Tågresan hemåt, en väska och igenkänning
På stationen i Falun kan man inte köpa något. Det finns en stängd restaurang och en stängd biljetteria, men inget mer. Detta finner jag underligt. Var om inte på järnvägsstationer drabbas man av hunger, sug och tristess? En liten kiosk med det nödvändigaste hade inte på några villkor kunnat gå med förlust, hallå alla driftiga falubor! (Det finns fler sådana stationer, bl.a. i Sala.)
På väg hem från Sundborn igår eftermiddag var tågen fulla. Och inte bara de, skulle det visa sig.
Först såg vi två killar med en relativt stor väska.
Burberry?
Väskan visade sig vid en undersökning vara full med cyklar. Jag ville sammanföra de två killarna med den lilla tanten som hade en liten chihuahua sin lilla väska, men tonårsbarnen tyckte att jag var pinsam.
På tåget fanns också en stupfull kille i 22-årsåldern som tappade nycklar och mobiler och trillade omkull och bytte plats hela tiden. Han var helt klart ett orosmoment i tågvagnen där alla försökte låtsas som ingenting eftersom de ju var nyktra. Just då i alla fall.
En annan stupfull kille i 19-årsåldern satt och halsade ur en burk med starköl. Han förmådde endast rapa, inte byta plats eller rota efter nycklar. Platsen bredvid honom var tom och trots att folk stod upp i trängseln, satte sig ingen just där.
(Jag och alla andra funderade förstås över hur det kom sig att två unga killar var stupfulla en söndagseftermiddag. Men det var inte riktigt läge att be om en utredning.)
Plötsligt råkade den förste fylltratten – när han bytte plats för tionde gången – hamna bredvid den andre fulle. De kände inte varandra, det var helt klart. Och eftersom båda två hade tappat artikulationen förstod de inte varandra även om viljan var god.
– Schkarf åka. Åka. Åka hem?
– Scharu?
– Schänneru schänneru ...?
– Tjänare själv du. Haru en schnusch? Vaffan sa ja? Schnuuus? Schn?
– Nej. Tystpårej själv. Schänneru schänneru Robban ...?
– Nä. Vart bor durå?
– Inte här i allafall!
Och så skrattade de så att snuset yrde och raparna flödade. Ack, den ljuva ungdomen.
Det underliga var att de kändes så bekanta. Hade jag träffat dem förut? Omöjligt att säga, tänkte jag, jag är ju bedrövlig på att komma ihåg människor. Och så somnade jag en liten stund.
Men nu måste jag sluta skylla på ansiktsblindhet när jag för femte gången glatt presenterar mig för en och samma människa. Jag genomförde nämligen ett av alla dessa test. (Prova själva!) Jag hade i de olika momenten skyhöga poäng – och när det gällde barnansikten 100 % rätt. Va? Vad ska jag nu skylla på? Att jag inte känner igen folk kanske bara beror på nonchalans? Hu då.
---
(Här finns terapi för chockerande ansiktsinsikter och trista januaridagar. Tack, Vajlan.)
På väg hem från Sundborn igår eftermiddag var tågen fulla. Och inte bara de, skulle det visa sig.
Först såg vi två killar med en relativt stor väska.
Burberry?Väskan visade sig vid en undersökning vara full med cyklar. Jag ville sammanföra de två killarna med den lilla tanten som hade en liten chihuahua sin lilla väska, men tonårsbarnen tyckte att jag var pinsam.
På tåget fanns också en stupfull kille i 22-årsåldern som tappade nycklar och mobiler och trillade omkull och bytte plats hela tiden. Han var helt klart ett orosmoment i tågvagnen där alla försökte låtsas som ingenting eftersom de ju var nyktra. Just då i alla fall.
En annan stupfull kille i 19-årsåldern satt och halsade ur en burk med starköl. Han förmådde endast rapa, inte byta plats eller rota efter nycklar. Platsen bredvid honom var tom och trots att folk stod upp i trängseln, satte sig ingen just där.
(Jag och alla andra funderade förstås över hur det kom sig att två unga killar var stupfulla en söndagseftermiddag. Men det var inte riktigt läge att be om en utredning.)
Plötsligt råkade den förste fylltratten – när han bytte plats för tionde gången – hamna bredvid den andre fulle. De kände inte varandra, det var helt klart. Och eftersom båda två hade tappat artikulationen förstod de inte varandra även om viljan var god.
– Schkarf åka. Åka. Åka hem?
– Scharu?
– Schänneru schänneru ...?
– Tjänare själv du. Haru en schnusch? Vaffan sa ja? Schnuuus? Schn?
– Nej. Tystpårej själv. Schänneru schänneru Robban ...?
– Nä. Vart bor durå?
– Inte här i allafall!
Och så skrattade de så att snuset yrde och raparna flödade. Ack, den ljuva ungdomen.
