Föräldrauppror som rebellrevoltör?
Jag attackerar min Femtonåring med frågor om hur man idag revolterar mot sina föräldrar. Han berättar om emo (med vederstyggligt plural: emos) som färgar håret svart, svärtar ögonen och har svarta kläder (tajta brallor) med röda detaljer och helst converseskor. Tydligen vill emosarna inte själva kallas emo utan bara ”alternativa”.
– Om du skulle vilja revoltera mot oss, hur skulle du göra då? frågar jag honom.
– Va? Varför skulle jag vilja det? svarar han och pekar på först sina jeans och sin hoodie och sedan på mina exakt likadana jeans och identiska hoodie.
– Alltså, du vill ju inte vara som vi töntiga vuxna – hur skulle du kunna markera det?
– Ok ... öh, propellermössa och alldeles för små kläder?
Hopplösa unge. Swingpjattar och nalensnajdare gled ju runt i stora kavajer och hattar på 1930-talet – ska jag kanske tipsa honom?
Mods år 1964.
Raggare, skinnknuttar, mods, punkare, hårdrockare, syntare, hipphoppare och den mystiska grupp som nu har jeansen på halva rumpan har följt – alla för att (väl?) irritera den äldre generationen. Långt hår, yviga polisonger som går vilse i mustaschen och borttappade bh:ar har förstås följts av rakade skallar och en och annan strut- eller balkong-bh.
Nyss lärde jag mig att det i början av 1900-talet fanns en ungdomsgrupp som hette Wandervögel (ja, plural med umlaut). De levde sunt och enkelt och idkade friluftsliv och sjöng trevliga sånger i protest mot den äldre generationens konstlade, tillgjorda liv. Nämen så trevligt!
– Nä nu jävlar ska jag irritera mina föräldrar!
– Ja! Låtom oss tillsammans sjunga en sång och gå en promenad!
Så, ack bloggläsare, hur har ni revolterat?
Jag själv och mina barn är dåliga revoltexempel. Jag skolkade visserligen under tre månader den första terminen i gymnasiet, och visst hade jag supersnäva jeans ... men annars är det ont om rebellerfarenheter. Den djefla mannen revolterade genom att tvinga sina föräldrar att inte titta på tv. Det värsta jag kunde ha gjort mot mina föräldrar hade nog varit att konsekvent stava fel eller strunta i regeln om dubbelt supinum.
Om detta hade varit mina föräldrar hade jag bara behövt kamma mig och stryka en knytblus.
– Om du skulle vilja revoltera mot oss, hur skulle du göra då? frågar jag honom.
– Va? Varför skulle jag vilja det? svarar han och pekar på först sina jeans och sin hoodie och sedan på mina exakt likadana jeans och identiska hoodie.
– Alltså, du vill ju inte vara som vi töntiga vuxna – hur skulle du kunna markera det?
– Ok ... öh, propellermössa och alldeles för små kläder?
Hopplösa unge. Swingpjattar och nalensnajdare gled ju runt i stora kavajer och hattar på 1930-talet – ska jag kanske tipsa honom?
Mods år 1964.Nyss lärde jag mig att det i början av 1900-talet fanns en ungdomsgrupp som hette Wandervögel (ja, plural med umlaut). De levde sunt och enkelt och idkade friluftsliv och sjöng trevliga sånger i protest mot den äldre generationens konstlade, tillgjorda liv. Nämen så trevligt!
– Nä nu jävlar ska jag irritera mina föräldrar!
– Ja! Låtom oss tillsammans sjunga en sång och gå en promenad!
Så, ack bloggläsare, hur har ni revolterat?
Jag själv och mina barn är dåliga revoltexempel. Jag skolkade visserligen under tre månader den första terminen i gymnasiet, och visst hade jag supersnäva jeans ... men annars är det ont om rebellerfarenheter. Den djefla mannen revolterade genom att tvinga sina föräldrar att inte titta på tv. Det värsta jag kunde ha gjort mot mina föräldrar hade nog varit att konsekvent stava fel eller strunta i regeln om dubbelt supinum.
Om detta hade varit mina föräldrar hade jag bara behövt kamma mig och stryka en knytblus.Fotnot:
Ordet ”hiphopare” (se ovan) stavas inte medfyra s fyra p. Men det tycker jag att det ska.
Tillägg:
Man lär sig massor om emosar i kommentatorsbåset.
Ordet ”hiphopare” (se ovan) stavas inte med
Tillägg:
Man lär sig massor om emosar i kommentatorsbåset.
