Tv- och datorspel i tiden
Jag har nämnt det förut, men det tål att upprepas: jag spelar inte datorspel. Det är inte av onyttighetssynpunkt eller en principsak utan bara ett kallt konstaterande: jag har inte tid.
År 1988 satt jag framför en liten, liten Mac (som jag då trodde hette Tetris) och spelade ett spel. Det var så fruktansvärt kul att jag där och då lovade mig att inte spela sådant förrän jag hade tid över. Nu är jag ju i alla andra hänseenden helt karaktärslös, men när det gäller datorspel står jag fast: jag har inte tid. (Än.) Min djefla man tycker att det ingår i allmänbildningen att kunna spela ett och annat spel, men det ingår även i allmänbildningen att kunna rabbla huvudstäder och kungalängder ... och det kan jag inte heller.
Tv-spelen var jag ganska van vid sedan julen 1979. Då kom pappa hem med en låda som kopplades ihop med tv:n så att jag fick gråta mig till sömns efter att ha missat flera program av Familjen Macahan. På bilden här till vänster är det Broder Jakob och pappa som spelar. (Det är den 2 januari 1980 och Broder Jakob verkar ha skidbyxor på sig. Pappa har diskreta glasögon.) Det var jättespännande: två pinnar puttade en fyrkant mellan sig. 
Pappa kom efter ett tag på att man kunde skruva ”bollen” så att den 14-årige sonen kunde besegras utan problem. Curlingföräldrar hade vi inte, nejnej, det ansågs karaktärsdanande att krossa och förnedra samt vinna över telningarna. Vad kallas sådana ... kanske resistansföräldrar?
Pappa kom hemsläpande med ett muskedunder till dator också – en Olivetti på modiga 50 kilo som kunde ... kunde ... eh ... skriva bokstäver. Den såg ut ungefär som en stickmaskin eller en liten orgel och var ohyggligt komplicerad och krävde något som motsvarade skeppar- eller kantorsexamen för att få köras.
Ja, här sitter vi i framtiden och skrattar åt den löjliga dåtiden. Men vad kommer vi att skratta åt om fem år, tror ni? Tv-program ur en Boxerlåda? Rapport och Aktuellt? Gratis papperstidningar? Kvällstidningar på morgonen? Skor med skosnören? Telefoner som inte kan laga mat? Eller ... eller ... (Djuping-Lotten rynkar pannan) ... eller ... kanske den alltmer överskuggande tidsbristen?
År 1988 satt jag framför en liten, liten Mac (som jag då trodde hette Tetris) och spelade ett spel. Det var så fruktansvärt kul att jag där och då lovade mig att inte spela sådant förrän jag hade tid över. Nu är jag ju i alla andra hänseenden helt karaktärslös, men när det gäller datorspel står jag fast: jag har inte tid. (Än.) Min djefla man tycker att det ingår i allmänbildningen att kunna spela ett och annat spel, men det ingår även i allmänbildningen att kunna rabbla huvudstäder och kungalängder ... och det kan jag inte heller.
Tv-spelen var jag ganska van vid sedan julen 1979. Då kom pappa hem med en låda som kopplades ihop med tv:n så att jag fick gråta mig till sömns efter att ha missat flera program av Familjen Macahan. På bilden här till vänster är det Broder Jakob och pappa som spelar. (Det är den 2 januari 1980 och Broder Jakob verkar ha skidbyxor på sig. Pappa har diskreta glasögon.) Det var jättespännande: två pinnar puttade en fyrkant mellan sig. 
Pappa kom efter ett tag på att man kunde skruva ”bollen” så att den 14-årige sonen kunde besegras utan problem. Curlingföräldrar hade vi inte, nejnej, det ansågs karaktärsdanande att krossa och förnedra samt vinna över telningarna. Vad kallas sådana ... kanske resistansföräldrar?Pappa kom hemsläpande med ett muskedunder till dator också – en Olivetti på modiga 50 kilo som kunde ... kunde ... eh ... skriva bokstäver. Den såg ut ungefär som en stickmaskin eller en liten orgel och var ohyggligt komplicerad och krävde något som motsvarade skeppar- eller kantorsexamen för att få köras.
Ja, här sitter vi i framtiden och skrattar åt den löjliga dåtiden. Men vad kommer vi att skratta åt om fem år, tror ni? Tv-program ur en Boxerlåda? Rapport och Aktuellt? Gratis papperstidningar? Kvällstidningar på morgonen? Skor med skosnören? Telefoner som inte kan laga mat? Eller ... eller ... (Djuping-Lotten rynkar pannan) ... eller ... kanske den alltmer överskuggande tidsbristen?
24 Reflektioner:
Tetris, åh Tetris! Jag minns fortfarande hur jag som nybliven frilans satt och snurrade Tetrisbitar för att stuva ned dem riktigt elegant. Timtal. på arbetstid.
