Är jag jag eller bara en klon?

Jag är inte jätteförtjust i skräckfilmer eftersom jag lever mig in i handlingen så vansinnigt och verkligen tror på vad jag ser och tror på karaktärernas rädsla. Och jag vill inte vara rädd. En sådan film är Invasion of the Body Snatchers, där alla människor klonas, men den nya ”personen” har inga känslor och beter sig därför inte som förut.

Är detta den rikitga trailern? Säckpipor? Larviga klipp? En mager Jeff Goldblum och en rundörad Leonard Nimoy gör i alla fall Donald Sutherland sällskap bland människor som bär på stora pumpor.

Att jag kom att tänka på detta var för att jag idag – ända till för tio minuter sedan – helt klart hade tagits över av en alien som hade kapat 95 % av min personlighet:

JAG GLÖMDE JU ATT BLOGGA!

Alla andra dagar under året vaknar jag med en redan påbörjad mening ”... och det kan jag ju blogga om ...” i tankarna. Sedan konstaterar jag att jag redan har bloggat denna dag eller att jag om fem sekunder ska blogga och sedan kollar jag mejl och beter mig som en helt normal till datorn fjättrad människa. (I undantagsfall konstaterar jag ”jag hinner verkligen inte blogga idag”.) Men inte idag.

Klon-Lotten gick upp utan att snegla mot datorns lugna, blinkande hjärta, hon fixade iväg barnen, hon åkte till biblioteket, handlade, pratade (med metallisk röst?) i telefon och var på det hela taget ganska nöjd med att inte ha någon deadline (och därmed inte tjäna ett öre). Klon-Lotten åt lunch och funderade till och med på att gå en promenad, när plötsligt Den Riktiga Lotten klev in i handlingen, satte en bazooka mot klonens hjärta och blåste henne all världens väg.

Såja.