Det underliga var att de kändes så bekanta. Hade jag träffat dem förut? Omöjligt att säga, tänkte jag, jag är ju bedrövlig på att komma ihåg människor. Och så somnade jag en liten stund.
Men nu måste jag sluta skylla på ansiktsblindhet när jag för femte gången glatt presenterar mig för en och samma människa. Jag genomförde nämligen ett av alla dessa test. (Prova själva!) Jag hade i de olika momenten skyhöga poäng – och när det gällde barnansikten 100 % rätt. Va? Vad ska jag nu skylla på? Att jag inte känner igen folk kanske bara beror på nonchalans? Hu då.
---
(Här finns terapi för chockerande ansiktsinsikter och trista januaridagar. Tack, Vajlan.)
35 Reflektioner:
Mugen Puti Puti!
Mugen Puti Puti!
Lägg märke till att det låter om webbplatsen!
Läs mer i Ny Teknik.
Vilket spännande test! Jag kan inte heller skylla på ansiktsminne längre. Attans otur.
Vårt nät har strulat ett bra tag, så jag har inte kunnat kommentera eller maila.
Därför, sent omsider, tack så hemskt mycket för tröjan, den är jättetjusig! (Berättade jag att maken gav mig en Doris Lessing-bok i julklapp?)
Sent omsider 2) -- Jag hoppas att alla som vann har fått sina tröjor. Om inte: mejla. Jag har få och små damstorlekar kvar och en och annan herrtröja.
Jag känner igen människor jättebra. Jag kan bara inte placera dem eller sätta namn på dem.
Denna fantastiska egenskap har jag ärvt av min morfar (som dessutom var disträ). Det finns flera historier om det, men den här är nog den bästa:
Någon gång i mitten av 60-talet var mamma och mormor ute på stan och handlade, när morfar kom gående mot dem på trottaren. Båda två, jätteglada, springer fram och ropar: "Hej!!!"
Morfar lyfter på hatten (d.v.s. tar ett trefingersgrepp om främre delen av kullen och låter hatten lätta ca 3 cm från pannan) och svarar: "Goddag!" Och går vidare.
Man tycker att han kunde ha fått någon slags ledtråd av det frimodiga tilltalssättet – "hej" var ingen standardhälsning då, för femtioåriga herrar.
Kan berätta att det är ett flertal sådana stationer i Småland också. Det är en smula knäckande när man ibland känner att man bor där.
Cool. Jag hade 97% rätt på det där testet. Antar att jag då inte har nån ursäkt när jag inte kommer ihåg folk.
Kaka söker maka??
Test får vänta till kvällen. Digital bubbelplast -- underbart!!
Men visst är det konstigt, Ica? Tänk om jag heller inte är slarvig och förvirrad, som jag ju påstår att jag är.
Skit! Jag har glömt att jag ska till radion och spela in kåseri!
*ruuuuuuus*
Visst kom det tröja.
Tack så mycket.
Den ligger numer i tvättkorgen för vidare behandling.
När jag var liten, eller i alla fall yngre, fanns det en kiosk på stationen i Falun. Jag har också undrat varför det inte finns någon nu. Kanske gick den inte så bra i alla fall, även om det onekligen låter lite underligt.
här finns en annan grej på samma tema. missade att länka sist: http://www.thinkgeek.com/geektoys/japanfan/982f/
har tappat länken till den japanska tillverkaren, men där kan man å andra sidan inte höra hur det låter.
vad gôtt att inte vara ensam om denna böjelse! :)
förövrigt var det galet idag på reader-sidan. jag hade två bloggar uppdaterade, din och en kompis. när jag slog upp hennes handlade den om en resa hem. när jag slog upp, DETSAMMA!
ja men däääär var den ju! när ska jag lära mig att kolla kommentarerna först!! då hade jag förstått vad det där jag inte begrep var (djefla mannens inlägg som jag såg men inte klickade på och inte förstod.)
De rev kiosken utanför stationen i Enköping så nu är den kiosklös :(. Anledningen var att ägaren inte hade bygnadstillstånd plus att han hade en tendens att bete sig som en idiot men det är en annan historia.
Men va...?
Känna igen vuxna: 93% rätt - genomsnitt 85%
Känna igen små söta barn: 97% rätt - genomsnitt 83%.
Känna igen små söta barn uppochner: 87% - genomsnitt 65%. Att det inte blev högre där skyller jag på att jag inte nattat ungar på snart trettio år.
Men how can this be? Jag känner ju inte heller igen folk! Så jag tror det beror på time connected face memory loss - TCFML, just påhittat syndrom - dvs minnet av ansikten tonar bort väldigt fort. Så måste det vara. Ja.
Jag känner inte igen folk, men har jordens bästa namnminne.
Kan bli lite konstigt ibland:
"Minns du Pelle Nilsson från fjärde klass?"
"Ja, det är han som står här bredvid oss ..."
Förresten kan jag inte riktigt bestämma mig för om det här är djupt oroväckande eller inte, men faktum är att Lotten felciterar sig själv på sin egen blogg.
