Bananpoesi

Jag och Trettonåringen delar på ett bananfodral för att kunna fylla på depåerna efter träningarna. Det lär nämligen vara viktigt med den där återhämtningsfasen och genom att äta banan inom en halvtimme efter träningens slut kommer jag att bli basketproffs vad det lider.

Den sanne banandiplomaten.

Bananerna får fascinerande nog alltid plats i fodralet. Hur krokig, tjock eller rak bananen än är, passar den ... och jag tänker på bananfodralsuppfinnaren. Hur himla nöjd h*n måste vara.

Sedan drabbas jag alltid av ekivoka tankar och bestämmer att till nästa träning ska jag ta med en kladdig apelsin istället.

Det där med att alltid passa in eller inte alls passa in är för övrigt ett både associativt och poetiskt ämne som kan sälja nästan vilken film som helst. Mitt halvsynopsis? Ok:

Under ett par år bodde jag och min djefla man i en liten by mellan Lund och Eslöv. Vi jobbade i grottekvarnen, målade vindskivorna med mörkbrunt, besiktigade våra två relativt moderna bilar, gick på föräldramöten och tvättade oss bakom öronen. Men passade ändå in så här bra:

Bananen of no return.

När grannarna i byn bjöd in oss på ”klockan-tre-kaffe” svarade jag uppriktigt:

– Javisst! Vilken tid?

När grannarna påpekade att våra bilar skulle må bra av en tvätt, svarade jag oskyldigt:

– Åh. Öh. Varför det?

När grannarna efter två år undrade om vi hade fått ordning inne i huset svarade jag:

– Nejdå, ordning, nej.

Inte begrep jag att de ville bli inbjudna. Inte en enda gång bjöd vi dem på ”klockan-tre-kaffe” eftersom vi är bedrövliga kaffedrickare utan känsla för när klockan är tre slagen. När karlarna på gatan bjöd in min djefla man på öl, bastu och fotboll svarade han helt sanningsenligt:

– Nejtack, jag dricker inte öl och tycker inte om fotboll. Kan min fru komma istället?

Den där raka jättebananen fick till slut följa med till träningen helt ofodralad och drabbades visserligen av stötar och därpå följande blåbrunmärken men var ändå lika god på insidan.

(Det är nu alla i publiken drar efter andan och tänker dubbelbottnat och känner igen sig och famlar efter snytnäsduken.)

Tiden gick och vi flyttade äntligen till en mellansvensk stad i sina bästa år. Vi jobbar nu i eget företag, målar halva jävla huset i omväxlande gult och orange, besiktigar våra två väldigt gamla bilar, går på föräldramöten och tvättar oss somliga dagar bakom öronen. Ibland får vi plats i fodralet, ibland går vi omkring utan skyddsnät. Men på insidan är vi lika goda som någonsin.

(Publiken ställer sig upp i bänkarna och applåderar, precis som i Brubaker, Döda poeters sällskap och En kvinnas doft. När jag sedermera tar emot Oscarsstatyetten tackar jag alla bananer i mitt liv.)