejtack. Sa jag sammanbitet och inte ett dugg leende.

Jag försökte ge henne visitkortet, men hon höll avvärjande armarna som om jag var en cowboy som hade sagt ”upp med händerna”. Jag siktade (fullständigt absurt) och försökte stoppa ner det förbaskade kortet i urringningen på henne, men missade.

– Jamen ta det ändå! sa hon. Du har väl kompisar som har det tufft? Va? Lägg det på ditt köksbord så ska du se att dina kompisar som inte har det bra kommer att bli intresserade.

Här kunde jag ha ironiserat ”jomenvisst serru, just dig har jag verkligen lust att rekommendera till mina kompisar”, men jag är ju en snäll själ. Så jag vände henne bara ryggen.

Sedan denna dag kallar vi allt som inte funkar för … just hennes namn. Här och nu kan hon få ett alias: Lollo.

– Äsch, kolla, den här lampan har gått sönder, sa Olle.
– Mmm, den är helt Lollo.
– Det här vinet smakar päckel! sa Bästisgrannen.
– Ja, fy, komplett Lollo.

För övrigt anser jag att Lollo är alldeles Lollo.