”Jag är blott 18 år”
Läs insändaren ”Låga krav hotar svensk välfärd” och analysera stilen. (Försök alltså att bortse från ämnet.) Nej, läs inte vidare här nu innan ni har läst insändaren! Såså, hopp iväg nu.
- Har vi här ett stilistiskt geni som liksom en kameleont kan skriva som man gjorde för många decennier sedan?
- Har vi en 72-åring som skriver åt sitt barnbarn?
- Har vi en 18-åring som har förläst sig på gammal god litteratur och antagit dess språkstil?
- Har vi en synnerligen listig ung dam som vet hur man sätter griller i huvudet på en språk- och stilintresserad bloggare?
- Har vi en person som tror att det är så här man skriver när man kommunicerar med den äldre generationen?
”De ungas passion får ej kvävas i sin linda. För vilka, om ej de unga, är framtidens hopp?”Hade jag varit Leif GW Persson hade jag gjort en gärningsmannaprofil.
– Schjjjjaaaaaaa ... väääs ... en ... vääääs ... ung människa som .... väääs .... som använder ”icke” och ”ej” på det här sättet är förmodligen en ... väääs ... en smula fanatisk ... person, va. Men det kan ju också vara en bedragare, va.(Kolla gärna på detta underbara samtal mellan Leif GW och Jonas Hallberg 1981. Efter ett ungefär 4,30 börjar de tala om ost. Som inte är ost.)
60 Reflektioner:
Denna 18-åring måste vara barn till min kollega som i en vanlig diskussion säger saker som "Enligt mitt förmenande", "På mötet härförleden", "Mina underlydande" och "Avnämare".
(Det är nästan så att jag måste ta fram SAOL och översätta vad hon pratar om.)
Men denna 18-åring kanske är uppvuxen med sådant språk därhemma? Eller så är det en felskrivning, det är nog en 81-åring...
Jag har en släkting som talar i skriftspråk. Det är ytterst roande, och man faller in i stilen omedelbart.
- För övrigt är jag av den åsikten att ...
- Endast en ringa betydelse har ...
- Förr om åren har jag ...
Såna där artonåringar tycker jag man har träffat på ett par stycken. Ofta klär de sig på ett matchande sätt också: kostym, hängslen, överrock. En del röker pipa (eller har åtminstone en pipa i munnen). Sällan är de flickor.
Jag vet en man som hela tiden pratar om sig själv i tredje person. Mycket förvirrande innan jag fattade det.
Han använder inte man som i "man kan ju tycka" utan "Larson tycker att"
Vad betyder avnämare?
Och det kan i nte vara en 18-åring. Må så vara att jag anammade en hel del akademiker- och kanslisvenska under studie- och när jag jobbade men när jag var 18?? Vad kan och vet man egentligen när man är 18? Och skriver man på ett sätt som kräver satsanalys och, som Ewa påpekade, snudd på en SAOL?
Visst är det en artonåring! Det är väl typiskt för en ganska omogen person att försöka lägga sig till med en stil som egentligen inte alls passar vare sig henne eller genren. Inte gör hon det särskilt bra heller! Det låter väldigt utklätt.
Hmm ... jag undrar vilken Elisabeth Andersson i Sollentuna det är som har skrivit insändaren.
Kikar man på ratsit.se verkar ingen passa in. Den som fyllde 18 förra året kallas tydligen för Malin. Ingen fyller 18 i år.
Förresten, fyller man inte 19 det år man tar studenten? Förra årets 19-åring kallas Catherine, påstår ratsit.
Då borde ju insändarskribenten fylla 20 i år, eller i varje fall inte vara 18 längre.
Om skribenten är i övre tonåren så skriver hon väl antagligen väldigt väl i vanliga fall och har ansträngt sig lite extra i det här fallet.
Typ, liksom. :-)
Utklätt var ordet.
Enligt mitt förmenande bör även tilläggas att Översättarhelena sannolikt försummade att nämna den obligatoriska hatten i sin beskrivning av dylika artonåringars klädedräkt.
