Hyfs och tjafs
Ring ring!
Det ringde i den vanliga telefonen hemma. Då är det 1) en säljare av något slag 2) någon som vill tala med de minsta tre barnen. Det spelar ingen roll – jag svarar motvilligt vem det än vara månde.
– Lotten Bergman.
– Öh ... hej, det är Robin. Jo att vahettere ...
Det blev tyst och jag hörde musik i bakgrunden. Jag känner ju ingen Robin, men tänkte att det nog är någon som är lite blyg och tänkte att jag skulle kunna hjälpa honom:
– Hej Robin, vem söker du?
– Jo alltså sommarjobb, har du ... ni ... ni ... menar jag ... sånt?
– Nej, tyvärr, vårt företag är så litet och vi bru...
– Jomen alltså jag letar efter sommarjobb. Jobb på sommaren.
– Jo, jag förstår, men vi jobbar nästan inte alls på sommaren eftersom förelä...
– Men kan jante ... alltså, vad skulle jag kunna göra?
Sedan följde en absurd ordväxling där Robin hela tiden avbröt mig och jag tålmodigt förklarade att vi varken hade råd med eller behov av sommarjobbare.
– Du, Robin, hur gammal är du?
– Nästan 17.
– Ok, du vill inte ha lite ströjobb med gräsklippning och ...
– Nä, fan heller! Jag ska bara jobba med data.
Nu är Robin inte den ende som ringer till oss. Men hej och hå allihop: presentera er med för- och efternamn, berätta tydligt om era kunskaper och acceptera ett nej!
Vi får mejl också:
Jag ska banne mig skriva en vett- och etikettbok. ”Det var annorlunda förr ..?”
Det ringde i den vanliga telefonen hemma. Då är det 1) en säljare av något slag 2) någon som vill tala med de minsta tre barnen. Det spelar ingen roll – jag svarar motvilligt vem det än vara månde.
– Lotten Bergman.
– Öh ... hej, det är Robin. Jo att vahettere ...
Det blev tyst och jag hörde musik i bakgrunden. Jag känner ju ingen Robin, men tänkte att det nog är någon som är lite blyg och tänkte att jag skulle kunna hjälpa honom:
– Hej Robin, vem söker du?
– Jo alltså sommarjobb, har du ... ni ... ni ... menar jag ... sånt?
– Nej, tyvärr, vårt företag är så litet och vi bru...
– Jomen alltså jag letar efter sommarjobb. Jobb på sommaren.
– Jo, jag förstår, men vi jobbar nästan inte alls på sommaren eftersom förelä...
– Men kan jante ... alltså, vad skulle jag kunna göra?
Sedan följde en absurd ordväxling där Robin hela tiden avbröt mig och jag tålmodigt förklarade att vi varken hade råd med eller behov av sommarjobbare.
– Du, Robin, hur gammal är du?
– Nästan 17.
– Ok, du vill inte ha lite ströjobb med gräsklippning och ...
– Nä, fan heller! Jag ska bara jobba med data.
Nu är Robin inte den ende som ringer till oss. Men hej och hå allihop: presentera er med för- och efternamn, berätta tydligt om era kunskaper och acceptera ett nej!
Vi får mejl också:
kan ja ringa dig ?
är du bra på att skriva CVn?
jag skulle jätte gärna vilja göra ett och tralalala.
har tänkt på nåt inom data kanske?
Jag ska banne mig skriva en vett- och etikettbok. ”Det var annorlunda förr ..?”
26 Reflektioner:
Av en branschkollega fick vi veta häromdagen att ordet "media" i företagsnamnet drar till sig försagda alternativt tölpaktiga gymnasister som en fluga drar till sig sockerbitar.
Här kommer ett förslag till Den Svenska Skolan: spela rollspel med barnen och lär dem vanligt telefonvett. Samt att världen inte är Idol.
Ah. Det så kallade mediaprogrammet. Been there, did that.
Som sagt, vi lever i en barnslighetskultur. Asså vadåra liksom. Öh.
Hu. Det här kan jag gå igång på. Verkligen. Frågan är om jag ska göra en gökunge eller skriva ett eget inlägg i min egen blogg?
Jag väntar lite och ser.
