Att våga eller inte våga
Igår läste jag på en blogg som är koncentrerad på film: Bloggywood. Ett inlägg listade ”De tio bästa high school-filmerna” och jag bara ... jag bara ... fastnade. Vissa filmer hade jag inte ens sett, men Can't Buy Me Love, The Breakfast Club och Ferris Bueller's Day Off är sådana som fungerar som en resa bakåt i tiden. Eller som när man ser boktiteln ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol” som jag nämnde häromdagen; man blir glad och lycklig och väldigt mycket yngre till sinnet. En liten stund.
Så det tänkte jag skriva i kommentarerna på Bloggywood. Men vad händer? Jag sitter med händerna en centimeter ovanför tangentbordet, andas snabbt, tänker långsamt ... och vågar inte kommentera. Min inre monolog – fast egentligen är det en dialog eftersom jag svarade själv – gick ungefär så här:
– Men skriv! Skribenten blir glad!
– Men tänk om detta är ett slutet rum och de tycker att jag stör med glada heja-rop!
– Trams, jag har ju skrivit kommentarer hos Sigge Eklund, Isobel, Det ljuva livet, Deep Edition och andra coolingar och till berömda författare som Camilla Läckberg, Sandra Gustafsson och Annika Bryn!
– Coolingar? Vem bestämmer att de är coolingar? Och varför skulle inte coolingar bli precis lika glada som eventuella ickecoolingar. Coola mig hit och coola mig dit!
– Jamen i högstadiet ...
– Högstadiet! HÖGSTADIET! Du går väl för tusan hakar inte i högstadiet.
– Åh, vad du ... jag, menar jag ... svär mesigt. Jag vågar inte. Jag är en mesig sjua och dom går i åttan, svär och spottar snus.
(Ser ni hur jag på ett väldigt snyggt sätt knyter ihop säcken genom att associera high school till högstadiet?)
Nyss läste jag R Skriveriers kommentar till förra inlägget:
– Man kan inte låta bli att förundras över den digra kommentarsfloden till dina blogginlägg.
Jag försökte då att formulera ett svar med andemeningen:
– Jamen jamen jamen det äääär inte antalet kommentarer som betyder något utan vad som skrivs!
Men det hela lät lika fjöntigt som när mina inre röster grälar.
För egentligen handlar det kanske bara om att man vågar kommentera. (Jag har fortfarande inte skrivit något till Bloggywood.)
Nå? Varför vågar man kommentera? Vågar ni skriva hurrarop till Bloggywoods top-tio-lista?
(Jag vågar förresten heller inte hoppa bungy jump, ta dykcertifikat, klättra upp på Mount Everest eller åka motorcykel i Anderna för att inte tala om att ringa till okända människor. Däremot vågar jag rensa avlopp, peta främmande människors näsor, byta bajsblöjor och däck på bilen. Hjälp! Telefonen ringer!)
Så det tänkte jag skriva i kommentarerna på Bloggywood. Men vad händer? Jag sitter med händerna en centimeter ovanför tangentbordet, andas snabbt, tänker långsamt ... och vågar inte kommentera. Min inre monolog – fast egentligen är det en dialog eftersom jag svarade själv – gick ungefär så här:
– Men skriv! Skribenten blir glad!
– Men tänk om detta är ett slutet rum och de tycker att jag stör med glada heja-rop!
– Trams, jag har ju skrivit kommentarer hos Sigge Eklund, Isobel, Det ljuva livet, Deep Edition och andra coolingar och till berömda författare som Camilla Läckberg, Sandra Gustafsson och Annika Bryn!
– Coolingar? Vem bestämmer att de är coolingar? Och varför skulle inte coolingar bli precis lika glada som eventuella ickecoolingar. Coola mig hit och coola mig dit!
– Jamen i högstadiet ...
– Högstadiet! HÖGSTADIET! Du går väl för tusan hakar inte i högstadiet.
– Åh, vad du ... jag, menar jag ... svär mesigt. Jag vågar inte. Jag är en mesig sjua och dom går i åttan, svär och spottar snus.
(Ser ni hur jag på ett väldigt snyggt sätt knyter ihop säcken genom att associera high school till högstadiet?)
