Nyårsaftonens outfit x 2
När vi om 40 år stapplar omkring med käpp och hörapparater och letar nya åldersfläckar på varandra, kommer jag och min djefla man att titta på 2007 års nyårsaftonsbilder och sucka:
– Det var tider det.
– Titta, du kunde fortfarande stå på stolar.
– Och du hade tänder.
– Men inte minns jag att det var maskerad?
Fast det var det ju inte. Det var en helt vanlig fest där alla kvinnor hade den lilla svarta med högklackat till, skottarna hade kilt, barnen hade ostrukna skjortor och klämmor i håret och granen barrade ner allas våra dekolletage.
Tillbaka till maskeraden som inte var. När min djefla man skulle ta på sig fracken, hade byxorna krympt. Man tager vad man haver, sa han och tog sina allra finaste kamouflagebrallor för att som en kameleont smälta in bredvid julgranen.
Här står han vid tolvslaget och spelar gitarr ute i korsningen där vi träffar våra okända grannar en gång per år.
Själv hade jag vid påklädningen nylonstrumpekris. Nylonstrumpor må vara sköra som läskpapper och obekväma i grenen och fyinitusan fula när de har förstärkt tåområde och man inte orkar ha på sig sina finskor längre – men de gör de flesta ben vackra. Mörka skuggor liksom accentuerar eventuella muskler och ... ja.
Men jag hade inga. Då stod valet mellan nätstrumpor (ja, det hade jag minsann!) och guld-tajts som aldrig någonsin ens hade provats.
Här borde jag skriva en förklarade bildtext. But oh no, jag låter er blott bländas av det vackra.
Men ni vet vad som händer när man är guldig? Porerna proppas igen och så dör man. Så det gjorde jag bortåt morgonkröken.
------
Helt frisk är bloggen inte. Kommentarerna verkar lagga -- de kommer liksom när man tittar på en dubbad film i otakt med tiden. Tiden, tiden är förvriden.
– Det var tider det.
– Titta, du kunde fortfarande stå på stolar.
– Och du hade tänder.
– Men inte minns jag att det var maskerad?
Fast det var det ju inte. Det var en helt vanlig fest där alla kvinnor hade den lilla svarta med högklackat till, skottarna hade kilt, barnen hade ostrukna skjortor och klämmor i håret och granen barrade ner allas våra dekolletage.
Svårläst parentes:
Apropå det. Vet ni att jag långt upp i vuxen ålder trodde att dekolletage uttalades [dekålletɑ:sch]? Jaja, sje-ljudet ska skrivas ʃ, å-ljudet är förmodligen ɔ och det där e-ljudet som ju inte ska vara där borde nog vara ett ɛ, men vi ska inte vara så himla fonetiska idag. Uttalade urringningen fel gjorde jag i alla fall.Slut på svårläst parentes.
Tillbaka till maskeraden som inte var. När min djefla man skulle ta på sig fracken, hade byxorna krympt. Man tager vad man haver, sa han och tog sina allra finaste kamouflagebrallor för att som en kameleont smälta in bredvid julgranen.
Här står han vid tolvslaget och spelar gitarr ute i korsningen där vi träffar våra okända grannar en gång per år.Själv hade jag vid påklädningen nylonstrumpekris. Nylonstrumpor må vara sköra som läskpapper och obekväma i grenen och fyinitusan fula när de har förstärkt tåområde och man inte orkar ha på sig sina finskor längre – men de gör de flesta ben vackra. Mörka skuggor liksom accentuerar eventuella muskler och ... ja.
Men jag hade inga. Då stod valet mellan nätstrumpor (ja, det hade jag minsann!) och guld-tajts som aldrig någonsin ens hade provats.
Här borde jag skriva en förklarade bildtext. But oh no, jag låter er blott bländas av det vackra.Men ni vet vad som händer när man är guldig? Porerna proppas igen och så dör man. Så det gjorde jag bortåt morgonkröken.
------
Helt frisk är bloggen inte. Kommentarerna verkar lagga -- de kommer liksom när man tittar på en dubbad film i otakt med tiden. Tiden, tiden är förvriden.
11 Reflektioner:
HURRA!
Jag är utsläppt ur snörlivet och har börjat ett nytt liv: jag kan blogga igen!
snygga tights. Guldiga :)
Men Lotten, du är ju både elegant och flärdfull! Inte en huvtröja så långt ögat når.
Håller med om att najlons är ganska snyggt, men kommer inte riktigt överens med dem ändå.
Elegant och flärdfull skall vara my middle name i fortsättningen. Inte nog med att benen glänste, jag hade även ett skramlande guldskärp, ett gnistrande guldhalsband (som kom med Amelia för tio år sedan) och ett par jätteguldiga örhängen, stora som tefat (inköpta 1989).
Guld is da shit.
Jag blev också utslängd från min egen blogg inatt. Trauma, men nu har jag rest mig ur askan.
Så då, Stellan, kan man säga att du är klädd i aska när jag har tagit av mig snörlivet?
(Jag skrattar så jag kissar på mig åt min egen fyndighet. Alla andra bara rynkar pannan och mumlar vaddå?)
Ära vare han på höjden! Lotten är lös igen -- en guldstjärna för det!
Jag tycker att det verkar ha varit en alldeles jättetrevlig nyårsfest.
Frack med kamouflagebyxor och den lilla svarta med guldtights och skojiga skor bäddar för en bra stämning. Speciellt i kombination med gäster i kilt.
Såhär i efterhand vill jag gissa på de amerikanska stänken.
Min mor har berättat att de hade något som kallades för liquid smoke i USA när vi bodde där ett år. Det gav liksom en rökt/grillad smak åt anrättningen. Det tror jag att ni använde.
wv xbrrlab, det topphemliga laboratorium där denna förmodligen mycket hälsovådliga produkt en gång utvecklades
De amerikanska stänken var precis det - lite BBQ-rök. Passade utmärkt!
det låter som du skulle behöva påfyllning i bijouteri-förrådet. får jag föreslå en titt hos pärlbesatt? ;)
nä, allvarligt talat, jag skulle säga att jag har skrivit om din blogg i min blogg, på tal om att rekommendera och nominera. eller om julkalendern, noga räknat.
Väldigt tjusiga outfits! Själv körde jag med Madonnas lilla svarta. "Vad vacker du är Minime" sa syskonbarnen och lyfte på kjolen... (Minime är egentligen mitt ena syskonbarn, min minime, men eftersom tvillingarna alltid hörde detta namn från mig så fick jag överta det så fort dom började prata. Även lillebror har anammat det.)
Charlott – the goblin girl
Skicka en kommentar
<< Home