OJ vad jag känner igen det där!! Jag fattar inte hur så gamla ungar inte kan ha något grundläggande hyfs alls? En del är ju hur ambitiösa och trevliga som helst i sina ansökningar, jag får ibland praktikantansökningar med arbetsprover och välskrivna brev. Tyvärr kan jag inte ta emot praktikanter, men de som lagt ner så mycket jobb brukar jag åtminstone försöka tipsa om ställen som kan ta emot dem. Men de där som direkt frågar "tar ni emot praktikanter?" utan att ens presentera sig först ... de hade fått nej även om jag hade haft plats för 20 praktikanter!
Jag tror på den Djefla mannens idé om rollspel!
VAR det annorlunda förr? Ringde verkligen tonåringar upp out of the blue och frågade efter jobb på detta beundransvärt envetna, om än ofruktbara, sätt? Jag gjorde det INTE, men så var/är jag också behäftad med telefonskräck så snart det handlar om att sälja in mig själv.
Ohohoh, kommer du ihåg i min gamla blogg när jag skrev om alla ansökningar som kom in? Som är helt omöjliga att ens förstå. Eller hu, ännu värre, de som skickade sin mamma att föra deras talan. Vi pratar om myndiga personer. Jomen visst, om mamma snackar, dig vill vi anställa!
För övrigt presenterar jag mig alltid i telefon. Även för de som inte behöver veta det, som nummerupplysning. Varför? Jag tror det sitter i ryggraden. Man presenterar sig helt enkelt.
Det bör spelas rollspel även med vuxna, i varje fall sådana som jobbar på skattemyndigheten och inom äldrevården här hemma.
De ringer och vrålar rakt ut, utan någon som helst inledning.
- Har du inte skickat in blanketten???
(Jag hade inte fått den, eftersom idioten inte hade skickat den till mig.)
eller
- När ska ni tömma rummet?????
(Personen hade avlidit föregående dag, och hyran var betald månaden ut. Ännu en idiot.)
Under min tid som telefonförsäljare (hu!) var vi tvungna att presentera oss med hela namnet. Det var en av Swedmas regler. Övriga regler var det inte lika noga med ...
Hmm, varför ringer inga småglin till mig och vill ha jobb? Nä, just det, för jag själv är som Robin hos er. Hehe. Hälsa honom att han kan få lämna kottar på dagis oavlönat ;)
Hehe, telefonvett? Är det som när man ringer till er och det tar tre timmar innan nån svarar för ni suttit och ropat till varandra att "jag svarar INTE!" och tillslut känner sig femtonåringen eller trettonåringen tvingad.
Jag håller med ataharis. Man presenterar sig, när man ringer. Jag presneterar mig oavsett om jag ringer till min pojkvän (ja, jag säger faktiskt, ja det är Misswar) eller till Telias kundtjänst eller nummerupplysningen.
Oj, jag skulle hemskt gärna sortera papper etc, eller bidra tilll Bergmans hushållet allmänna ordning utanför sommaren när jag orkar. Jag har inte gått någon data- eller mediautbildning, men jag är trevlig och kan ta folk. Bra på att skriva även om det kanske inte direkt märks här.
Jag är jävligt duktig på att laga mat också. Och baka. Nominell ersättning för jag får ändå inte tjäna några pengar.
Jag är snäll också :), med allmän hyfs.
Jag är upplyft av era upprörda röster -- men hur blev det så här? Ni som är föräldrar lär väl era barn hur man ska göra?
Eller är det också skolans ansvar?
*tar mig för pannan*
Jag har en himla massa akademska poäng i beteendevetenskap också om den djefla mannen eller Lotten vill diskutera tja, japansk litteratur från 1400-talet... Och lite annat. Och jag har jobbbat på bibliotek.
Fast just nu har jag varit lite för sjuk för att jobba men jag menar faktiskt rätt mycket allvar med förslaget. Jag behöver ett litet företag som inte är mitt att hjälpa till i med sånt som blir över och som inte hinns med.
Att jag tar telefonuppfostranansvar? Jajamän!
Sonen svarade med "Hallå?" i många år vilket fick mig att replikera från bredvid: "Vi heter inte Hallå! Vi heter ....!"
Medelst uttröttningsmetoden har jag nu fått honom att svara med efternamnet, i den mån han svarar. Det är ju aldrig nån som ringer till honom ...
Min sexåring svarar ALLTID i telefon hos oss numera och presenterar sig föredömligt med för och efternamn.
Hon frågade väldigt nyfiket hur man gör när man svarar i telefon och nu när hon vet så är det jättekul.
