Blyger
Ibland är jag blyg, det har jag berättat om förut. Som under allra första skoldagen:
Ibland tar jag mig i kragen och gör saker på kommando från mig själv:
Ibland lyder jag inte mina order utan svarar emot.
I lördags – under åttaårskalaset – träffade jag de två i särklass blygaste tjejerna någonsin. Vi lät frågan ”vad skulle du göra om du fick en miljon kronor?” gå runt kalasbordet. Förvånansvärt många barn skulle köpa nytt hus, ny bil, en motorcykel och körkort medan en kille skulle investera i en Tickle Me Elmo-docka. När frågan kom till en hittills knäpptyst flicka, som vi kan kalla Anna, sa hennes kompisar nästan i korus:
– Nej, hon är blyg, hon pratar inte. Ta nästa!
Som vuxen är det svårt här: ska man ta de andra barnen på orden eller ska man tjata lite – Anna kanske inte var blyg när det gällde just miljonfrågan? Jag gjorde ett mellanting och frågade om hon ville viska till mig. Det ville hon inte. (Ivrig skakning av hattförsett huvud.) Frågan fortsatte runt bordet och min Åttaåring deklarerade att hon skulle köpa en lastbil som hela familjen fick plats i.
En liten stund senare kom Anna och hennes lika blyga kompis – som vi kan kalla Karin – fram till mig. De tittade på mig och blickarna sa HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP OSS! Jag förstod precis vad det var frågan om:
– Toaletterna finns där och där och där!
Men nej. (Ivriga skakningar av hattförsedda huvuden.) Jag frågade om det var något som hade gått sönder. Nej. Hade de ont? Nej. Var de törstiga? Nej. Ville de gå hem? Nej. Var de uttråkade? Nej. Ville de ringa hem? Nej. Hade någon sagt något dumt? Nej. Ställde jag bara dumma frågor? Jaaaaa. (Ivriga nickar och små leenden.) Jag berättade om Den vita stenen och när Fideli inte fick prata och de blyga flickorna lyssnade koncentrerat, men utan att tina upp.
– Men kan ni skriva er fråga till mig då? sa jag och rev loss en liten bit av pappersduken som alla barn hade fått rita på så mycket de ville.
– ... (nick) ...
Efter en liten stund kom Anna och Karin fram till mig med denna lapp:
Då nickade jag. Och log.
Fröken luktade starkt av parfym, precis som nästan alla vuxna tanter. Tantlukt. Ovanför svarta tavlan satt bokstavskort från A till Ö. Bänken var helt tom och jag ville säga ”hoh” för att höra om den skulle kunna innehålla ett eko, men mycket sällan kommer ”hoh” ur ruskigt blyga flickor.
Ibland tar jag mig i kragen och gör saker på kommando från mig själv:
– Tsst, den där tanten är ju helt ofarlig. Fråga henne nu vad klockan är.
– Äh, det är ju bara Lasse Pöysti, svara nu på tilltal.
– Lyft luren, slå siffrorna: doktorn kan hela dina onda hälsenor.
Ibland lyder jag inte mina order utan svarar emot.
– Ta nu ett steg framåt och pussa Stellan Skarsgård. Nu.
– Släng mig i väggen, kommer aldrig på fråga!
I lördags – under åttaårskalaset – träffade jag de två i särklass blygaste tjejerna någonsin. Vi lät frågan ”vad skulle du göra om du fick en miljon kronor?” gå runt kalasbordet. Förvånansvärt många barn skulle köpa nytt hus, ny bil, en motorcykel och körkort medan en kille skulle investera i en Tickle Me Elmo-docka. När frågan kom till en hittills knäpptyst flicka, som vi kan kalla Anna, sa hennes kompisar nästan i korus:
– Nej, hon är blyg, hon pratar inte. Ta nästa!
Som vuxen är det svårt här: ska man ta de andra barnen på orden eller ska man tjata lite – Anna kanske inte var blyg när det gällde just miljonfrågan? Jag gjorde ett mellanting och frågade om hon ville viska till mig. Det ville hon inte. (Ivrig skakning av hattförsett huvud.) Frågan fortsatte runt bordet och min Åttaåring deklarerade att hon skulle köpa en lastbil som hela familjen fick plats i.
En liten stund senare kom Anna och hennes lika blyga kompis – som vi kan kalla Karin – fram till mig. De tittade på mig och blickarna sa HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP OSS! Jag förstod precis vad det var frågan om:
– Toaletterna finns där och där och där!