Typ.
Kan också vara någon som läst juridik, då börjar man lätt snacka sådär.
Helt rätt, Stellan. Gubbkeps kan också funka.
Jag blir lite rädd, jag.
Oavsett vem som skrivit.
Marianne -- du är ju Mästerdetektiven in disguise. Coolt.
Oavsett allt annat (såsom innehåll etc) vet jag följande.
En del personer är VÄLDiGT språkligt begåvade och kan omedelbar HÄRMA sitt sammanhang. Detta har jag upplevt på nära håll:
en svensk person kommer till Danmark och börjar efter 2-3 dagar prata acceptabel danska. Samma person talar vardagsitalienska med accent som Definitivt för andra italienare placerar henne i en särskild region efter 2 månader etc...
Själv har jag hittat min dagbok från tonåringstiden där jag, utan tt det nämns i texten, märker när jag just läst Gösta Berlings saga...
Och när vi talar om stilistisk begåvning - den aktuelle blogginnehavaren är väl inte så dålig heller!
Sedan, å andra sidan, rent tekniskt skulle ju inlägget inte godkännas av mig då jag var chef för en hälsovårdande myndighet: Too many words!
Beslutsfattare har så mycket de MÅSTE läsa, så man måste vara kort och kärnfull to the point om man skall komma fram...
Det kanske är 18-åriga Elisabeths 118-åriga klon som skrev insändaren?
På pergament med gåspenna...
Hehe.
Mina snokartendenser säger mig att namnet är påhittat, eller att hon inte är folkbokförd i Sollentuna.
Jag tror faktiskt att skribenten är 18 år och kanske bara försökte skriva "vuxet" för att bli tagen på allvar.
Jag håller med Marianne. En 18-åring som har gått ur gymnasiet och hunnit med minst en termins högskoleutbildnig finns knappast. Att namnet är fejkat förvånar inte.
Utan att direkt kunna peka på något, så har jag en känsla av att språket i insändaren innehåller allt från 20- till 40-tal. Det är iaf helt klart inte äkta, som jag ser det.
Kan det vara något geni som har lärt sig svenska utomlands, ur förlegade böcker?
Instämmer: typisk artonåring med keps. De är ganska rara, tycker jag, och ofta kloka och observanta. En del blir mer vanliga igen efter några år, andra går med i politiska ungdomsförbund.
Wow, ni är alla helt oense!
(Har detta någonsin hänt förr i detta kommentatorsbås?)
Har vi någon SvD-medarbetare i kontaktnätet? Kollar man någonsin upp insändarskribenterna eller är det ok om det bara står ett namn och en adress, hur osanna de än må vara?
(Jag menar inte att något måste "kollas upp". Jag är bara fasligt nyfiken på bakgrunden!)
Har en hel del vänner som skriver så mest för att verka lärda och kunna slänga med termer ingen annan känner till. Men jag tror att det säkert är en 18-åring... men dock en inte alltför mångräknad sådan. Tjohoo. ska jag säga som säger "förvisso" hela tiden.
Haha, jag läste från Marianne: rasist.se, och började fundera på vad det hade för koppling till en 18åring... Använder rasister sådant språk? tänkte jag... men jag antar att så inte var fallet, annars hade det vart ganska roligt.
Jessika: Avnämare betyder tydligen kund eller konsument. När min kollega pratar om avnämare så menar hon, nej givetvis avser hon, våra kunder
Själv skrev jag ungefär sådär, eller kunde åtminstone göra det om situationen så krävde, när jag var valp. Ju äldre jag blivit, desto bättre förtrogen med språket, och desto slängigare språkbruk. Och rent teoretiskt kan det väl finnas nån überbegåvad brutta i stil med Martina Lowden som har hoppat både en och två klasser för att sen söka sig till... sjuksköterskeutbildningen.
