Den ljuva känslan av förvåning

Igår kväll gick jag på Klarabergsgatan i Stockholm. Det är en trist snutt förbi det stora Åhlénshuset, fast jag gick på andra sidan där det finns mattaffärer, sushi, wraps och småbutiker med halsband. Jag släntrade framåt med jackan öppen som vore det en septemberkväll. ”Alla som går bakom, framför eller mot mig är ju svartklädda killar, vad konstigt” tänkte jag – när någon skrek på Åhlénssidan.

Det var ett gällt kvinnoskrik i två stämmor. Rösterna tog en andningspaus och skrek igen.

– Iiiiiiiiiiiih!

Sedan blev det tyst. Jag, som nästan har blivit en karikatyr på journalistfotografer i främmande länder, stannade till och började fundera på var i ryggsäcken kameran låg. Alla människor stod stilla i ett par sekunder och letade – precis som jag – efter orsaken till skriken. Tydligen blev de nöjda med vad de såg, för de började gå igen. Jag såg mig om och sprang snabbt till andra sidan. (Gatan är bred, men så här på kvällskvisten nästan tom på bilar.)

Då såg jag. Jag såg vad de två skrikarna (som fortfarande hade händerna på kinderna som på Munchs tavla) hade skrikit åt. Och jag trodde faktiskt inte mina ögon eftersom jag är kusinen från landet som inte ens har varit i New York. Det var råttor! Råttor på Klarabergsgatans trottoar! Enorma råttor, stora som Paris Hiltons hundar! Jag vände mig mot två ickeskrikande killar och sa:

– Va? Råttor? Är det råttor? Brukar det vara råttor här?
– Ja. Dom bor där, sa en av killarna och pekade.

Som om råttorna hade varit dresserade att springa hem så fort någon pekade på deras bo, sprang de plötsligt ner här:
Ni som bor i Stockholm kan säkert locka ut dem, för de var verkligen inte rädda utan skuttade omkring som små glada killingar innan de försvann.

Gårdagens Dramatenbesök i all ära, men det är ljuvligt att bli storligen förvånad.

Uppdatering: fakta ur NE.

Smågnagarna var mycket hatade i allmogesamhället, och de metoder som användes för att hålla dem borta var ofta grymma: man hängde t.ex. upp en levande råtta i svansen över elden för att dess skrik skulle skrämma andra. Sägner om ”kloka” beskriver hur de med magi fördriver råttorna eller tvingar dem till självmord. Fördrivningsbesvärjelser var vanliga. I folkmedicinen ingick råttor och möss som ”äckliga” mediciner för t.ex. sängvätande barn.

Aha. Inte visste jag att ”kloka” kunde användas sådär ensamt. (Förvånad igen.)