43 Reflektioner:
Min vana trogen hoppar jag helt över din revoltblogg och gör en kommentaiku genom att berätta att Wandervögel(-n?) också var spioner utsända av Hitlertyskland på trettiotalet, omnämnda i Karl Gerhards antinazistkuplett "Den ökända hästen från Troja". (Det bor en föreläsningshungrig folkbildare i mig!)
Jag revolterade på alla möjliga vis, vilket har ställt till det för mina barn. Vad är det för vits med att snagga av sig håret till studenten när mamma gjorde samma sak på sin tid, liksom?
Fast det är klart, de hade kunnat börja spela golf.
Med fyra s? Hisshossare? Eller Sippsoppase? Nä, det blev ju bara tre s, måste vara hisshossare...
Det hade antagligen varit enklare för ungarna om man varit djupt konservativ och snörpt på munnen åt allting.
Ha! Hisshossare!
(Det är mitt sätt att revoltera. Ehum.)
Där ser man, AB! I NE står det bara att Wanderfåglarna efter första världskriget "splittrades i ett flertal organisationer".
Hm, så seriöst det lät. Inge vidare rebelliskt.
Sedan kom Hitler och förbjöd allt, som han hade för vana att göra. "Nazistregimen utnyttjade dock vissa traditioner från Wandervögel, t.ex. ungdomligt naturliv, marscher och sång, i samband med att man organiserade den tyska ungdomen; jfr Hitler-Jugend."
Folkbildare, förenen eder!
Jag känner mig så förenad så.
Hade inga egentliga revolter. Kanske börjar bli dags? ;) Jag konfirmerades och gick strax därefter ur statskyrkan, men det ledde bara till att mamma och min senare blivande man gjorde detsamma...
Oj. Vad gjorde jag INTE?
Fast jag är böjd att hålla med dig, Lotten. Jag har tänkt på det där många gånger: vad ska mina barn kunna komma på som chockerar mig? Det skulle kanske vara att de började heja på IFK Göteborg, i så fall.
That would be revolting, indeed.
För den intresserade: Man kan nu hitta Karl Gerhard och Den ökända hästen från Troja via min blogg!
Vete fanken om jag revolterade mot min mamma, i någon slags medveten mening. Ja, förutom att vråla åt henne när hon sa åt mig att vara hemma vid elva, och liknande.
Men jag hade en period som synthare: Blekt hår, lång lugg/page på ena sidan med övergång till en stubb på andra. Korta, tajta kjolar och spetsiga skor. Typ.
Sedan var jag svartrockare: Lila rufsig mohikan, mycket svarta kläder och spännen som klirrade. Och så.
När jag kom hem med nygjord mohikan tittade mamma på den och de rakade sidorna och suckade: "Jaha. Det kunde ha varit värre."
Inte så lätt att revoltera mot det!
Jag kunde inte revoltera mot mästaren! Min mamma åkte till Tyskland som 17-åring, mot sina föräldrars vilja. Där träffade hon till på köpet min far. Hennes far var stum i flera år!
Men jag var en "pain in the ass" i största allmänhet när jag var tonåring. Plus att jag lade pappas cigariller på elementet på tork, men det tycker jag än idag är ett av mina bästa tilltag!
Själv revolterade jag i gymnasieåldern genom att spendera helgnätterna med mina vänner drickandes te och spelandes fia med knuff. Verkligen en hård revolt.
Och som förälder ser jag det som min plikt att vara pinsam, och vi jobbar verkligen på det men enligt sonen har vi ingen framgång på området. Jag ser det som ett misslyckande. Någon som har ett bra tips på hur man är verkligt pinsam?
Min far är en mycket övertygad katolik, fast något mindre nu och det är väl hela hans sida av släkten. Och hårt hållen som jag var så revolterade jag in a splendid way, mot religionen. Så spektakulärt, inte genom satanistiska symboler eller nåt, men jag hade ju varit en snäll flicka, att min far kommenterade en vecka senare att jag redan stod med ena foten i skärselden och den andra i helvetet.