Ja, nåja. Verkligheten överträffar nästan alltid teorierna. Jag tror hur som helst inte ett dugg på att det skulle vara nån gamm-gammal person som skrivit detdär, utan ansluter mig till dem som menar att det är en ung människa som försökt tillägna sig ett ålderdomligare språk. Det är väl ganska typiskt att man som ung tycker att äldres språk har pondus medan ens eget saknar tyngd?
Miss Gillette har (minst) en poäng.
Varför inte läkarlinjen?
Sedan var jag tvungen att kolla att det verkligen står "ratsit" :-)
Fast rasister brukar ha ett stort behov av högre utbildning, i den mån den skulle gå in.
Det kan visst vara en språkbegåvad 18-åring – jag hade en gymnasiekompis som skrev så bra uppsatser att svenskaläraren ansåg att hon fuskat och skrivit av ett högre litterärt verk. Stupitt.
MEN vi har gott om detaljer som pekar i en annan riktning: 1) en 18-åring på högskolan, 2) namnet Elisabeth som inte passar i ålderskategorin och det som grävar-Marianne uppdagat: 3) det finns ingen Elisabeth Andersson i Sollentuna!
Men vem är det då som skriver? En herre i 70-årsåldern plus med rättshaveristiska drag, skulle jag vilja påstå.
Nja, det dräller av folk som heter Elisabeth Andersson i Sollentuna, men åldern eller tilltalsnamnet är fel.
När jag var 18 knatade jag förresten runt och kallade alla utom mig själv för "vederbörande".
Bästa kompisen fick samtidigt in ett "ety" i nästan varje mening.
Jisses.
Man börjar ju inte på universitetet eller högskolan förrän på höstterminen när man är arton/nitton och så tar det ett tag innan man anammar (attans!) det värsta ordvrängeriet. Öppnar man käften och låter som en lagbok innan dess beroende på den miljö man har växt upp i? Föräldrarna pep alltid vårdat språk hemma men något sånt här ingick nog aldrig.
"Blott" 18 år? Jag ägde världen när jag var 18.
Hmm.
Texten är ofokuserad och heterogen till sin natur vilket föranleder mig att dra följande slutsatser om skribenten. Vilket förvisso fler av kommentatorerna till dagens betraktelse har anmält.
(Hmm nr 2: Lix för ovanstående är 47! Kan inte vara möjligt. Jag testade ett annat stycke text häromdagen, betydligt begripligare, som fick Lix 72 (nytt rekord för mig).)
1. Ung skribent
2. Språköra men inte nödvändigtvis språkkänsla
3. Antagligen ättelägg till politiskt aktiv byråkrat
4. Kan naturligtvis tycka att det är för lätt på skolan men uttrycker inte nödvändigtvis enbart sina egna åsikter.
Eftersom jag själv gick ut gymnasiet innan jag fyllt 18 år så betraktar jag inte det som omöjligt att åldern stämmer. Det beror ju lite på när på året man är född.
wv: dppmam - doppingmamma?
Jag tycker att Jessika har en rolig poäng:
"Blott" 18 år? Jag ägde världen när jag var 18.
Och så tycker jag att Dieva uppvisar oanade talanger i språkbehandling.
"Ity" är ett av mina favvo-ord. Dock skrev jag en gång "ety" och har tydligen inte riktigt hämtat mig från detta ity jag ofelbart drabbas av vånda när jag ska skriva ordet.
*våndan anländer*
Hur ska jag klara mig ur detta nu då?
Jo, kompisen sade "ety". Möjligen skrev hon "ity", det framgick inte.
Eller också försöker jag dribbla bort en felstavning.
I kommentarerna på SvD är det hittills ingen som har nämnt något om språket.
Märkligt.
Efter en ny genomläsning undrar jag förresten mest vad i fridens namn den snöfattiga vintern har med saken att göra.
Hej Lotten och övriga besökare,
Det är ett intressant blogginlägg som publicerats idag, och än mer intressanta är de kommentarer som lämnats under dagen. Det är fascinerande vad som kan läsas ut ur en text - till slut är det inte mycket kvar.