Jag vill minnas att jag regelmässigt lyckades nå runt 7.000-8.000 poäng, men så en trött eftermiddag så lossnade allt, jag nådde en rent transcendental (fast jag tar inget ansvar för stavningen) nivå i spelet; till slut var jag tvungen att upphöra att blinka; det höll en halvtimme och när mina ögon till slut gav upp hade jag krossat alla rekord och nått nästan 15.000.
Sedan var det aldrig mer lönt att försöka. Det var ouppnåeligt. Men jag kan sakna beroendet ibland.
Skrivkramp: Det finns ju så många andra beroenden som du kan trösta dig med när saknaden sätter klorna i dig.
Lotten på hispan år 2023:
Bloggar, åh bloggar! Jag minns fortfarande hur jag som stressad egenföretagare satt och bläddrade mellan bloggar och ansträngde mig för att formulera mig riktigt elegant. I timtal. På arbetstid.
Kommentatorsbåset lämnas nu för FF-party. Jag åker på korkskruvsvägarna till Nyköping och kommer inte åt en dator igen förrän bortitok för sent ikväll.
"På darrande ben närmade hon sig den lilla datorn. Vit. Vacker. Hennes panna glittrade av svettpärlor och hon försökte förgäves att tänka på citron för att få loss tungan som fastnat i hennes gom. Det var 16 timmar sedan hon senast kommenterade. Måtte det nu inte vara en word verification med åtta bokstäver.
Jo.
Och de flöt in i varandra. Hennes ögon tårades. På femte försöket gick det.
braqwezk
En brakväska var född."
teris kommar man ju ihåg hade till ett gameboy spela en gång i tiden .
Över jullovet 1986 lånade min man (dåvarande sambo) och jag hem en Mac från mitt jobb. Tetris var jag lite trött på efter alltför flitigt spelande (på arbetstid såklart) - men vi spelade Loadrunner i dagar i sträck. Nån som kommer ihåg det? Små gubbar som springer på ställningar och sen trillar ner i nåt hål. (Lite som Lemmings, om nån kommer ihåg det.) Jag minns en bieffekt: när man sen försökte läsa en bok så trillade blicken liksom ner i mellanrummen mellan orden på raderna ungefär som gubbarna trillade ner i hål i spelet. Svårt att beskriva. Måste upplevas.
Spel! Från Super Mario och The Legend of Zelda via SimCity till MMORPGs som EverQuest och World of Warcraft! Mitt gift!
Jag stoppar mig själv här innan jag fyller din stackars blogg med mitt spel-dravel ;)
WV: sezxm (no comment)
Apropos - som jag trodde att Du skulle skriva:
DÅ KOM JAG fram till att ALDRIG spela dataspel:
Den gamles morfar - som blev över 90 år- satt 1955 när jag som nybliven fästmö kom till Degerfors, i en soffa och berättade om sina äventyr i norra Norrland när järnvägen var ny (den gamles mor är född i JUKKASJÄRVI)
Han bodde ensam i en ej helt färdigbyggd banvaktsstuga.
En gång fick han av någon anledning tag på en BOK, som var så spännande att han läste hela natten, och sedan var helt utmattad på morgonen när han skulle ut och sköta banan.
OCH DÅ LOVADE JA, sade han om och om igen med stor emfas, att ALDRIG mer läsa en BOK, och det löftet har jag hållit.
På den tiden sade en nittonårig nybliven fästmö ej emot en nittioåring, men för mig blev denna historia nästan lika fasansfull som Kristallnatten.
PS Tetris har jag fortfarande i min mobiltelefon modell ä.Det spelar jag när den gamle kör och vi susar upp längs E4:an till E:
Loadrunner i en gammal Mac som barnbarnen hade mycket nöje av. Jag kan fortfarande höra den där melodin som ihärdigt ledsagade mitt matlagande forna påskar...DS
Å, ja, den där melodin ...
Jag är fast, jag kan inte sluta.
Jag hänger upp mig och ska bara en gång till...
Ett tag var det bubbles...
När jag var gravid hade Coca-Cola ett gratis spel där man klickade på kuber.
Jag tror det är därför som N redan nu som fyraåring tycker att spela spel på datorn är denultimata belöningen.
Just nu är det Guild Wars som gör att jag kommer i säng på tok försent de kvällar jag inte scrappar eller gör kort.
Har köpt Tetris till sonen. Samt ett begagnat Gameboy Color. Helt underbart. Sonen spelar inget, ag spelar massor.
Jag glömde läsa alla inlägg INNAN jag skrev.
Desperate housewife: Sitter hemma med ett Nintendo 8-bit och spelar Super Mario, Zelda med mera. Som ett gift.
Kicki:
Åhh.. vad avundsjuk jag blir!
Jag saknar den gamla 8-bitaren! Fast nu kommer ju snart Nintendo WII där man skall kunna spela alla de gamla trotjänarna igen :)
...eller saker som blinkar när man tänker på dem. så man inte behöver förlägga dem hela dumma tiden.
