Jag har också en skruv lös, så det så
Ända sedan hakke förra veckan berättade att han har en skruv lös som tycker att jordnötssmör passar bra med kaffe, har jag funderat. Jag måste ju ha en skruv lös jag också. Om inte annat så vill jag ha en skruv lös bara för att få berätta om vad den tycker om. Ok:
Jag gillar verkligen inte nötglass och verkligen inte kolasås. Men tycker att det är helt ok med regnväder.
Fast hur vrickat är det? Inte särskilt. Så jag funderade en stund till.
Så kom jag på det – jag skulle trots att jag har fem barn ändå vilja ha fler. Den djefla mannen är på min order steriliserad, så det är alls inte aktuellt. (Det var ungefär som när någon som är begiven på vin säger ”Åh, öppna inte en till, då kan jag inte låta bli att dricka” eller som när folk inte tar ut pengar för att de då måste göra av med dem.)
Jag sneglar på små barn i barnvagn och tänker att jag nog skulle kunna sno hem dem utan att skämmas. Jag går omkring och hoppas att jag ska mötaett en liten flicka med svavelstickor som behöver räddas av mig och jag njuter som mest när grannbarnen kommer hem till oss så där så att alla toaletterna är upptagna samtidigt, alla bananerna tar slut och joller blandas med målbrottsröster. Häromdagen, när jag fick en ovanligt oansenlig hicka, kändes det lite grann som när jag var höggravid och barnet där inne hickade. Plötsligt tänkte jag helt seriöst att jaaaaa, jag är nog gravid igen, vad kul, redan i nionde månaden. Ett marsbarn!
Pfuh. Jag har en skruv lös.
Jag gillar verkligen inte nötglass och verkligen inte kolasås. Men tycker att det är helt ok med regnväder.
Fast hur vrickat är det? Inte särskilt. Så jag funderade en stund till.
Så kom jag på det – jag skulle trots att jag har fem barn ändå vilja ha fler. Den djefla mannen är på min order steriliserad, så det är alls inte aktuellt. (Det var ungefär som när någon som är begiven på vin säger ”Åh, öppna inte en till, då kan jag inte låta bli att dricka” eller som när folk inte tar ut pengar för att de då måste göra av med dem.)
Jag sneglar på små barn i barnvagn och tänker att jag nog skulle kunna sno hem dem utan att skämmas. Jag går omkring och hoppas att jag ska möta
Pfuh. Jag har en skruv lös.
31 Reflektioner:
Jag skulle just fråga om bebislängtarandan hade slagits på igen när jag sedan läste (jag är lite hoppig såhär dags) att den djefla mannen är tagen ur ekvationen. Du får ragga upp nån på Tuna Park *gapskrattar*.
Ni är helt fantastiska Lotten. Med eller utan skruvar på plats. Ja ggillar regn på somrarna och mycket svalt väder.
Vissa saker får man ju få titta på, som barn, och inse att några fler spädbarn blir det inte. När jag fick veta att jag inte kan få barn då var det jävlar i mig barnvagnar och gravida kvinnor preeeecis ööööööööööveerraaaaaallt. Kändes som en konspiration.
Kära Lotten!
Du (vad skönt att det var i början av meningen så jag fick skriva med stor bokstav!) har inte en skruv lös utan fastmera en grossesse nerveuse
Det finns en underbar skildring av en sådan i Axel Munthes bok San Michele
Jag har fyra bebisar. Tre av dem vill nog inte riktigt kännas vid det epitetet, ty de är tonåringar. Den fjärde har ingen talan, eftersom hon är en hund och därmed den eviga bebisen till dess att ålderskrämporna börjar sätta in. Av olika skäl blev det tre barn och inte fyra, men det visade sig att överskottsmoderskänslorna kunde projiceras tillfredsställande på en 45-kilos, fnattig, fyrbent knasboll som i sin tur visade sig vara en monumental mammagris.
Därför Lotten, tycker jag att du ska skaffa en mops.
Jag har också en lurvig bebis. Fast Görel, minns jag inte fel så kan inte Lotten ha några lurviga bebisar heller.
Det låter inte det minsta knäppt. Fyra har jag, och om jag inte hade träffat den perfekta pappan lite för sent i livet hade de säkerligen varit fler än så.
Fast nu har det där fysiska suget (efter att vara gravid alltså)faktiskt börjat gå över. Möjligen är det så att kroppen har det vett som huvudet saknar.
Jag är fortfarande fast i "inga flera barn, över min döda kropp, hellre äter jag asfalt"-stadiet, men så är också samtliga tre huliganer under 4 år. Jag räknar kallt med att skruvarna lossnar om några år igen ;-)
Ha en bra regnvädersdag!