Hemma hos oss lever barnen i Herrans tukt och förmaning.
Eller, de får åtminstone lära sig att säga tack och hej och presentera sig.
Det blev ett parasitinlägg om tölpar på min egen blogg.
Men vad mysko! Ingen ordverifiering syns här nedan. Jag måste ladda om.
Nu: qulep. Fint.
Hallå, det är xx, svarar min yngsta och min äldsta. Min mittemellan svarar *sprak, brak, knak* "..... llå".
De har alla tre fått en identisk telefonuppfostran.
jag kan väl få ett litet erkännande ändå för att jag erbjuder mig jobb eftr hushållets behov och samtidigt är trevlig? "visslar lite"
Jessika: Jag tycker vi applicerar de däringa beteendevetenskapliga poängen på telefonbeteende och liknande.
Idag väntade jag som den gamla kärring jag är på bussen. När jag blev bortknuffad från dörren av ungefär femton trettonåringar, röt läraren när han såg mina evil eyes:
– Låt damen kliva på först!
Där fick jag för mina blickar.
Nä trampa för Guds skull inte ner Lottens rullator! Den behöver vara i prima skick till basketen!
*Gapskrattar!*
Jag tycker inte man MÅSTE vara tvungen att presentera sig när man svarar i sin egen telefon. Jag brukar i och för sig oftast göra det, men inte alltid. Det kan vara fråga om självbevarelsedrift, till exempel om en telefonförsäljare ringer och frågar "Är det Ullah?" och jag då vill kunna svara "Nej, hon är inte hemma (och kommer inte hem på mycket, mycket länge)".
Om jag ringer någon så presenterar jag mig alltid.
Däremot när jag svarar hemma i telefonen så använder jag numera bara förnamnen på mig och min man. De som inte vet vart de har ringt är i allmänhet försäljare och dem vill jag ändå inte prata med.
Och curla sina barn till jobb, hur tänker man då?
Lotten: (O)Grattis till damen-utnämningen. Visst känner man sig gammal!
I många länder svarar man inte utförligt i telefon. I Turkiet säger man något i stil med jag är här. I Frankrike je´coute (jag kan inte franska så stavningen är inte rätt, men det betyder jag lyssnar. I Japan säger man Moshi moshi när man svarar i telefon, mycket generiskt. Om det är någon viktig så stramar man genast upp sig är det vänner så behöver man ju inte göra det.
Och om utifall behov uppstår så finns ett erbjudande om hustomteri på under tio timmar i veckan hos fam. bergman kvar.
Men hur är det då inte med telefonförsäljare?
Som småföretagare blir jag ofta uppringd.
Säljarna är lätta att identifiera.
Deras öppningsord är enl standard.
"Hej hur står det till" osv osv.
I stället för "Hej jag heter .... och ringer från xyz..."
Vad är det för djävla standardutbildning de genomgår, som gör att alla är så likartade?
(OK jag vet att det finns spärregister som jag ännu ej anmält mig till)
Några säjare (som ringer mellan 11.00 och 12.00)avfärdar jag snabbt och effektivt.
Typ
Är Du medveten om mitt företagsnamn?
-ja
-jag väntar snart lunchgäster (alt har kö av lunchgäster.) Här i min stad äts lunch vid 12-taget. Tack för samtalet.
Därefter pang på med luren.
Det är sällan som de återkommer.
Annan reflektion ang telesäljare som ringer till Din privattelefon mitt i middagstiden/under bästa TV-programmet.
Förslag svar:
"Ja det verkar intressant. Kan jag få Ditt privatnummer så ringer jag efter 22.00 i kväll"
wv-zdcvpl värnpliktig polack?
ey, jessika, sno inte mitt jobb... bibblobitchen som sorterar papper är jag. Bums
Lite försenat, men jag kan delgiva följande anekdot:
Förr, då jag omkring 8-12 år, svarade jag alltid telefonen med "Hej det är (förnamn)." Detta gjorde jag tills en släkting talade om för mig att det lät löjligt. Detta gjorde att jag inte svarade telefonen mellan 12 och 16 årsåldern. Nu för tiden svarar jag endast med "(förnamn)", men tänker på hur denna släkting behandlade mig varje gång jag svarar.
Kanske inte det bästa sättet att lära någon telefonhyfs...
Skicka en kommentar
<< Home