Nyss läste jag R Skriveriers kommentar till förra inlägget:
– Man kan inte låta bli att förundras över den digra kommentarsfloden till dina blogginlägg.
Jag försökte då att formulera ett svar med andemeningen:
– Jamen jamen jamen det äääär inte antalet kommentarer som betyder något utan vad som skrivs!
Men det hela lät lika fjöntigt som när mina inre röster grälar.
För egentligen handlar det kanske bara om att man vågar kommentera. (Jag har fortfarande inte skrivit något till Bloggywood.)
Nå? Varför vågar man kommentera? Vågar ni skriva hurrarop till Bloggywoods top-tio-lista?
(Jag vågar förresten heller inte hoppa bungy jump, ta dykcertifikat, klättra upp på Mount Everest eller åka motorcykel i Anderna för att inte tala om att ringa till okända människor. Däremot vågar jag rensa avlopp, peta främmande människors näsor, byta bajsblöjor och däck på bilen. Hjälp! Telefonen ringer!)
52 Reflektioner:
Va konstigt? Jag skulle slå upp John Cusacks High School-filmer och så visar det sig att han knappt gjort några.
Fast ”Sure Thing” är söt, även om det är en collegefilm
Jag tyckte också det var lite läskigt att kommentera på Bloggywood. Som att hoppa från trean, ungefär
*fniss*
Och jag som var rädd när jag skulle kommentera din blogg den första gången...
Måste betyda att jag är den ocoolaste av ocoola!
(Ocool? O-cool? Nåja, jag kommer ju ursprungligen från norrland. Apropå O-ord då. Inte apropå eventuell coolhetsgrad)
wv: wvlob = word verification lobby?
Haha, jag vågade!
Nej men det är väl det som är poängen med kommentarerna, att bloggaren vill att folk skall kommentera. Annars skulle de stänga av kommentarsfunktionen (det går).
Jag kanske lite snål med kommentarerna. Det är bara en handfull bloggar jag brukar kommentera mer regelbundet på.
Dock är jag är aldrig rädd för att kommentera på folks sidor, jag tycker bara att det är roligt.
Men det skall erkännas att jag var lite extra nogra med ordvalen när jag kommenterade på Bodil Malmstens blogg första gången. (Nu går det inte att kommentera på hennes blogg längre, hoppas inte det var på grund av det jag skrev som hon stängde den funktionen.)
Nåja.
"lite extra nogra med ordvalen"
Det där är ju stor humor. Tyvärr på min egen bekostnad. Nåja, jag skall anställa en korrläsare å det snaraste. Det här går ju inte.
Åh du skulle ju ha skrivit, men det är inte försent för det! Som jag skrev i början av mitt inlägg så är jag ju nörden från högstadiet. Jag har aldrig snusat och spottar så pass osnyggt att jag helst gör det när ingen ser. Jag har faktiskt inte ens tänkt tanken att jag skulle vara i det "coola sällskapet", snarare tvärtom. Men som du skriver, även "coola" personer blir glada innerst inne (även om de är för coola för att visa det utåt).
Det är lite synd Bloggywood uppfattas som ett slutet sällskap, det vill vi verkligen inte. Vi har försökt få det lite som ett öppet rum där alla ska få skrika heja.
Jag vågar inte heller hoppa bungyjump och kan tycka det är otäckt att ringa till okända människor. Precis som du så drar jag mig för att kommentera hos vissa utvalda. Ofta är de dem som jag beundrar och är så mycket smartare än jag, tex Emma Grey Munthe, Degrell och Weird Science.
Med detta vill jag säga att du borde definitivt skriva kommentarer på Bloggywood och jag blir oerhört glad över att få figurera i ett inlägg hos dig.
Vi hörs!
mvh Daniel
Daniel, du fattar inte vad du ställer till med när du inviterar från Lottens bloggkommentarer - du kommer att överösas med den ena smarta/förnumstiga/urkorkade/självgoda/putslustiga kommentaren efter den andra. Jippi!!
Men kolla! Daniel! Det här är ju lysande! Nu kommer väl snart till och med de som går i nian att skriva här! (Och jag ska kommentera mer och överallt på Bloggywood. Andas, Lotten, andas.)