Men nej. (Ivriga skakningar av hattförsedda huvuden.) Jag frågade om det var något som hade gått sönder. Nej. Hade de ont? Nej. Var de törstiga? Nej. Ville de gå hem? Nej. Var de uttråkade? Nej. Ville de ringa hem? Nej. Hade någon sagt något dumt? Nej. Ställde jag bara dumma frågor? Jaaaaa. (Ivriga nickar och små leenden.) Jag berättade om Den vita stenen och när Fideli inte fick prata och de blyga flickorna lyssnade koncentrerat, men utan att tina upp.
– Men kan ni skriva er fråga till mig då? sa jag och rev loss en liten bit av pappersduken som alla barn hade fått rita på så mycket de ville.
– ... (nick) ...
Efter en liten stund kom Anna och Karin fram till mig med denna lapp:
Då nickade jag. Och log.
31 Reflektioner:
Ibland önskar jag att jag var lite mer blyg än vad jag är. men inte så blyg som hattflickorna.
måste hålla med, varför är det så långa Wv hos lotten? För att hon får så många kommentarer?
Tänk om det sitter en WV-sabotör och krånglar in extra mysko bokstavskombinationer! (De är ju aldrig längre än åtta, men mmnhanmh verkar vara en fjortonbokstävers medan helankar ju är max sisådär fem bokstäver långt.)
Vackert!
(fem bokstäver)
Inte i "Vackert!" alltså utan i bokstavsraden.
(sju bokstäver)
Åh, det är inte lätt att vara små blyga violer :). De blommar förhoppningsfullt ut med tiden.
kvcoa = wv
Jag känner mig råkluven till de där violbarnen, faktiskt. Och när man själv alltid varit en sådan som kämpat för att synas och höras mest, så blir man ju hypernervis inför detta.
Ditt knep med papperslappen visar dock en sak: det är nånting med själva grejen att låta ens röst höras inför alla andra.
Extra jobbigt blir det förstås när kompisarna redan stämplat en: "Hon är blyg, ta nästa!"
Hoppas de tar revansch i högstadiet.
Apropå wv, eller "ord verifiering" som det kallas på svenska, så tycker jag det är lika jobbigt överallt. Jag hatar det djupt och innerligt. Eller för att citera kejsar Cato: för övrigt anser jag att capatcha bör förstöras.
Då säger Blogger sppagxl.
Hm.
Skönt att de var två som kunde vara blyga tillsammans i alla fall.
Men gosh vad jobbigt det måste vara att vara så blyg. Tänk vad de säkert går runt och stör sig på saker som de inte vågar säga. eller ännu värre: tycker om något och inte vågar berömma. Blyg är jag nog bara numera när jag kommer helt solo till fester där ALLA andra känner varandra, och ingen verkar ha något större utbyte av min bländande personlighet... eehhh...
Åh jag har verkligen varit helt fruktansvärt blyg och det är jag fortfarande fast på ett annat sätt.Om blyghet tror jag att jag vet det mesta som att sitta i en ring och vänta på att behöva säga något. Åh vad läskigt det kunde vara (och ibland fortfarande är). Vad bra att de tillslut skrev den där lappen. Maria
Jag började skriva en kommentar, men det blev visst ett blogginlägg i stället.
Åh! Jag var också en så'n där halv-blyg en (fast inte alls lika blyg som hattflickorna...) när jag var liten & det värmer mig in i hjärteroten att se hur fint du "hanterade" dom... Plus-poäng & Guldstjärna till Lotten! :)
(f'resten, nu har jag äntligen kapat relationen med Expressen! Duktigt va'?!)
Ska man förresten tolka detta som att Lotten var en blyg viol som barn?
Pardon my French, men det låter rätt osannolikt. Å andra sidan ger det ju hopp för dagens violer…
Äntligen en wv som jag klarar på första försöket: rufax.
Jag gissar att det är en häst som tillhör någon av karaktärerna i Sagan om Ringen, eller möjligen Narnia. En rätt feg ung hingst, tror jag.
Jag håller med Stellan. Man blir jättenervös som väldigt oblyg person i närheten av de blyga.
"Står jag på dina fötter nu igen!?" ungefär.
Konstigt nog får jag blygskov ibland numera och då tittar jag förundrat på mig själv.
Fast "väldigt oblyg" ... det stämmer bara vad gäller syns och hörs mest. Jag är väldigt sedesamt blyg när det handlar om ekivokhet.
hur jag var som barn har jag förträngt, mer än att jag dagdrömde. däremot kan jag tacka för dagens text för att den gav mig lite perspektiv på de bekymmer jag har med en nioåring som är så oblyg så det ställer till det, för henne själv o för andra. det var lite skönt att läsa det här och inse att motsatsen sannerligen inte verkar vara lättare att hantera.
hlebxbm är inte ORDverifiering, det är ja.. nåt. häxblom?
