Språk jag inte kan

När jag skulle välja linje till gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville. Favoritämnena var matte, gympa, svenska och engelska, och vad blir man på det?

Till slut sa jag till Bästisgrannen:

– Vad ska du välja?
– Humanistisk så att jag slipper matten.
– Ok, då väljer jag också hum. Med latin!

Efter två latinlektioner hoppade jag av eftersom läraren luktade illa. (Sade jag lite coolt och knyckte på nacken. I själva verket var det nog personkemin som kraschade totalt. Jag gillade honom inte och ansåg i min mognad på en fyraårings nivå att jag minsann inte skulle behöva stå ut med lärare som jag inte tyckte om. Han tyckte säkerligen lika illa om mig.) Åh, vad jag sedan dess har ångrat mitt avhopp! Men nu läser Femtonåringen här hemma latin och hälsar mig varje kväll med ett glatt:

– Salve regina misericordiae!

När jag sedan läste blandade småkurser på Nordiska språk i Lund, upptäckte jag till min stora glädje en fempoängskurs i isländska för nybörjare. Min klasskompis Birtna Bragadottir från Reykjavik (?) lärde mig i ettan att säga ”Hej. Du är söt. Hejdå.” Med denna förkunskap måste jag ju glida genom kursen lätt som en plätt!

Till första lektionen var vi tio elever. Läraren bad oss att berätta varför vi hade valt denna kurs, varpå de åtta som satt till vänster om mig på flytande isländska berättade att de var från Island, att de hade bott på Island, att deras pojk- och flickvän eller föräldrar var från Island och att det här skulle bli en chans för dem att lära sig ännu mer om det ack så fascinerande landet.

Jag svalde. Och så blev det min tur. Jag sa:

– [Hai. Tho ert sajt. Bless.]

(Jag lärde mig inte att stava av Birtna. Bara att säga orden.) Då var det bara en tjej kvar, den tionde. Hon var äldre, säkert uppåt 25 år. Hon förklarade:

– Ja jag är bara här för att jag vill lära mig att prata med min häst!

Jag hoppade förstås av efter första lektionen.