Är det bara jag som känner jag att nu kör en envägskommunikation? eller vågar ni helt enkelt inte ha mig som barnvakt?
Ica, om du tänker på förlagda barn som ska blinka så finns det redan nu typ ett armband med GPS som piper när barnet kommit förlång hemifrån. Tänk att folk köper sånt.
Jag själv hade förmånen att ha en mycket datorinvigd sambo i mitten av 80-talet, och han skaffade hem all tänkbar utrustning. Vi spelade också Tetris och Pacman!
Men framför allt ... Alley Cat! Är det ingen annan som spelat det? Man började som liten kattunge (Kitten)och hoppade från soptunnor in i spännande fönster. I varje fönster utspelades ett eget äventyr där man skulle akta sig för sovande hundar, elektriska ålar osv. Så småningom blev man uppdaterad till Tom Cat och sedan Alley Cat (eller hur ordningen nu var). På slutet var det i alla fall en himla trafik av hundar.
Ett par år senare var jag såld på Leisure Suit Larry och hans eskapader, vars mål gick ut på att komma till ett Penthouse och få en flickvän.
King's Quest var också en höjdare. Ett riktigt sagoäventyr (med usel grafik, men det tyckte man ju inte då) där man hade nytta av att ha läst många klassiska sagor. Jag och en väninna satt halva nätterna och spelade medan vi sippade vin och ringde "hint-lines" i USA. Men till slut gick vi in bakvägen i spelprogrammet och läste ASCII-koder för att komma åt ledtrådar ...
Beroendeframkallade spel: Bejewelled! Magisk musik och vidunderliga ljuseffekter när man slungas iväg till nästa planet.. öh, nivå.
I'm lövin' it.
När jag var i tolvårsåldern var jag mycket imponerad över det faktum att en av mina kompisar hade en pappa som både var jättejättevuxen och chef, och jättejättebarnslig och satt klistrad framför Zelda på Nintendo hela natten, så han blev tvungen att sjukskriva sig nästa dag. Numera vet jag allt om beroendeframkallande skärmaktiviteter och förstår honom. Även om jag inte är chef.
onzoc - trollformeln man önskar fungerade på bebisstrumpor?
Mah jongg spelen!
Jisses! Hur många timmar har jag inte suttit med dem? "Bara en till!..."
Och den där förfärliga zookeeper... med den lilla arga chefen som skäller på en på koreanska(?) när alla djuren sprungit iväg.
Hjälp, vilken tur att jag inte var hemma och deltog här idag; jag förstår ju knappt hälften!
Men Ica: Klart att vi vill ha barnvakt!
Alla: Kan någon bjuda oss på fest så att Ica får vara barnvakt?
Översättarhelena: En liknande bieffekt av mycken sudoku är att man ser rutmönster överallt. Tallrikarna på bordet ("nej, inte två blåa i rad") och skorna i hallen ("nej, den raden är full").
lotten: det går precis lika bra med öl och fotboll om ni inte är så vansinnigt rädda för mig :P jag kan ju bjuda er på fest, men det blir kanske lite tråkigt om jag ska vakta barnen?
Mona omanliga otekniska, numera TOTALT datorointresserade bröder köpte en Dragon 32, som var nån dator, typ 1987. Där fanns Pacman. Det spelade jag en del. En gång hördes viskanden från dörren bakom mig. Där står mamma och pappa med stora ögon. Med högtidlig stämma säger pappa:
- Tänk att vår dotter, som är humanist, sitter här framför en dator! (Om han inte till och med sa datamaskin.)
Håhåjaja. Det var andra tider det.
En termin i mitten eller slutet av 90-talet drogs en kurs jag skulle ha läst in och jag fick vänta en termin på att kunna gå den. Arbetslöshet följde. Men jag var fullt upptagen. Av Kungen och Harpan. Tio, tolv timmar om dagen. Min man suckade:
- Om du åtminstone kunde spela något kreativt!
Vem är Mona?!
Mina
Underbar affisch. Eftersom min pappa var mattelärare fick jag tillgång till det låsta rummet med 10 st ABC80 redan innan jag själv börjat på gymnasiet. Spelade de spel som fanns på kasettbanden, men insåg att det livet aldrig skulle ge mig en flickvän. Bestmde mig därför för att aldrig ägna mig åt datorer. Idag är jag dataingenjör.
Förutom Tetri får jag erkänna att det är 7-8 andra spel som också fördrivit min tid. Senast var i fjol när jag spelade i snitt ett parti Betapet om dagen. Fullständigt bortkastad tid, förstås. Och riktigt skoj emellanåt!
Ajajaj, är det något spel i denna värld som jag borde spela, så är det ju Betapet.
Jag måste pensionera mig. Nu.
Skicka en kommentar
<< Home