Inga lurviga bebisar hos Bergmans alltså? Äsch då, jag vet inte om det går lika bra med en ödla eller sköldpadda. Men en guldfisk då? Vår hund är kompis med våra guldfiskar, hon brukar sitta nedanför akvariet och gnissla så där lekuppfordrande. Så de måste väl ha nåt visst utöver sina vackra fenor?
Ja, du har en skruv lös! (Alla andra som kommenterat hittills verkar vara lika lösskruvade, så någon måste säga det.)
Om man kunde få barn färdiglevererade i tvåårsåldern, samtidigt som de var som om man haft dem sedan de var bebisar, då skulle jag nog kunna tänka mig en eller två till. Men fler spädbarn? Härregud!
Är det bara jag som gillar att sova åtminstone fyra–fem timmar i sträck, och få mer än två minuter i taget för sig själv?
Jag är så glad nu, för min 18-månaders kan leka ensam ibland 10 minuter i sträck. Snart kanske jag inte har en klisterlapp på mig, utan en unge som vill gosa bara en gång i halvtimmen. ;-)
Jag är så avundsjuk på att du har fem barn så du anar inte. Två barn, men bara gravid en enda gång.
Ibland känns det lite som om det rör sig i min mage och det känns så välbekant och mysigt. Och varje gång jag ser babykläder på ett varuhus blir jag alldeles varm i hjärtat. Vi har nog alla lite lösa skruvar därvidlag.
Här en till, fast bebislängtan kom inte tillbaka förrän fyran var tonåring. Nu tror jag inte att det blir fler för vår egen del, av olika orsaker, utan jag hoppas istället att barnen ska vilja föröka sig med tiden. För den händelse att de inte gör det (eller om de bosätter sig på andra sidan jorden och får sina barn där, vilket det lutar misstänkt åt) har jag en guddotter som har lovat att stanna hemma och låta mig bli extramormor.
Om jag ska ha fler barn får jag nog byta man, han är graviditetsallergiker. Och det är inget skämt, han får svåra kliande eksem över hela kroppen.
Våra tre töser räcker gott och väl till så jag är inte jätteledsen. Än.
Min lösa skruv sitter nog på andra ställen.
Aha, ser ni Listoplisto som kommenterar? Hon är "min kvinna i Kiruna".
Vi behövde i radion lite inside information om Melodifestivalen i fredags. Jag sökte på bloggar i Kiruna och träffade rätt på en gång.
(Vill ni höra mig sjunga för Listoplisto så gjorde jag det runt 09:45 i morse.)
Någon mer som vill bli intervjuad?
Jag skulle vilja ha en utredning av ordet "seriös". Helt plötsligt blev jag osäker på om du använder det i dess nya mening, eller sådär som vi som är födda före 1987 gör. Seriöst?
Inte före nie i alla fall ...
En? :o)
(Kanske ska förtydliga att frågan "En?" gällde antalet lösa skruvar, inte bebisar.)
Är det du som står och dribblar med en basketboll i sista låten?
(Eller kanske inte förresten. Lite förvirring kanske bara är bra såhär på måndag morgon, så att hjärnan får börja arbeta igen.)
Jag har naturligtvis många fler lösa skruvar än den med jordnötssmör (som jag lärde mig uppskatta ca 23 år före kaffet). En lös skruv är att jag med jämna mellanrum blir bombsäker på att jag har lösningen på ett begränsat, men ändå, världsproblem. (Förmodligen är kommateringen också ett utslag av någon lös skruv, eller möjligen kompetens, som jag ännu inte har, löst.)
Orangeluvan: Pfuuuh, jag blev alldeles kallsvettig -- jag hade skrivit "seriöst" helt omedvetet och eftersom jag inte har haft tid att läsa min egen text, blev jag fett rädd.
Men jag menade "allvarligt". Helt på allvar, liksom. Har jag skrivit fett rätt då?
(Jag kallas ju numera "Idas fett coola morsa", så jag slänger mig med mystiska formuleringar på helt fel sätt hela tiden.)
Men det finns flickor med svavelstickor som behöver räddas, ju. Kanske inte stående mitt på gatan väntande på att bli hämtade, men ändå.
(Och eftersom att Hakke förtydligade så gör väl jag detsammma; Det är fosterbarn, förlåt familjehemsplaceringsbarn, jag pratar om)
Det är förstås som malinka skriver; att det är trevligt när de blir större också. Eftersom jag har mina i två kullar så får man njuta av/förfäras över tonåriga familjemedlemmar också.
Det där lösskruvade består mera av den där okontrollerbara längtan efter att bära och föda. Jo, jag tycker att det är så häftigt att föda barn att jag med glädje gjort om det om det funnits möjlighet.
