Runstil behärskar jag heller inte längre

Jodå, när jag var utbytesstudent i USA imponerade jag på omgivningen genom att skriva runstil. Jag minns idag inte varför jag lärde mig konsten eller när jag glömde bort den eller varför jag inte istället satsade på ett utdött språk som latin. Naturligtvis trodde alla i Dallas att vi i ”Schweiz” hade ett alldeles eget alfabet och efter någon månad slutade jag att säga emot.

Nu har jag trillat över en sajt som listar sådant som man kan eller kunde men som man nuförtiden faktiskt kan glömma. Obsolete skills. (Fast först med idén var Scobleizer.)

Utan att tjuvkika på sajten ovan för mycket kommer jag på ett par exempel:

• Jag minns hur det var att sätta in en ny film i en kamera och dra den precis lagom långt så att den inte flärpade loss och stod och stampade på ett och samma ställe. Vi väntade i eoner av tid på att den löstagbara blixten med ett högt pip skulle orka ladda om för ett nytt ”fotografi”.
• Att ringa med en nummerskiva trodde jag var busenkelt. I lördags lärde jag mina tre yngsta barn denna färdighet, vilket kostade en och annan peng till Melodifestivalen. Jag försökte få dem att förena nytta med nöje och ringa till gamla släktingar, men ”nej, vi vill inte prata i telefon”.
• Tänk er att med darrande händer sätta på en LP-skiva eller stoppa in en hålförminskare i en EP. Vår skivspelare gick sönder för tio år sedan och alla plattor ligger i två stora flyttkartonger i källaren. Förmodligen har de möglat i nederkanten ... och ingen bryr sig.
  
• Vem har inte layoutat en tidning med sprejklister och gnuggbokstäver?
• Att hantera en rullbandspelare var enkelt – men minns ni spaken som man spolade fram och tillbaka med?
  
• Det är en bedrift att snyggt pensla tip-ex ur en flaska som har fått stå lite för länge så att färgen är lite klumpig och torr. För att inte tala om att sätta in ett nytt raderingsband i skrivmaskinen!
• Mangla lakan har jag inte gjort många gånger, men jag vet att det är viktigt att vika rätt från början. (När jag var tio år manglade jag pappas skjortor i tvättstugan på Hertsön, vilket var mindre lyckat.)
• Att poppa popcorn i kastrull var kul. Fastbränningsrisken var hela tiden stor och så fort man lyfte på locket för att kolla, hoppade några popcorn ut.
• Varje kväll skulle man vrida upp armbandsklockan, men inte för långt för då gick fjädern sönder.
• Träskokunskap! Alltså att obehindrat gå med en till hälften lossnad sula, att inte halka med träskor utan sula baktill, att springa ifatt bussen utan att tollorna föll av. Allt kunde vi!
  
• Men det svåraste av allt var att äta Eterna utan att sätta damm i halsen.

Rullbandspelare. Those where the days.

Nå. Vad hette apparaten som var stor som en trea på Söder och som man lade en bok i så att whoooff, syntes den uppslagna sidan i jätteformat på en filmduk? (Här är det alltså inte kunskapen att sköta apparaten som har gått förlorad utan mitt minne som har kajkat ihop.)

Uppdatering: Episkop! Eller balloptikonapparat! (Tack Örjan!)