Mer säger jag inte.
Men hur kunde ni göra det där upp-och-ner-testet? Jag blev alldeles yr i skallen och var tvungen att avbryta!
Och ja, jag fattade att man inte skulle stå på huvudet.
Helena: Inte? :) Ena problemet var att få ner den stationära datorn på golvet...
OK, jag menade ENDA problemet - men det är klart, det andra problemet var att stå på huvudet korrekt.
- och tro det eller ej, men wv säger: oaycvoj!! Oh, aj, vojne...
Hihi, Översättarhelena är jätterolig!
Var felciterar jag mig? Betyder det att jag inte bara lider av TCFML utan även quotation memory loss?
(Vådan av att ljuga i sin egen blogg är detta exempel på. Man måste ju ljuga likadant hela tiden. Det värsta är att jag ibland inte minns om jag har ljugit ihop något eller om det verkligen hände. QED.)
Radio Sörmland.
Ingen fet smäll, men en rak höger var det som erbjöds.
Är det oroväckande eller inte?
Omröstning?
En berusad yngling i 22-årsåldern och en annan i 19-årsåldern?
Det syntes alltså tydligt att den ene var typ tre år äldre än den andre?
Vad mystiskt. Jag trodde jag hotade med feta smällar. Rak höger var ju mycket coolare.
Jag är alltså coolare än jag tror?
Ullah! Så härere: Broder Jakob jobbar på Systemet och han har lärt mig hur man ser skillnad på en 19-åring och en 22-åring. Det har med rynkorna runt ögonen att göra. Man mäter rynkdjupet och multiplicerar resultatet med 3 upphöjt till antalet veck och tar hypotenusan på hela klabbet.
Jag som ju är helt fenomenal på att minnas ansikten hade inte mer än 60% på något utav testerna!
Måste köpa bubbelplast och trösta mig...
Du känner inte för att byta, Lotten, så du har något att skylla på igen?
Lotten: aha! Då förstår jag. Måste ut på stan och testa!
Lotten- det är du nog inte. Då skulle du inte kunna ha fem ungar som fortfarande kommer iväg t skolan/dagis med kläder på sig. Det är en image du har ;) Det går ju dessutom inte ihop sig eftersom du precis som jag har fobi mot att komma försent.
bubbelplast verkar man bara kunna köpa i trettiometersrullar! vem behöver trettio meter? int' jag. jag fick gå och tigga, men det löste sig, så nu hoppas att kopparna kommer fram hela den här gången. (intresseklubben osv.) <---- man blir lite mystifik när det är fotboll på teven samtidigt, hjärnan slås ut på nåt sätt när man hör sånt som Även fast och alla spelarnamnen yxmördade.
o fy kg säger WV.
90%
93%
80%
uppåner-ansikten var svårt, riktigt svårt.
PS Min tröja får gå till jobbet med mej :-) STOLT!!
Alltså, jag fick visa legitimation på systemet tills jag var 28 så den där åldersekvationen stämmer inte. Jag blev ytterligt förvånad när de slutade fråga.
87%
87%
73%
Ganska normalt jämfört med andra alltså. Funderade ett tag på att vända på laptopen för att kika på upp-och-ner-gänget. Men det hade klassats som fusk; och det går inte i min bok.
Jag har aldrig i hela mitt liv blivit ombedd att visa leg på Systemet. Som trettonåring, när jag en gång följde med min pappa, blev jag tillfrågad om jag hade fått beställa (det var på den tiden de hade en låååång disk och sprang och hämtade åt kunderna). Pappa tyckte att jag skulle passat på ...
tack för goa skratt från tåget, mkt udnerhållande!
hmm, jag har alltid trott att jag hade problem med ansikten men hade gott o väl över snittet, skumt. dock inte på de där upponervända som jag inte fattad ett skvatt av, 43%
Jag glömde: Inte har väl 22-åringar rynkor runt ögonen? (vill inte vill inte vill inte)
Johodå, till och med 19-åringar har ögonrynkor -- särskilt när de kisar med ögonen för att se lite äldre ut än de är ...
Tesen håller ändå inte Lotten. Jag har kisat, sett normal ut, varit jobbuppklädd, vardagsklädd, haft solisar på, vanliga glasögonen. Fet rygga, handväska.
Broder Jakob har helt enkelt fel, man kan ändå få visa leg på systemet tills man är 28.
Sista gången sa hon i kassan lite sådär hehe du får ta det som en komplimang... Det gjorde jag inte. Vilken 20-åring köper cognac?
Jag visade också leg på systemet tills jag var 28 och åkte på ungdomsbiljett på bussen (under 16) tills jag var 22. (Numera blir jag dock sällan tagen för yngre än jag är.) Men rekordet var ändå när en kompis till mig häromåret, när hon var sisådär 43, blev ombedd att visa leg - när hon skulle köpa en folköl på tåget!
Skicka en kommentar
<< Home