Tre små grisar
Jag äger en, säger en, rosa (eller skär?) tröja. Det är en piké och den har min logga (se uppe till höger på bloggen) på ena bröstet.
(Jag tror att den ska sitta högre upp egentligen, men den har hamnat fel. Eller så är jag väldigt perky i bröstregionerna.)
Den ser prydlig och proper ut, men rosa är alls inte min färg. Om jag har ett par brutala, slitna jeans till den kan den passera som utjämnare. Rosa piké och vit kjol (t.ex.) skulle jag bara ta på mig om jag fick betalt för det.
Igår skulle jag som en av tre tjejer hjälpa till i sekretariatet under en basketmatch. Ovanligt mycket folk var det, ovanligt stökigt var det, ovanligt mycket handbollsklister på golvet var det. Och ovanligt många rosa tröjor i sekretariatet. Tre, nämligen. Där satt vi som tre små grisar som om vi hade ringt till varandra före matchen för att bestämma tröjfärg. What are the odds?
Om vi hade gjort det, hade det inte varit första gången. I ettan och tvåan ringde jag och Lisa i Lund till varandra och hörde om vi skulle ha flätor och vilken färg det skulle vara på rosetterna. Under flera år på högstadiet ringde jag och Bästisgrannen i Luleå till varandra för att bestämma klädsel.
– Svart väst, morfarsskjorta, svarta manchesterbrallor och träskorna?
– Ok, har du randiga strumpor? Och Fjällrävenjackan?
– Ja! Ok, ses om fem minuter!
När jag var 18 år köpte min dåvarande pojkvän en röd anorak till mig. Och en röd anorak till sig själv. Vi gick och höll varandra i handen i våra jackor och var så stolta över att tillhöra varandra.
Jag och Lisa, jag och Bästisgrannen, jag och pojkvännen. Vi ville vara likadana. Och banne mig ... igår kändes det riktigt, riktigt roligt att vara en av de tre grisarna.
Här sitter jag och Bästisgrannen i Juleboda, där vi jobbade som barnvakter för slavlön och ett par isländska vantar. Bruna träskor, blåa Pooh-brallor, vit skjorta och svart väst (svart till blått?). De två barnen i mitten är mina syskon Broder Jakob och Orangeluvan. Den som kan se vad det står på min pappas gråa tröja ... har läst denna blogg läääänge.
(Jag tror att den ska sitta högre upp egentligen, men den har hamnat fel. Eller så är jag väldigt perky i bröstregionerna.)
Den ser prydlig och proper ut, men rosa är alls inte min färg. Om jag har ett par brutala, slitna jeans till den kan den passera som utjämnare. Rosa piké och vit kjol (t.ex.) skulle jag bara ta på mig om jag fick betalt för det.
Igår skulle jag som en av tre tjejer hjälpa till i sekretariatet under en basketmatch. Ovanligt mycket folk var det, ovanligt stökigt var det, ovanligt mycket handbollsklister på golvet var det. Och ovanligt många rosa tröjor i sekretariatet. Tre, nämligen. Där satt vi som tre små grisar som om vi hade ringt till varandra före matchen för att bestämma tröjfärg. What are the odds?
Om vi hade gjort det, hade det inte varit första gången. I ettan och tvåan ringde jag och Lisa i Lund till varandra och hörde om vi skulle ha flätor och vilken färg det skulle vara på rosetterna. Under flera år på högstadiet ringde jag och Bästisgrannen i Luleå till varandra för att bestämma klädsel.
– Svart väst, morfarsskjorta, svarta manchesterbrallor och träskorna?
– Ok, har du randiga strumpor? Och Fjällrävenjackan?
– Ja! Ok, ses om fem minuter!
När jag var 18 år köpte min dåvarande pojkvän en röd anorak till mig. Och en röd anorak till sig själv. Vi gick och höll varandra i handen i våra jackor och var så stolta över att tillhöra varandra.
Jag och Lisa, jag och Bästisgrannen, jag och pojkvännen. Vi ville vara likadana. Och banne mig ... igår kändes det riktigt, riktigt roligt att vara en av de tre grisarna.
Här sitter jag och Bästisgrannen i Juleboda, där vi jobbade som barnvakter för slavlön och ett par isländska vantar. Bruna träskor, blåa Pooh-brallor, vit skjorta och svart väst (svart till blått?). De två barnen i mitten är mina syskon Broder Jakob och Orangeluvan. Den som kan se vad det står på min pappas gråa tröja ... har läst denna blogg läääänge.