Desperate Housewife: Nu när du ju kommenterar som om du inte gjort något annat i ditt liv -- blogga mera!
R Skriverier: Du är ju nästan min allra bäste kund (hade jag sagt om jag hade varit en sådan som hade kunder) eftersom du ju visserligen är sparsam med kommentarer men ALLTID gör ett osynligt skrivfel som du snabbt och propert pekar ut för alla oss andra som inte sett det än. Du (och jag själv förstås, eh, hrrrm) ökar kommenteringsfrekvensen på ett ypperligt sätt. Procentuellt sett ligger min djefla man himla bra till idag. (Jag får kommentarer istället för röda rosor.)
Cruella: Måtte du nu ha rätt! Spring till
Bloggywood!
Jag har aldrig varit rädd för att kommentera på vilka bloggar som helst, trots att jag sällan får svar. Med okrackelerat självförtroende kommenterar jag än här, än där, bara för att mötas av största möjliga tyssstnad. Än är det i alla fall ingen som kommenderat in mig i skamvrån.
Jag vågar kommentera på Bloggywood för det märker man ju direkt att Daniel är snäll. När jag skulle kommentera hos Sigge var jag jättenervös (helt i onödan, det var ingen som ens kommenterade kommentaren).
Men det är minst lika roligt att kommentera som att blogga, det är liksom halva bloggandet tycker jag. Kruxet är att man inte alltid tycker att man har något tillräckligt fint och viktigt att komma med.
Visst vore det bra om man bara kunde sätta ett tassavtryck: jag var här och läste - och kanske nån slags smiley: jag tyckte det här var kul / jag blev arg / jag håller med?
PS Ni får jättegärna kommentera mera hos mig! Jag är snäll och överdrivet smart!
På tal om många kommentarer, Lotten... Blir det någon julkalender i år? Jag längtar ju!!!
Oj! "och inte överdrivet smart" skulle det stå! Snacka om freudiansk felskrivning :)
Jag som är extremt oblyg och en åsiktsmaskin har aldrig dragit mig för att skriva en kommentar och kommer snarare på i efterhand att jag kanske inte egentligen skulle ha skrivit för att jag är en extremt ocool person.
Jag gillar kommentarer, det är halva grejen med bloggar.
Speciellt med Lottens blogg, det är som extra grädde på moset!
Men! Ska man vara nervös för att kommentera hos vissa? Det har jag helt missat (men det är ju bara som vanligt, jag brukar aldrig fatta nånting och för övrigt känner jag sällan igen kändisar heller). Nu kommer jag säkert också att börja oroa mig för det.
Har verkligen din bil bajsblöjor?
Jag är så upptagen med att läsa mina favoritbloggar att det brukar dröja till nästa favorit läggs till min lista. Hos favoriterna brukar jag däremot kommentera ganska flitigt.
När jag associationslekte fick jag 175 kommentarer, men jag antar att det normala är upp till 20 kommentarer.
Det är alltid kul att läsa andras synpunkter.
Apropos "coola sällskapet" kommer jag "osökt att tänka på" en allegori som jag, 24-årig, fick mig berättad av en då 60-årig apotekare i Hällefors 1959:
Det var om pojken som gett sig i väg hemifrån för att slåss med jätten och få prinsessan.
Han mötte då en gammal gumma som släpade på ett stort risknippe.
Han hjälpte henne fram till hennes stuga.
Hon tackade då så mycket, sa: "Till skillnad från de RIKTIGA sagorna är jag ingen förklädd fe, så jag kan bara ge dig ett gott råd:
KOM IHÅG ATT ÄVEN JÄTTEN ÄR RÄDD!"
Studiomannen: Vår bil är från 1987 och har gått över till inkontinent- och läckagestadiet. Om ett hundår motsvarar sju männskoliv, hur är det då med bilar?
Översättarhelena: Man ska inte vara nervös för varken telefoner eller kommenterande. Smisk borde jag ha!
Tvillingmamman: "extremt oblyg och en åsiktsmaskin" ... det betyder att jag skulle kunna vara gift med dig eftersom den beskrivningen passar som hand i gipsavtryck in på min djefla man.
