Internationella riktnings- och fingerspretsdagen

Riktningar
Inga problem här, inte. Jag sög på höger tumme tills jag var tio och då kom på att jag pratade så mycket att tummen bara var i vägen där den satt – inne i munnen. Men jag känner omedelbart vilket som är höger genom att tänka:

”Nå. Vilken tumme skulle jag kunna tänka mig att stoppa i munnen? Den här. Aha, då är höger ditåt.”

Däremot är jag hopplös vad gäller väderstreck. Om jag står framför en karta är det praktiskt att tänka:

”Vääääster ligger åt väääänster. Ööööster ligger åt hööööger. Den här tummen skulle jag kunna tänka mig att stoppa i munnen, då är öööster åt det hållet.”

Men om jag står på en plats – vilken som helst – och någon ber mig att peka ut norr, är jag borta, väck och vilse.

– Men Lotten, i vilket väderstreck går solen upp?
– Öster. (Fifty-fifty-chans.)
– Jamen då kan du ju räkna ut åt vilket håll söder är?
– Va?

Orienteraren Olle gifte sig med en utan lokalsinne, basketspelaren Lotten gifte sig med en utan bollsinne. Opposites attract.

Ojoj. Efter att ha läst Översättarhelenas analys – om dysdirexi – inser jag att jag visst har problem. Det finns de som helt intuitivt vet vad som är vänster och höger. De behöver inte tänka efter!

Fingerspret
Detta sitter i generna; pappa gör likadant. Det ser riktigt, riktigt fånigt ut.

Spretet sitter mest i lillfingret, men om jag ska nypa i något – som till exempel en pimpinett liten kaffekopp – med endast pekfinger och tumme, spretar alla de andra tre i en snygg trappformation. (Gissa om jag fick leta efter en sådan här kopp – dricker inte alla numera ur rejäla, brutala muggar utan fat?)


Så här öppnar jag dörren.


Så här klistrar jag på frimärken.


Så här plockar jag ut en penna ur en skräpsamling.


Så här dricker jag te ur en brutal kopp (som faktiskt har tillhörande fat).

Nu skulle jag egentligen visa hur min fingersättning på tangentbordet ser ut, men eftersom jag är gräsänka, har jag ingen fotograf som assisterar mig. (Alla de andra bilderna har tillkommit på via krånglande eftersom jag inte kunde hitta självutlösaren.) Dessutom skäms jag lite för att jag har fel teknik och (nu ska jag titta upp på skärmen) nädtanhela tidenb nåste kolla op tankenterner. Nej, det gick ju inte så bra.

Bara för att det är så kul att kasta sten i glashus, skulle jag nu vilja slå ett slag för tangentbordsundervisning.

Eftersom det kommer att ta ett par år innan vi kan tala till skärmarna och helt avskaffa tangentborden, tycker jag att det i skolan ska vara obligatoriskt med ”skrivmaskinsteknik”.

Precis som de rutinerade sekreterarna, som skriver uppåt 300 korrekta tecken per minut, skulle alla ha nytta av att kunna skriva snabbt – och korrekt. (Ja, jag vet att många skolor har tangentbordsundervisning, men det är långt ifrån alla.)

De som skriver utan stor bokstav och punkt motiverar det med att ”äh, alla fattar ändå vad jag menar” eller ”det tar så himla lång tid att trycka ner shift” – men jag är en stelbent gammal kärring som tycker att det alls inte är självklart att alla fattar vad man menar.

Frågan är självklar: hur kan de veta att alla fattar?

(Frågetecken skrivs förresten med vänster ringfinger på shift, höger långfinger på frågetecknet och ring- och lillfingret spretande som två antenner.)

Uppdatering!
Jättekul: testa hur snabb du är på tangentbordstryckningar. Runt 300 rättplacerade tecken per minut är ett godkänt resultat. Jag är med råge underkänd.