Platsen med sämst täckning i Sverige

Lyft blicken nu, koncentrera er och gissa vilken plats jag menar i rubriken. Ok, läs nu vidare.
Jag är på väg hem efter en tillställning i ett av de mer märkbara och kända landmärkena i Sverige. Det var för att fira ett avslutat redigeringsjobb som handlar om något som under de senaste tre åren har påverkat nästan varenda svensk.

I entrén möts jag av vackra ting.

Älgarna demonstrerar inte.

Lite längre in i byggnaden tryckte jag på knapp 28. Nästan som i N.Y. va?

Mot min vana älgade jag inte in i festlokalen i jeans och hoodie utan var klädd som en normal människa. Och normala människor presenterar ju normalt sett sin normala klädsel som en s.k. dagens outfit. Ok, jag är inte den som är den.

Utanför toan tog jag tio helt misslyckade bilder till alla andra kissande damers förtjusning. När de erbjöd sin hjälp, var jag ju tvungen att tacka nej eftersom fotograferingsassistenter inte ingår i outfitkonceptet.

Empireskuren klänning från Cubus, dödskalleamulett som Trettonåringen har lånat ut, ribbstickade kalasbyxor och rea på rea-stövlar från ... öh, har jag glömt.

Under middagen lärde jag mig att alla gotlänningar (och inte vi i gnällbältet) är gnälliga av naturen, att XX-partiet är orsaken till all ondska i världen men att XX-partiet är orsaken till allt gott i världen.

– Men hörni, vad tycker ni om hockeyslutspelet? försökte jag.
– Men skulle inte Paggan komma ikväll? sa någon annan.

Och nu till mobiltäckningen. Under middagen var vi alla som vanligt beroende av våra mobiltelefoner – men all täckning var som bortblåst. Vi jämförde antal pinnar och några operatörer verkade ha effektivare vågor än andra. Men att få kontakt med yttervärlden var som att försöka ringa instängd i en blylåda i en tunnel i Petiknäs.

Var var jag?

I Kaknästornet.