Aequinoxia: Julkalendern funderar jag på varje dag. Problemet är att jag föreläser även i december … och inte kan vara hemma och vakta … och servera ledtrådar … tänk att det redan är ett år sedan … vem kan månne ge mig betalt för att vara en julkalender ...?
Matildas Fikarum: Det där med ”okrackelerat självförtroende” ska jag lägga till min uttryckslista. När allt är bra, är det ”levande hjortar med okrackelerat självförtroende”.
Den Blyga: Ja, jag gav en gång världens då (i mina ögon) bäste basketspelare beröm för snyggt spel fastän jag hackade tänder av nervositet. Han hette Charles Barton och blev själaglad.
Anna: Tack för dagens gapskratt. Jag trodde verkligen att du var överdrivet smart!
Nu måste jag iväg! Bästisgrannen behöver moraliskt och datoriserat stöd i närkontakt med advokater. Ska jag ha knytblus och högklackat eller duger det med jeans och huvtröja? Svarta manchesterbrallor, en nätt svart-vitrandig sko och farfarsskjorta med frackväst? Läppstift? Parfym? Hårborste dragen genom håret? Deodorant? Örhängen?
Hjälp, jag har blivit galen!
Av hittills 20 kommentarer står jag och min djefla man ju för 35 %.
Fusk?
Det måste finnas stipendier att söka. Det är ju folkbildning!
Redan ett år sedan? Tänk vad mycket som har hänt under det året! Eller är det bara jag som har fått ett helt nytt liv? :-)
CCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCC
hälsar min katt. Så nu måste jag kanske också skriva nåt för en gångs skull. Jag läser ju faktiskt här nästan varje dag. Men nu är jag på väg att sudda kommentaren och klicka mig ut som vanligt. Men så läser jag rubriken igen och tänker att jag kan ju faktiskt inte vara en som inte vågar. Så jag vågar...för jag gillar ju din blogg.
Tänkvärt inlägg!!
Apropos advokatklädsel
(det kanske redan är för sent?):
Mittemellan!
Varken för fin eller för laissez-faire...
Ungefär som Du har på Dig när Du föreläser antar jag!
Det KAN vara farligt att kommentera, så det så. Jag har blivit fascinerad av en massa konstiga människor och glad i hågen kommenterat på deras bloggar, bara för att bli utskälld och slokörad dra mig tillbaka.... :-( Sigge lät mig schavottera i ett inlägg för åsikter som jag inte ens hade, så dit går jag inte mer! (Men han var rätt rar i Göteborg).
MEN för det mesta är det bara kul, jag gillar att kommentera och få kommentarer och diskutera hit och dit. Folk som hälsar på hos mig håller inte alls alltid med om vad jag säger, men de är allra, allra oftast snälla och trevliga!
Wv: Kiilzaj! (låter som något ur japansk budo..)
Sigge (inte 4-åringen) kommenterade ju nyss!
Det visar sig ju att han/Du slutat ha egen blogg!
Då dök det upp en syntes i min hjärna:
Apropos Julkalendern (Aequinoxia) och mina tankar när det gäller min egen blogg:
-Jag har en målsättning att publicera något varje dag
MEN
Ibland har jag alldeles för mycket stoff (som idag t.ex)
Ibland är RL så fullt av innehåll att man inte hinner
För att inte tala om när man befinner sig i internetfri terräng...
Vad har nu detta med julkalendern att göra?
JO
Varför inte bestämma att du, Lotten, reducerar bokgåtorn från 24 dagliga till tja 12, 11 ...
pick your choice
Det bästa kan vara det godas fiende.
Stackars ab som blev utskälld. Nu drar jag mig till minnes att JAG, milda varelse, blev utskälld HÄR av en anonym kommentator som inte gillade min nonchiga användning av ordet "h*ra" (ni ser, jag är stukad för all framtid nu), fastän sammanhanget var fullkomligt relevant. Hrmpf.
När jag såg Sigges kommentar var jag tvungen att kolla om det var värdparets lill-Sigge som brådmoget skaffat sig en egen blogg. Men han kanske väntar några månader med det. Dinosaurierna tar all måhända hans tid?