Men, snälla ni, fokusera inte på språket i insändaren som alla era diskussioner kretsar kring. Vore det språket ni avsågs analysera skulle insändaren i fråga förevisa ett annat innehåll.
Fokusera på innehållet, om inte för er och samhällets skull, fokusera på innehållet för era barns skull.
Lotten, du är mor till 5 barn. Oroar du dig aldrig över deras framtid? En (förhoppningsvis) vacker dag kommer de att ta samma steg som jag tagit - besluta om vad de vill ägna sina liv åt, vad de vill åstadkomma. En mor vill inte se sina barn understimuleras p.g.a. högskolornas låga standard. Nej, en mor vill se sina barn växa och utvecklas!
Må så vara att jag är yngre än genomsnittet, men alla kan inte dras över samma kam. Lotten, och alla ni andra som besöker detta inlägg och kommenterar, ni är alla olika, men dock inte mindre trovärdiga trots detta.
Låt mig förklara en sak för er alla, i all välmening. I ett perfekt samhälle skulle alla erbjudas personligt anpassade chanser för att bedriva personlig utveckling. Det finns 5-åringar som är på samma nivå som de som är 8 år. Att jag var skolmogen när jag var 6 år kom att resultera i att jag i dagsläget är 18 år och högskolestuderande.
Att det är språket ni fokuserar på är lätt alarmerande - att ni ej förväntar er att en ung person nyttjar ett språk annars tillskrivet den äldre generationen. Vore den svenska skolan en perfekt inrättning skulle alla elever ges chansen att utveckla sitt eget språkbruk. För, detta är ett av kriterierna för att ha helt tillägnat sig ett språk - att bruket är personligt.
Att det är min personliga åsikt att det svenska språket ej är ett skriftspråk må så vara. Språket har dock under senare tid mist sin charm och sin elegans. Trots detta är jag dock fast besluten om att hålla fast vid tider före min, som en lätt protest gentemot samhällets nuvarande utveckling.
Vidare, anser inte ni att ålder är ett flytande begrepp? Termen "ålder" utrycker inte mycket om vem en person är eller hur långt denne kommit i sin personliga utveckling.
Vissa i min ålder, 18 år, lever för att konsumera alkohol och för att delta i festliga aktiviteter. Detta må vara sant när det gäller majoriteten av svenska tonåringar, men finns det dock inte en chans att detta ej är sant? Varför skall allting i samhället schabloniseras? För, det finns ungdomar vars drivkraft är personlig utveckling - logisk, rationell samt litterär!
För att svara på era diskussioner och argument. Nej,det är ej en ulv i fårakläder, ej heller en äldre man, som skrivit inlägget ni debatterar. Det är jag, en 18-årig högskolestuderande, som författat den, med hopp om att väcka en vilja hos folk att ifrågasätta och förändra.
För, när ett folk slutar ifrågasätta, förändra och engagera sig, det är då samhällets slutgiltiga sönderfall tar sin början.
Med vänlig hälsning,
Elisabeth Andersson
Hej Elisabeth,
vad kul att du trasslade dig igenom alla kommentarer och kommenterar själv.
Men nu är det på det här viset att jag är språkintresserad. Och jag skriver om språk. Och jag bloggar om vad jag vill. Och i just detta fall var ditt språk det som fascinerade mig.
Utbildning skriver jag om ibland, men just idag fokuserade jag inte på innehållet:
"(Försök alltså att bortse från ämnet.)"
Mina fem barn, dem diskuterar vi inte just idag. Du må ursäkta, men ditt sätt att uttrycka dig i skrift är såpass ovanligt att du när du blir publicerad i en så stor morgontidning nog får stå ut med min väldigt ytliga textanalys och mina inte särskilt krokiga frågetecken.
Eller så kan du vara glad åt uppmärksamheten, kanske?
Lycka till i fortsättningen!
Hahaha! Så omåttligt komiskt detta blev!
Jag tycker det är intressant, lär mig mycket av alla varje gång jag läser kommentarerna.
Jag lär mig också väldigt mycket.