Det må ha varit spektakulärt, hela upproret, men det var det värt. På kuppen lärde jag mig rätt mycket om katolsk kyrkohistoria etc., för att kunna debattera med min allt mer frustrerade far. Å andra sidan började väl det redan när jag var fem år gammal och jag skickades hem från söndagsskolan med en lapp efter det att jag hade undrat hur det hade kunnat finnas ljus innan det fanns en sol. Och inte nöjde mig med det generiska svaret. Ert barn är för frågvist var meddelandet till min mamma. Och det har ju präglat hela mitt liv. Jag tjuvlyssnar, tjuvtittar, observerar, tog en massa högskolepoäng i beteendevetenskap och frågar en hel massa. Vedertagna sanningar var aldrig något för mig. Det som var synd med mitt spektakulära uppror var att det sånär tog livet av min farmor. Min faster hoppas fortfarande att jag ska återvända till flocken.
lite för upptagen med den ungdomsrevolt som pågår här (och som min nästan femtonåring påbörjade redan som liten tulta) för att svara på ditt intressanta inlägg. sorry för meningsbyggnaden men du kan säkert klura ut vad jag menade.
själv älskade jag Nina Hagen, var med i Amnesty, umgicks med punkare, var med om skapandet av lokal mp-grupp och läste Tolkien högt emellan mah jong-omgångarna som tonåring, så en tvärsomrevolt vore kanske att gå med i MUF eller bara amatörhandla med aktier sen flera år tillbaks?
jag säger att bara de är lyckliga så är jag nöjd. ity hon inte är det är jag missnöjd, vare sig hon identifierar sig som ghettobrud eller omfamnar sin medelklassighet...
den lilla är en slags Thomas di Leva-typ. aldrig har utläsningen Attention Dialed to a Higher Dimension (för adhd) stämt bättre. tror inte hon kommer vara intresserad av att göra revolt mot sin päron specifikt. hon gör revolt mot världsordningen som den är idag i allt hon gör redan...
gökungekommentarernas drottning did it again!
Usch nej, jag var alldeles för mesig för att revoltera. Jag stängde in mig på mitt rum och lästa böcker.
Min i fantasiiiiiin... var jag fiiiiiin.
Jag undrar över etymologin till ordet "emo". Någon?
Min barn skulle förresten göra mig galen om de piercade och tatuerade sig.
ullah, i ett försök att tillfredställa din nyfikenhet googlade jag fram detta, som inte gav svar. google is my friend, men nu har jag inte tid att leta mer...
http://www.flashback.info/showthread.php?t=610879&page=5
nu googlade jag visst vidare. emo kommer från emotionell, som jag misstänkte men inte hade belägg för.
"Grundstenen i emo är det emotionella perspektivet på musiken". http://sv.wikipedia.org/wiki/Emo
Nä jag var riktigt usel som revoltör när jag var tonåring. Det var samtidigt som punken, och jag tittade storögt och längtande, men aldrig att jag skulle våga!
Jag revolterade som 35-åring istället. På ti'n.
Dottern pierceade sig när hon fyllde arton.
Revolten.
Efter att ha lärt mig att spela gitarr ( som Far ) jobba med samma ungdoms och drogfrågor ( som Far ) utbilda mig inom samma sektor-samma yrke-samma ämnen ( som Far ) skaffa endast pojkar som barn ( som Far ) så beslöt jag slutligen då jag erbjöds att ta över hans tjänst vid pensioneringen att NU var det dags för REVOLT!
Så idag lever jag ett högst osäkert avtalslöst liv som kulturarbetare i frilanssvängen, och är rätt nöjd...
Ullah: Jag pluggar till lärare och för ett tag sen hade vi en föreläsning på temat ungdomskulturer. Vår föreläsare, en äldre man, hade inga problem fram till punken men när det var dags för emon i förberedelsearbetet stod det still. Han googlade och trixade men hittade inget så han bestämde sig för en annan taktik. Han gick helt enkelt fram till folk på stan som han tyckte såg annorlunda ut och frågade dem om de var emo. Det var de inte och de meddelade att han nog inte skulle ställa frågan till folk över 20... I alla fall, nu kommer poängen: begreppet emo kommer från musikstilen "emotional hardcore", som i sin tur är en vidareutveckling av/underavdelning till punken. Att vara emo har ingenting med sinnestillstånd/depression att göra enligt de som borde veta (emona själva). Jenny har skrivit en upplysande insändare: Insändare
Om länken ovan funkar, så är det min första!! Enligt Lottens anvisningar förstås.
Här kommer ännu en föreläsningshungrig folkbildare:
Det har ju alltid varit ett helsike att vara ung...
MEN
-68 generationen har gjort det än svårare genom att vägra bli vuxna eller som en psykolog föreläste på 80-talet:
De har detroniserat sig själva som föräldrar genom att hellre vilja vara kompis med sina barn
- ungarna har inget att revoltera emot!