Var totalt i avsaknad av blyg som barn och kan därför, precis som Stellan, tycka att det är svårt när man möter blygisar. Men jag har blivit bättre (ett måste när man jobbar med barn och unga).
Och hade jag varit en blygis, hade jag velat möta en vuxen som Lotten! Så bra!
Var jag en blyg viol? Mjah. Men jag var blyg -- och är det fortfarande på insidan. Men jag tar det på kommando, som Pippi Långstrump säger på kafferepet.
Och förresten, som Maria skrev här ovan: "... som att sitta i en ring och vänta på att behöva säga något"
Det där utsätter jag ju väldigt ofta mina kursdeltagare för. Vi går varvet runt och så får de säga vad jag nu har gett dem order att säga. Men jag berättar alltid först hur jag själv haaaaaaatar den situationen: snart är det min tur, snart är det min tur, hjälp, svälj, snart är det min tur ...
Därför kan det vara bra tror jag att inte alltid ta det i "ringordning" utan att man får ta det i den ordning man vill/törs. Då kan vi oblyga som sitter och hoppar av iver få göra bort pratet, och så kan den som behöver samla mod brisera med sitt svar när modet är lagomt.
Erfarenheter från den blyga falangen?
Eller så är det de blyga som kan få pratet avklarat så att de kan slappna av lite sen och kanske höra något av vad övriga deltagare säger.
Så brukar jag göra...
En del blyga barn lider av selektiv mutism (utväljnade stumhet) och kanske var det fallet med en eller båda de blyga på barnkalaset. Klasskompisarnas kommentar angående Anna tyder på det. Att försöka locka någon, som har denna åkomma, till att tala brukar inte fungera -- följden blir ofta nog att man befäster stumheten. De allra flesta barn som lider härav blir förr eller senare talande. Men det kan ta många år.
Stackars blygningar!
Själv brukar jag låtsas att jag inte är det minsta blyg. Det fungerar faktiskt förvånansvärt ofta. Dock inte om jag t.ex. är på kurs där det gås varvet runt och ska sägas vad nu kursledaren gett order om...
En gång var jag så otroligt blygnervös när jag skulle hålla föredrag inför min dåvarande klass att jag ställde mig på bänken och sjöng "huvud, axlar, knä och tå" (med rörelser) innan. Efter det var det bara att prata på, det kunde ju liksom inte bli värre...
Lotten, jag har länkat till din blogg. Hoppas att det var ok?
Länka på, länka på, vi har långan blogg att få!
Här i landet anses det väl fortfarande lite vackert ödmjukt att vara blyg? Fast det är nog på utdöende. Vi kommer formodligen snart att ha "speech" på schemat som i USA där blyghet verkar ses som ett social handikapp.
Och det tycker jag nog är bra, ju mer jag tänker på det. På ett vis kan ju blyghet ses som ett uttryck för självcentrering, och det är ju ett handikapp i sig.
I ungarnas skola fanns ingen hattflicka men väl en kattflicka... Under hela sitt första skolår föredrog hon att kommunicera med jamanden, väsningar och diverse morrningar. Efter ett par år uppträdde hon på scen med en fantastiskt inlevelsefull dikt:
"Lilla katt, lilla katt,
ormen har så gula ögon,
den tittar på dig, lilla katt..."
Så kan blyghet också utvecklas!
Usch, skräcken för att tala inför andra kommer jag väl ihåg. Det har blivit bättre med åren, det nästan bara när jag står framför stora grupper som den kan slå till igen. Jag kanske till och med skulle våga gå kurs för Lotten.
Men hur ska man hjälpa dessa unga flickor att ta det utrymme som alla (nästan) tycker är självklart och som alla barn (människor) har rätt till??
Apropå att vara blyg. Påminner mig starkt om Det osynliga barnet av Tove jansson. En liten flicka är osynlig och sen blir hon alltmer synlig ju mer uppmärksamhet hon får.
Jessika: På tal om det osynliga barnet så var "reklamen" för Friends så fantastiskt bra. Flickan som höll på att bli osynlig, men syntes igen sen när någon pratade med henne.
Och Lotten. Tack så mycket!!! För tröjan, och för att du har gett mig ett nytt delmål att kämpa mot. :-)
Senast jag fick en sån där lapp av en blyg åttaåring stod det "Håkan min prins, kom och rädda mig". Nu har hon fyllt nio och börjat rita skitsnygga kläder istället.
Agneta: Jag tycker att begreppet "selektiv mutism" stämmer in perfekt på Anna och Karin. Måste leta mer information!
Skicka en kommentar
<< Home