Cruella, en anonym kommentator? Usch då! Det var inte jag, jag språkgnäller alldeles öppet!
Jag vet en blogg som har haft upp till 377 kommentarer på ett inlägg. Nästan ingen enda är nåt att ha - varken smart, rolig eller på något sätt något att hänga i JULGRANEN, Lotten. Otrevliga tonfall och råsopar till höger och vänster samt påpekanden att tidigare kommenterare inte vet vad de pratar om är däremot legio. Skiljer sej alltså helt från den trivsamt vänliga, råa ton som vi håller oss med här hos Lotten.
Men jag då, som berömde Jonas Gardell mitt i ansiket på honom, live, kollektivt från oss irrande festprissar i Götet. Har man klarat det, då är man inte ängslig för lite bloggkommenterande, särskilt inte som man då får vara anonym.
åh, jag är verkligen jättedålig på att skriva kommentarer, eller skriver gör jag väl ibland men vågar sen inte publicera. ska försöka skärpa mig jag också.
Nu blir jag konfunderad:
Hur många -råttor finns det egentligen?
Vad är det för skillnad på ökenråttan och anonyma råttan?
För ett par år sedan hörde jag talas om det blogginlägg som dittills fått flest kommentarer i hela världen. Det var på en brasiliansk blogg och inlägget handlade om vitt eller svart är bäst.
Precis när jag upptöckte att det fanns bloggar, för snart två år sedan, funderade jag på att bli en bloggnomad som bara skrev i andra bloggars kommentarer. Efter tio dagar fick jag nog och skaffade en egen blogg att nomadisera på. Jag har aldrig listat ut vad som avgör antalet kommentarer på ett inlägg, jag har nog en del kvar att lära när det gäller att få läsarna "in the mod".
Hakke! Jag är en bloggnomad! Bland allt annat som jag är. Kul med ny etikett!
Välkomna, alla nypåstigna kommentröser och kommentrosor.
In the mod, hakke, befinner vi oss bara när det gäller gyttjebrottning och inte kommer ihåg hur mud stavas. Eller så handlar det om en mystisk form av mod cons, alltså 'moderna bekvämligheter' och hur vi befinner oss i relation till dem.
Ojojoj. Here's an idea: bloggresa till London/Paris/Rom medan alla resdeltagare bloggar livet ur sig på olika sätt. Pax för ©Lottenbloggresa.
Jonna: (OBS OBS OBS och Nota Bene) -- Man ska inte kommentera om man inte vill. Man ska inte kommentera om man känner sig tvingad. Man ska inte kommentera bara för att man har läst. Man ska kommentera när man vill. Det konstiga uppstår när man vill ... men inte vågar. (Och då ska man, om jag har förstått saken rätt, ta sig i kragen. Nej, jag har fortfarande inte kommenterat på Bloggywood.)
Den Blyga: Alla råttor här är Ökenråttan som tar sig olika alias beroende på hur hon känner sig. Det tycker jag är heeeelt ok.
Wjagh thooog en whischki och mooood till mig och wågade kommandera på Blohggywood.
Nytt, dubbeltydigt begrepp i denna värld: bloggalkis. För att inte tala om bloggkommentatorsmissbrukare.
(Johodå, man får visst skoja om sådana här allvarliga ting.)
Oj. 377 kommentarer. Mitt rekord är 70, tror jag. Då gällde det det eventuella slagsmålet på Crazy Horse.
Mitt och mitt förresten, det är ju inte jag som kommenterar! (OK då, jag är rätt bra på att svara).
Wv amozf. Sån känner jag mig just nu.
Jag vill också ha många kommentarer i min blogg. Fast det kanske inte är att hoppas på. Men det är kul att läsa Lottens blogg OCH alla kommentarerna.
Bloggar/hemsidor där man inte kan kommentera är ganska trista, för man får ju inte dela de andra läsarnas upplevelser.
Även om Barbros stickning
http://hem.bredband.net/b382726/stickning.html
(äsch, jag har glömt hur man gjorde en snygg länk) är en himla bra sida i övrigt.