Jag vidhåller att jag ägde världen när jag var 18.
Ge mig inga idéer om att jag kan uppnå världsherravälde nu när jag är hela 31 snarare än blott 18.
Jag överdoserade för övrigt kvickt på explicit och implicit när jag öppnade näbben första året på högskolan. Sedan reste jag jorden runt.
Hm. Jag tror fortfarande att det är fejk. Någon har klippt hela grejen ur något nummer av Blandaren.
Hmm nr 3.
Bästa Elisabeth Andersson. Jag arbetar där både lagar och ränker smides och ingenstädes finnes motsvarigheten till dylika drapor.
Det förvånar mig storligen att Ett ansett blad som SvD ej har bättre tillsyn över insänt material.
För övrigt tycker jag du ska söka jobb på Grönköpings Weckoblad. Jag kan rekommendera dig ITY jag har redaktionens öra.
(Och det alldeles alldeles sant!)
"Fokusera på innehållet för era barns skull"?
Pretto så det sjunger om det, men självklart ska Elisabeth köra sin egen stil, och har en poäng i sak vilket inte hör hit. Lycka till med studierna och livet, tjejen!
Nu ämnar undertecknad ägna aftonen åt fysisk träning samt inmundigande av en smakligt tillredd måltid, där den senare kommer att införskaffas i närbelägen restauranglokal samt transporteras till bostaden medelst apostlahästar.
Jympa och sedan sticka och köpa kebab, asså.
Tyvärr är väl saken sådan med att om man använder sig av ett språk så elegant och välformulerat (det var väl fint sagt?) tappar man på tok för många läsare. Så frågan är ju vad man vill uppnå: att låta bildad eller att så många som möjligt läser ens text, och verkligen håller ut till slutet.
Tack Lotten, förresten.
Det som jag räknar som min största bedrift i denna väg är att jag har skrivit ett stycke text som numera ingår i Svensk författningssamling.
Det (stycket, alltså) seglade igenom all mangling av jurister m.fl. utan att så mycket som ett komma ändrades. Det är jag ganska stolt över.
Jag skulle vilja påstå att jag är kunning nog att besitta samma ordförråd, trots min ringa ålder på 15 år. Jag förstår inte hur ni kan anse att det rör sig om en bedragare, jag vet bara att det är en mycket förståndig människa. Jag hoppas inte ni tror att vi gör oss till för eran skull, att vi är så falska. Jag tror vi är mycket mindre falska än många vuxna, och vi är defintivt starkare. Jag hoppas inte budskapet gick förlorat i era öron. Översättarhelena har dock lite rätt i det hon säger, men själv klär jag mig i jeans, munkjacka + zip och t-shirt. Föga behagande, men jag har planer på att skaffa en vuxnare stil dagen jag uppnår en ålder på 18. Därefter ska jag väl även klippa håret kort.
Nog om mig nu. Däremot är det humor att uttrycka sig i sådana ord, och jag har inga problem med folk som uttrycker sig så. När jag är med mindre kunniga tenderar jag dock att anpassa mig till deras skrivsätt, för deras skull.
Har man som ung, som undertecknad, tillbringat på tok för mycket tid på biblioteket (gärna i arkivet i källaren) eller om inte på bibblan så iaf med näsan i en bok, av nöd som av lust, så får man gärna ett sånt språk. I alla fall har jag tendenser däråt och det härrör från ett heltidsboende i böcker som Ordspråk och talesätt och Bevingade ord när jag var fjortis.
anglifierat polskt barn? kidpsljz
Wow, när svaret på lyftes underhållningen till en helt ny nivå! Jag kommer aldrig sluta skratta!
Jag skulle inte säga nåt annat än att jag ckså behärskade ett sånt språk vid blott 18 år men jag behärskade dessutom konsten att använda det som stilgrepp i lätt ironiska sammanhang.