Man gör sina tonåringar en tjänst genom rimliga krav och regler som de sedan litet försiktigt kan bryta emot
Hellre palla äpplen än råna banker!
Dubbelt supinum!
Vilken raffinerad protest. :D
Ullah: Jag tror att ordet emo är nån form av avledning från emotion eller liknande. Musiken kännetecknas ju i alla fall av en hel del tungsinne och känslomässiga utspel.
Jag läste länken - tack du som skrev artikeln! - och vet nu allt om femtonåriga emos. (Nitbälte är ett MÅSTE.) Jag som aldrig ens hört ordet förr. (Tack, bloggvärlden!)
Tack Vajlan och alla andra för förklaringar! Och grattis Sanna till din första länk!
Jaha, då vet jag äntligen inte bara vad emo betyder, utan också fashioncore och j-rockstil.
Jag tycker det verkar väldigt likt Siouxsie Sioux (reservererar mig angående stavningen, orkar inte kolla), hon med the Banshees, om ni minns dem från anno dazumal. En snabb kontroll med femtonåringen avslöjar att han känner till begreppet emo och vi enas om att en tidigare vän liten flicka i hans klass numera sällar sig till den stilen. Och en syssling är förmodligen en wannabe-emo.
Bloggipedia!
Jag, strax till vänster om mitten med svarta jeans, och mina kompisar protesterade mot det mesta i decennieskiftet mellan 70- och 80-tal.
Revolt, nää det tror jag inte att jag ens visste vad det var ...
Det närmaste jag kan komma på var att jag i protest mot att förädrarna krävde att jag skulle vara hemma för att städa, innan deras gäster på första advent kom, istället för att åka in till Gamla stan och gå i medeltidsparaden så gick jag upp klockan fem och städade innan familjen vaknade.
Inte mycket till revolt, nää.
Jag protesterade växelvis genom att försöka vara intellektuell studentvänster eller genom att påstå att jag inte alls tänkte genomföra den påbörjade högskoleutbildningen utan i stället flytta till ett torp i skogen och livnära mig på att hålla sprätthöns. Båda varianterna hade stor framgång och gjorde föräldrarna vansinniga.
Sen blev det miljörörelsen för hela slanten ända tills jag fick för många barn för att hålla på med nåt mer än jobb och familj.
Om jag har ork ska jag nog bli en sån där liten ilsken tant som man ibland träffade på vid Naturskyddsföreningens riksstämmor. Med rejäl handväska och stort engagemang.
Detta fungerade konstigt nog också som en slags revolt i många äldre släktingars ögon, men i dag skulle jag nästan kunna säga: Vad var det jag sa...
Fast det gör jag inte för det är det absolut värsta uttryck jag vet.
Mina ungdomar protesterar inte så mycket med yttre attribut. Sonen är en prydlig, för att inte säga snobbig ung man. Dottern uppträder ibland i pojkvännens alldeles för stora kläder men det är nog inte en protest mot föräldrar utan uttryck för något annat. Eller så har hon slut på egna rena kläder. Hon är inte lika noga med elegansen som sin bror utan mera praktisk till sin läggning.
Jag har itne heller revolterat: fanns ingen anledning när jag har de föräldrar jag har. Men jag gjorde ju saker i smyg, sådär som alla tonåringar gör. Och ska göra.
Ks värsta om sonen skulle revoltera i de kommande tonåren är om sonen skulle välja att bli så kallad stekare. Rosa skjorta, stureplan, kotlettfrilla, sunkig kvinno- och livssyn. Det är verkligen det enda, allt annat främjar han. Sonen har redan som åttaåring haft midjelångt hår och provat att ha det både blått och rosa ... Kanske inte behövs revltera då?
Eller som sagt - det kanske blir som stekare.
Oj, Rigg, vilka beskedliga "punkare" ni ser ut att vara på bilden!
Vet ni, om mina barn skulle envisas med att hela dagarna på hög volym spisa Vikingarna-plattor, då ... hade de revolterat mycket effektivt.
(Jag har tidigare fått mejl om att jag har fel i min åsikt om dansbandsmusik. Så förlåt.)
Sundsvallspunkarna var väl rätt snälla utseendemässigt, men det var en av de största musikstäderna i landet ;)
Jag var förresten med och skrev texten på en av extremt få låtar som har blivit fällda av dåvarande radionämnden och därefter bannlyst i radio.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Har förresten bloggat om det en gång
Är det inte så att mycket av klädstil, attiralj- och uteseendeprefix av diverse slag, inte har särskilt mycket med någon föräldraprotest att göra utan mer med att man vill se ut som, eller likna, dem man umgås med/eller beundrar. Det där kan vara mer eller mindre framträdande, men har nog alltid funnits med bland unga.