Lotten: du anar inte hur rätt du har. I science fictionfandom kallas sprit för blog (både i den engelsk- och den svenskspråkiga). Din virre kan alltså sägas ha varit bloggblog.
Ja, kära -råtta - jag tycker också det är trevligt med litet variation - det var den där anonyma som gjorde mig förvirrad - kunde ju vara en stalker.
Hur gick det hos advokaten?
Den blyga: Faktum är att jag startade med en helt annan signatur. Men när jag fick veta att det i det namnet fanns kommentarer som inte alls var snälla utan rätt otrevliga, då ville jag först sluta kommentera helt och hållet. Sen blev jag Råttan Ditten och Råttan Datten. Lotten har som vanligt slagit huvudet på spiken i sin utredning om Råttor.
Kära -råtta!
Jag tror att vi inte bara har en metaforisk stolpe gemensam!
Jag skulle bli väldigt ledsen om Du förvann från cyberrymden!
I morgonstunden (nåja) från en som RL nog inte är så blyg.
Den blyga: Tack!! Och detsamma!!!
WV gcjownup grown up - det är Den Blyga och jag det, småungar!
Ooo, hör ni, ljuv musik har uppstått i sajbern. Och word verification ligger inte långt efter: swtwoo.
Nå, nu måste jag skriva ett nytt inlägg, det börjar bli trångt här.
Den blyga: "det kunde ju vara en stalker" ... Hihi, kanske det, men inte Lady Stalker, för jag skriver alltid ut Lady ... Och förresten har jag skaffat en egen blogg nu. Himmel och pannkaka och hjälp! Vad har jag givit mig in på?
VW: Sxzgjm .... Visserligen gillar jag gym, men så "sexiga" är de inte!
Ja Lotten... var är dagens blogg?
Jag sitter ju här och väntar...
Känn ingen press...
Men se detta blogginlägg har ju nästan fler kommentarer än vanligt. Och du brukar ju som sagt ha en hel del kommentarer på din blogg.
Lite i hemlighet hoppas jag att detta kommentarsrekord har att gör med det du skrev om det jag skrev i din blogg från i förrgår.
(Mest troligen har det att göra med att detta Bloggywood-kommenterande var ett inpirerande blogginlägg och att jag skall sluta renomésnylta på ditt förträffliga sätt attt blogga.)
Som avslutnign säger jag som C:
Var är dagens blogg? Känn ingen press...
inpirerande.
Jag är fan omöjlig.
Din blogg gör mig dyslektisk Lotten.
Min gud, jag har skapat en dyskeltiker!
Nu har jag kreerat ett nytt inlägg. Det tog tid för att jag skulle snyta mig, borsta håret, klä på mig, städa lite, klämma en finne och sedan slåss med Blogger som RADERADE en jätteintressant text om vrickade människor och fötter. Då blev det Östtyskland istället. Censur, skriker jag til Blogger.
Just det, Sandra, vi är helt överens. Men när jag inte ens VÅGAR SKRIVA, kan jag varken bli raderad eller icke godkänd.
(Det hände igår igen. Jag satt framför en intressant blogg och fick krampkänning i tangentfingrarna som inte vågade formulera sig.)
Håller med tvillingmamman:
"Jag som är extremt oblyg och en åsiktsmaskin har aldrig dragit mig för att skriva en kommentar och kommer snarare på i efterhand att jag kanske inte egentligen skulle ha skrivit för att jag är en extremt ocool person.
Jag gillar kommentarer, det är halva grejen med bloggar.
Speciellt med Lottens blogg, det är som extra grädde på moset!"
och Översättarhelena:
"Men! Ska man vara nervös för att kommentera hos vissa? Det har jag helt missat (men det är ju bara som vanligt, jag brukar aldrig fatta nånting och för övrigt känner jag sällan igen kändisar heller). Nu kommer jag säkert också att börja oroa mig för det."
Hade aldrig hört talas om Bloggywood och brukar för övrigt hålla mig långt borta från bloggtopplistornas topplaceringsinnehavare.
För det mesta skriver jag lika fort som jag pratar... utan att tänka först. Och då är det ju såklart vääldigt enkelt att kommentera! :)
Skicka en kommentar
<< Home