Men jag, precis som Jessika gjort överdoserar explicit, höll på att säga det till mina miniorscouter idag. Ordet är dessutom alltid lite roligt att använda eftersom mitt första möte med det var den lilla etiketten på på Placebo-skivorna "parent advisory explicit lyrics" och jag altid ser etiketten framför mig
Detta håller på att utveckla sig till en intressant diskussion om vad språket signalerar. Eller kanske bara om vår fördomar.
Det är uppenbart att vi lägger mer betydelse vid ordval än jag tänkt på.
Hmm. (nr. 4 för dagen), nyttigt för en skribent (eller åtminstone för mig).
Jag hade tillfälle att diskutera åldersanpassade texter med ett par museiedagoger i London för drygt tio år sedan. De hävdade att de skrev utställningstexter på 12-årsnivå men att de hade konstaterat att det var för svår text. Istället ansåg de att borde ha legat på 8-årsnivån, som motsvarade den genomsnittliga bildningsnivån för de vanligaste dagstidningarna i Storbritannien.
Jag tyckte det lät skrämmande. Är det någon i detta illustra sällskap som har en aning om hur det ser ut i Sverige?
Ooops! ... läsarna av de vanligaste dagstidningarna ...
ska det naturligtvis stå.
erik: Som Lotten påpekat flera gånger är det inte budskapet som diskuteras här. Emellertid är nog din farhåga om att just budskapet ska gå förlorat ganska befogad. Utspökat i denna bisarra stilistiska maskeraddräkt försvinner det ju alldeles: läsaren blir perplex/full i skratt/irriterande nyfiken på vem skribenten kan vara -- och innehållet i insändaren kommer i skymundan.
Det är skitbra, för att inte säga livsviktigt, med ett stort och rikt ordförråd. Gamla uttryckssätt ska samexistera med färskare glosor, lånord från all världens hörn och neologismer. Men: det gäller att förstå vilka som hör hemma i vilket sammanhang.
Som du har sett i kommentarerna har vi allihop varit både femton och arton år gamla och gillat att briljera med ovanliga ord. Det är inget fel i det: det är en fas man genomgår som språkintresserad. Men jag törs påstå att de allra flesta växer ifrån det där. Orden har vi inte glömt eller slutat älska. Vi har bara lärt oss att så att säga välja rätt sängkamrater för det vi vill framföra -- antingen det är en politisk åsikt, nånting som enbart vår livskamrat får veta eller en förhållningsorder till trettio femåringar på födelsedagskalas. Du är ju själv inne på den tankegången, förresten. Du blir garanterat en grym språkare med tiden.
Fast PS: Erat/eran borde du hålla dig för god för att skriva. ;-)
Jag tänkte "18-åring som växt upp på Östermalm" men det är ju inte säkert. Varför skulle hon inte kunna vara på riktigt?
Och vem vet förresten om svaret verkligen kommer från den Elisabeth som skrev insändaren? Det kan ju vara en copycat...
Mystiken tätnar!
(En annan sak: om man skriver "alla kan inte dras över samma kam" kan man väl inte vara så himla språkbegåvad. Det låter nästan lika illa som "dra alla över en kant".
Det är aldrig kul när folk fokuserar på fel saker när man vill säga nånting viktigt. Just därför kan det vara smart att inte klä sig i prickig klänning och trollkarlshatt när man vill debattera något viktigt. Men å andra sidan har ju publiken också ett ansvar: att bita sig i läppen om talaren är uppenbart ung eller ovan,och inte kommentera hatten så att det hörs!
Elisabeth, jag tror att de flesta här är vänligt inställda och faktiskt intresserade av budskapet också. Jag tyckte det var superintressant och har tänkt en hel del på samma frågor. Mina erfarenheter av skolan (både när det gäller mina egna skolår och mina fyra barns) har varit övervägande negativa och frustrerande, särskilt när det gäller elever som inte riktigt passar in i medelmallen. Frågan är vad man ska göra åt saken, och jag har inget riktigt bra svar! Höja lärarlönerna? Slopa betygen? Ändra betygen? Införa elevlön? Dela upp eleverna i olika skolor efter kunskapsnivå? Göra skolan frivillig? Tillåta fler skolmodeller? Uppmuntra hemskolning? Införa elituttagning på Lärarhögskolan?