12 Reflektioner:
Wow inte bara tre små grisar utan också dubbelt upp av Lotten...
Oj nu känner jag mig nästan träffad, jag som igår skrev om mina våndor av att klä barnen likadant. Jag verkligen UNDVIKER att klä pojkarna lika, det liksom kryper i kroppen på mig bara vid tanken och nu säger DU att man VILL vara lika.
Är det så?
Är det jag som har fel?
Själv har jag aldrig haft något syskon att klä mig likt, aldrig haft någon superbästis att koordinera med och min älskade sambo, ja, han är färgfobiker så honom vill jag inte klä mig lika som.
Jag och min man (då pojkvän) skaffade likadana glasögonbågar i början av vårt förhållande. I stället för förlovningsringar liksom.
Oj, Tvillingmamman -- vad snabb du var! (Ni andra: Jag hade råkat publicera samma text två gånger i rad, det är det hon menar.)
Men nej, jag tror inte att det är fel att klä barnen olika, inte alls. Jag är storligen fascinerad av mina egna känslor inför ... jag höll på att skriva crossdressing, men det var ju helt fel ... samedressing menar jag ... fast det var ju ett inte helt lyckat ord.
Helena: När Tolvåringen (bakom mig) läste vad du hade skrivit här, frustade hon ut frukostmacka över min axel. Som en praktraket for kletet framåt och landade rakt på Tvillingmammans kommentar.
WV: onbyxyv ... Fladdriga rörelser som försvårar byxpåtagningsproceduren?
Det står ju jonivösity åvv Luule om jag lyckas stava på samma sätt som lustigkurren bakom skämtet. University of Luleå för er som inte klarar norrbottnisk fonetisk skrift...
Bravo, Pernilla! Det var 2/11 2005 som vi hade detta uppe på tapeten förra gången!
Ami: Coolt. Nu har jag en egen stylist också!
Nu ska jag åka iväg för att inför 80 personer föreläsa i det intressantaste av ämnen: mig själv. Och i mörka, oslitna jeans till frackskjorta. (Jag har inte bytt stil. Någonsin.)
Haha, tolvåringens reaktion var helt adekvat. Precis så dumt var det verkligen.
När jag en gång i tiden bodde i korridor i Luleå satt just ett sånt klistermärke på korridorsdörren - Jonivösity åvv Luule (typ). Det tog mig två år att fatta att det inte var samiska eller finska. Då kände jag mig dum.
Nämen, glömde ni kolla det här med flätorna? Eller det var kanske bara med Lisa som just flätorna var viktiga, medan du och Bästisgrannen mer fokuserade på kläder och skodon.
Aporopå "samedressing", jag undrar om det inte var ett par tjejer på Karlbersgymnasiet i Åmpl som höll på att byta pojkvän lite nu ocj då. För att pojkvännerna också skulle matcha varandra när de umgicks alla fyra.
"Rosa piké och vit kjol (t.ex.) skulle jag bara ta på mig om jag fick betalt för det."
Då kan man ju inte låta bli att undra... exakt hur mycket betalt är det vi pratar om här? :D
wv: kyjbttcu = pojkvän som matchar Kate Bush
Blå strumpor till svarta byxor är alltså helt fel? Attans, också.
Bruna skor till svarta byxor...
Det är väl ungefär lika No NO som vita tubsockor till svarta byxor?
wv:
viazvp Ny torkduk?
Ojoj, vad du är skarpögd, hakke! Ska höra med Bästisgrannen om hon minns hur i hela friden hon kunde ha tofsar när jag hade flätor.
Jag kan bidra med något ganska fult: vita tubsockar i pumps.
(Nu har jag hållit föredrag färdigt. Och bytt om. Är klädd i jeanskjol och Woodstock-t-shirt och känner mig som love, peace and understanding hela jag.)
Pojkvännen upptäckte snabbt "grisarna" i sekretariatet och frågade mig om det var planerat. Själv fattade jag inte alls, eftersom du alltid skriver och den andra långa fd. basketspelaren alltid skriver så jag trodde hon bara var social, så att hon hade rosa och skulle sitta sek fattade jag inte till en början.
Skicka en kommentar
<< Home