Och sova, det får man ändå bara göra under några få år i låg- och mellanstadieåldern när de förhoppningsvis sover ganska stadigt och oftast hemma, kanske till och med i sin egen säng då och då. Sen är det kört igen.
Efter ett katastrofsnitt och ett "vanligt" akutsnitt varken vill eller får man föda den mer vanliga vägen. Och graviditet ... det var inte otrevligt, men bättre kroppsliga tillstånd har jag varit med om.
Tonåringar är säkert ute och ränner en del men knappast sju nätter i veckan. De kan också gå upp och dricka själva om de är törstiga. Och framförallt ligger de (väl!) inte mellan sina föräldrar i sängen och roterar, suger på föräldrarnas fingrar, sparkar dem i magen och vaknar klockan halv sju och vill ha gröt?
Nej nej. Ingen kan få mig att tro att det är ens i närheten så sömnstörande att ha tonåringar som att ha småbarn.
Malinka: vänta bara! Nätterna med tonåringar är mer spännande än så. Särskilt när de inte ligger hemma i sina egna sängar alls, fast de borde. Ack!, tänker man då, om de bara vore små och låg här och roterade! Förvisso vaknar de inte halv sju och vill ha gröt, däremot kommer de HEM halv sju och vill ha allt som finns i kylskåpet. Men det är också roligt, på sitt vis.
Jag har kravet att om det ska bli fler barn, så ska der bli tre! 1-2-3!
Min lösa skruv består i en ihärdig önskan om att alltid få ta ut mig till max. Det SKA vara jobbigt!! Fakir och självplågare...
(ingen barnnojja här, att vilja få många barn är en naturlag för mig, tyvärr är karlsloken förlossningsskadad)
Ni menar alltså att man glömmer alla sömnlösa nätter och blöjbytesmaraton och vill skaffa en till snart?
Har precis lagt upp en bild på underverket... bara för att göra er avundsjuka:)
Jag har en nerv som rycker lite i blindtarmstrakten! Åh, preciiis som små sparkar!
(Ok. Lås in mig.)
Anna, trots att det var snart tjugo år sedan jag slutade vara tonåring minns jag det som igår. (Och inbillar mig ofta att det var igår.)
Och hur ofta jag än rände ute, i vilka hemliga ärenden som helst, ringde jag alltid mamma och talade om att jag var sen/inte tänkte komma hem alls.
Det är tydligen ett märkligt beteende, men jag räknade snabbt ut att jag tjänade på det. Vem som helst som sett min mamma vrålarg kunde ha räknat ut att jag tjänade på det. :-D
Så eftersom jag utgår från att mina barn är lika smarta som jag, räknar jag med att de ringer och talar om var de är och när de behagar komma hem. Det eliminerar knappast all oro, men tillräckligt mycket för att jag kan fortsätta hävda att ett-och-ett-halvtåringar måste vara betydligt sämre för sömnen än tonåringar
Frukost på kaffe och banan tror jag måste räknas som en lös skruv à la Hakke, åtminstone om jag ska döma av andras reaktioner som jag brukar få.
Kanske alla mina stora projekt till höger och vänster också kan räknas till de lösa skruvarnas kategori.
Någon bebislängtan drabbades jag aldrig av efter nummer två som effektivt botade det. Som skulle äta sju gånger per natt upp till åtta månaders ålder, som vägrade att bli matat (första gången jag fick stoppa en sked i munnen på honom var han fem år och hade feber) och som var som ett kvicksilver från det att hade lärt sig att vända på sig.
... han hade lärt sig ...
Fyra gossar födda inom sex år blev min tribut till att förmera sig. Då nummer fyra anlände hade jag hunnit bli 29 år. Ett antal år följde då "allt-gick-i-ett" men kring trettiofemårsåldern börjad jag snegla i barnvagnar igen och hummade om att jag ville ha fler barn, "en liten kull till", "bara två till" -- men familjerådet sade nej och de älsta barnen föreslog att jag och deras fader i stället skulle spara våra krafter till framtida barnbarn. Ett stycke efter fyrtiostrecket började bebislängtan avta något. Bland allt roligt med att ha barn, så tror jag att bland annat deras språkutveckling har varit det som varit allra mest fascinerande ... och en massa annat, när jag tänker efter lite.
Barnbarn har det hittills inte blivit mer än ett och farmor blev jag först vid 54, då till ett flickebarn som jag från början har haft och fortfarande har mycket god kontakt med. Vi gillar varandra bra och trivs tillsammans. Senaste tillbringade hon, på egen begäran, sitt sportlov hos oss.
Eftersom jag tyckte att kommentarerna från Ingela och Malinka var så upplyftande kunde jag inte låta bli att ta vara på dem och skriva ner en lista med skillnader mellan småbarn och tonåringar. Säkerligen fick jag inte med allt.
Skicka en kommentar
<< Home