(Ursäkta Lotten! Jag ska försöka lyda bättre nästa gång!)
Om insändartexten är fejk eller äkta vara (vilket jag betvivlar), så sätter jag ett kryss för Lottens sista alternativ:
»Har vi en person som tror att det är så här man skriver när man kommunicerar med den äldre generationen?«
Ur Blandaren trodde någon. Skulle det nästan kunna vara.
Budskapet i texten har nog inte gått någon förbi, och de flesta håller säkert med - men vad undrar är ju hur någon kommer på idén att skriva så här?
Men stilistik är också en fråga om stil och ton och som någon så viktigt påpekade beror det också på sammanhanget.
Det kan, som Lotten skriver, vara oerhört roande om någon t ex pratar i skriftspråk. Jag skriver definitivt på ett sätt när jag bloggar och kommenterar och på ett helt annat sätt i officiella sammanhang. Jag har inte samma gedigna språkutbildning i svenska som många här utan har läst främmande språk, men för att spegla vad resten har sagt, överdriven stilistik dränker budskapet. Jag fick rådet keep it simple när jag lindade in mig i fyra bisatser i en uppsats i engelska, eller för att citera en scen i Yrrol:
"Annars blir livet bara en enda upprepning av Sokrates försvarstal; en jävla massa snack och ingen bryr sig."
*får ety-vånda tillsammans med Lotten och Marianne*
Nej, den där repliken får mig bara att bli mer övertygad om att skribenten inte är en hen utger sig för att vara. Men övergår från teori om 75-årig rättshaverist till 20-årig spexare.
... inte är den hen utger sig för att vara.
Man behöver bara läsa kommentarerna här för att se en himla massa exempel på smarta tankar och goda skribenter.
Jag läser och njuter.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Det är kanske ett stickspår till ämnet, men jag kom att tänka på när min svåger advokaten berättade om förhärdade småtjyvar och gangsters som lagt sig till med juridiksvenska, och uttrycker sig i stil med: *pratar på grov Eken-stockholmska* "Den aktuella dagen befann sig vederbörande i ett för ändamålet föreskrivet fordon."
"Skolmogen vid 6 års ålder."
Förekommer det fortfarande i dagen nivellerade skola att barn kan börja första klass "i förtid" (och lämna sin invanda förskolegrupp)?
De kan väl börja "nollan" när de är fem år.
Nämen alltså, när jag läste insändaren trodde jag direkt att det var en återanvänd insändare från det tidiga 1900-talet. Bara för att visa hur lite som är nytt under solen: redan då var världen förtappad och det var ingen ordning på nånting.
Min chef använde ordet "avnämare" så sent som igår, förresten. Kanske ska visa insändaren för chefen? Hahaha!
Har varit i vildmarken utan internet.
Det sista jag gjorde innan avfärd var att skriva kommentaren 16 januari kl 11.21 som avslutas:
Sedan, å andra sidan, rent tekniskt skulle ju inlägget inte godkännas av mig då jag var chef för en hälsovårdande myndighet: Too many words!
Beslutsfattare har så mycket de MÅSTE läsa, så man måste vara kort och kärnfull to the point om man skall komma fram...
Men när E.A 15.46 dyker upp bland kommenterarna kan hon verkligen inte ha läst min kommentar!!!
Vilken stil man än väljer måste man vara TYDLIG!
Just det. På min forna arbetsplats fanns en 144 sidig handbok i hur man INTE skriver myndighetssvenska utan snarare går rakt på sak. Om man behöver förklara det på 144 sidor så säger väl det en hel del i sig...
Nu kommmer jag aldrig att glömma ordet avnämare.
Min systerdotter lärde sig läsa i sexårsverksamhet f ö, nu går hon första klass och har tandgluggar som långtradare kan köra igenom. Den som vill kan hissa intresseflagg.
Skicka en kommentar
<< Home