Ett litet, litet exempel kommer här.
Sex flickor gick en sykurs på sin skola 1930.
Tre av flickorna tillhör gruppen »Hårspänne-till-höger-vid-öratgruppen«.
Två är typsika representanter för »Hopsnörda-halsbands-gruppen«.
En flicka utmärker sig genom att sin alldeles egna stil: Endast hon bär ärmlöst plagg, som därtill är försett med liten brosch eller märke. Kanske föreställer det en skida genom en krans? Kanske är det en idrottstjej?
Med tanke på att jag fortfarande genomgår det som skulle kunna betraktas som revoltstadiet så har jag kanske alldeles för lite distans, men jag är rätt bra på att förvirra mina föräldrar. Hoppas jag. Jag har alltid gjort lite som jag själv vill; mina föräldrar har alltid tyckt att min musiksmak är förfärlig, och då lyssnar jag ändå på rätt många olika saker; jag berättar aldrig vad jag gör eller var jag är eller vart jag är på väg. Dessutom stirrar precis alla på mig, vilket jag antar beror på de kläder jag har på mig. Och det skiter jag blankt i och fortsätter klä mig som jag vill. Fast det känns inte som en uppriktig revolt, vilket är fruktansvärt trist. Jag hade velat, men jag har nog helt enkelt inget behov av att hävda mig på det sättet. Min personlighet klarar av det uppdraget alldeles utmärkt själv, och det är dels omedvetet och dels saknar det bäst före-datum.
Som ett inpass i emo-debatten ber jag att få påpeka att det är lite som med gother: det är bara de som inte själva hävdar att de är goth (eller emo) som faktiskt verkligen är goth (eller emo). Alla andra som är självutnämnda dylika är det således inte. Sen är ju emo numera mer av ett skällsord, så i vilken utsträckning man faktiskt strävar efter att kallas emo för att man inte vill verka vara en posör, trots att det redan har negativ klang, är ju en annan fråga.
Vet ni, om mina barn skulle envisas med att hela dagarna på hög volym spisa Vikingarna-plattor, då ... hade de revolterat mycket effektivt.
Det är inte bara tonåringar som har behov av DENNA revolt:
När den gamle och jag ger oss iväg på bilsemester sommartid ÄLSKAR jag att spela våra Vikingband på högsta volym samtidigt som vi susar fram i det sommarfagra landskapet=FRIHET.
Vet ni, om mina barn skulle envisas med att hela dagarna på hög volym spisa Vikingarna-plattor, då ... hade de revolterat mycket effektivt.
Det är inte bara tonåringar som behöver denna revolt. När den gamle och jag åker på sommarsemester älskar vi att spela Vikingarna (dubbelCD!) på högsta volym.
Men de sista åren har det blivit Rod Stewart The Great American Songbook I-III
På tal om musikstil kan tilläggas att i mångt lyssnar mina glin på samma musik som jag, om de får välja själva. Jag hör mkt på all möjlig reggae, stora tösen mkt på det men mest på dancehall o lilltösen mest på dino-reggae (dvs ska och rocksteady). Alltid lika roligt när storan krämar på med nåt och blir paff när jag sjunger med (och ber henne sänka).
Jag revolterade mot stränga pingstkyrkan med det mesta man kan göra som man inte får göra...Korta, korta kjolar och korta korta toppar & lite annat censurerat..
Aaaaaaaah. Ni kommenterar fastän inlägget är två dagar gammalt -- stor glädje!
(Det är inte min lättja och trötthet som har osakat två dagars obloggande. Det är en kombination av dator i kris och internet som inte är.)
Jag lånade ut min iPod till kompisens suktande son när hans var trasig. När jag kom över för ett besök hos kompisen sa sonen exstatiskt till sina kompisar, det här är Jessika, hon är trettio och har nästan bara goth i ipodden.
Eh jaha, vad det så den kallades.
De var lite impade. Jag vet inte om det var att man kan gilla rock vid min ålder (sic), eller något annat. Lyssnar på den sortens musik gör jag fortfarande. iTunes store ger förslag sett till vad man redan har nedladdat.
Haha, detta hade jag inte sett. :)
Skicka en kommentar
<< Home