Igår kom jag på en sak

Igår på väg till radion satt jag som vanligt och mejlade och surfade. Resan tar bara en kvart, men jag hinner fantastiskt mycket samtidigt som jag har radion i öronen och skygglappar så att jag inte ser någon som känner mig och som vill tala om livet och vädret. Jag är alltså helt komplett asocial 06:31–16 06:46. Då tä...

Nej, det var ju inte det jag skulle berätta om.

I radion yrade vi om hur vi älskade våra Macdatorer och hur konstigt det är att materiella ting kan generera så starka känslor och att det känns som om vi numera inte kan leva utan datorn, när en av de andra på redaktionen rusade in och sa att vi ju var på tok för sakfixerade för hon kunde i alla fall inte leva utan sin Leffe. Helt korrekt, sa vi och försö...

Men det var ju alls inte det jag skulle berätta.

Efter radiojobbet kastade jag mig på tåget för att åka till Stockholm och föreläsa. Jag åt en utsökt macka med brie och salami, men fick en chock när allra sista tuggan bestod av en oliv i en jättestor smörklump. Mannen bredvid mig vi...

Fast nu kom jag bort från ämnet.

I föreläsningslokalen var stora vita tavlan ovanligt kletig och svår att sudda ut när jag kom dit, så jag bad om en sådan där sprutflaska som sprejar bort gamla anteckningar – och som får mig att verka noggrann och renlig. ”En som bryr sig om att the white board ser fräsch ut måste vara synnerligen kompetent” ska deltagarna tänka. Det första som hände var att när kurssekreterarna strömmade in, lyfte en av dem på huvudet och drog ett djupt andetag.

– Åååh! Här luktar det ju ... sprit! sa hon med ett förväntansfullt leende.

Men inte var det sprit jag skulle berätta om. Utan om en av kursdeltagarna.

Ibland står jag inför en grå massa och talar utan att någon utmärker sig förrän efter kanske tio minuter. Ibland är det en arg karl med armarna i kors längst fram till höger som sätter stämningen tills jag börjar berätta om citattecken, för då blir alla på bra humör. Men igår behövde jag inte titta på någon annan än Bodil, som satt någonstans i mitten. Här är mitt kärleksbrev till henne:

Bästa Bodil!
Du är den i särklass bästa åhörare jag någonsin har haft. Visserligen sa du inte ett ljud under föreläsningens tre timmar, men du såg från första sekund helt salig ut. Du log, du lade huvudet på sned och rynkade pannan, du gapade av förvåning, du ruskade på huvudet och jag tänkte att snart skriker du Halleluja! och ställer dig upp med armarna uppåt sträck som jag när vi gör mål i VM.

Tack!

Och detta är vad jag kom på: jag älskar Bodiltyper.

Inte Bodil, men ett liggande halleluja.