Leendet
Det är som förgjort. Det kommer att gå rykten om mig. Ena dagen joggar jag skrikande runt i ett shoppingcentrum, idag störde jag gästerna inne på McDonald's.
Jag hade inte ens ätit där – skulle bara passera rakt igenom, rapandes mycket nyttig sushi. Efter tre steg på det alltid kladdiga golvet, tog jag en sväng lite för snävt och fick in ena foten i barnstolsstapeln. Krasch, bang, bom. Stök och trassel, alla barnstolar har ju ben som spretar, nästan i spagat.
För att visa hur obrydd jag var över detta, städade jag bland de fallna stolarna och satte sedan leende (signalerande självironi, visst då, eller hur?) stegen mot dörren ... när nyckelbandet runt halsen plötsligt utlöstes och föll som vorde det en alltför känslig skidbindning. Fortfarande leende, böjde jag mig ner för att plocka upp knippan – och slog på nervägen huvudet rakt i ett bordshörn.
– Aaaahaaaaaj! sa munnen på tok för högt innan självbehärskningsmekanismen slog till.
Leende sträckte jag på mig, leende gick jag ut, inte lika leende satte jag mig i bilen och inte alls leende gnuggade jag ynkligt min bula.
Fast nu ler jag igen, jag gillar när det syns hur ont jag har.
Jag hade inte ens ätit där – skulle bara passera rakt igenom, rapandes mycket nyttig sushi. Efter tre steg på det alltid kladdiga golvet, tog jag en sväng lite för snävt och fick in ena foten i barnstolsstapeln. Krasch, bang, bom. Stök och trassel, alla barnstolar har ju ben som spretar, nästan i spagat.
För att visa hur obrydd jag var över detta, städade jag bland de fallna stolarna och satte sedan leende (signalerande självironi, visst då, eller hur?) stegen mot dörren ... när nyckelbandet runt halsen plötsligt utlöstes och föll som vorde det en alltför känslig skidbindning. Fortfarande leende, böjde jag mig ner för att plocka upp knippan – och slog på nervägen huvudet rakt i ett bordshörn.
– Aaaahaaaaaj! sa munnen på tok för högt innan självbehärskningsmekanismen slog till.
Leende sträckte jag på mig, leende gick jag ut, inte lika leende satte jag mig i bilen och inte alls leende gnuggade jag ynkligt min bula.
Fast nu ler jag igen, jag gillar när det syns hur ont jag har.
10 Reflektioner:
Ja, fast jag gör ju sådant här trams utan skateboard och rullskridskor. Gummisulor på plan mark utan störningsmoment = Lotten gör ett platt fall. Och han fick ju betalt ...
En annan gång kan jag berätta om min Broder Jakob, som utan att vara hockeyspelare på eget bevåg och egen förskyllan slagit ut tre framtänder vid tre olika tillfällen. Dåliga gener?
jag förstår inte hur du lyckas. jag kan bara inte förstå. och på detta har du dessutom träningsvärk som inte syns. eller jo, det kanske syns om du vaggar fram likt en grimaserande, gravid pingvin iofs.
Carin:
Här censureras inget (än i alla fall). Trägen vinner -- försvinner reflektioner får man plita ner dem igen.
Ica:
Jag har inte träningsvärk än. (På grund av mailväxling vet hon något ni andra inte vet: jag har idag styrketränat å det våldsammaste.)
Lotten det vore kul om man befann sig på samma plats som Du någongång.
Skyll på otur och gener!
" jag har idag styrketränat å det våldsammaste."
"Anders Gärderud hade ryckt vid vattengraven när han blev upphunnen av en tysk.
Då kom sista hindret - och avgörandet.
I radion skrek Åke Strömmer Han faller! Baumgartl faller! och på banan höll svensken undan till OS-guld på 3 000 meter hinder.
- Jag hade vunnit ändå, sade Gärderud efteråt. Han var trött. Tröttare än jag. Det var därför han föll."
Jag tror det var därför HON också föll - propriosensibiliteten blir ju liksom anfäktad...
Oh så skönt att se att det inte bara är jag som ibland är som en vandrande naturkatastrof! Var för några månader sen inne på Elgiganten för att köpa bläckpatroner till min skrivare. Eftersom jag tycker det är kul att titta på datorer, digitalkameror och annat jag inte har råd att köpa nytt så gick jag först en vända bland datorerna. Sen drog jag mig till väggen med digitalkameror och bäst som jag stod där och lyfte lite försiktigt på en kamera gick larmet. En expedit kom rusande och jag förklarade att jag bara lyft lite på kameran och expediten sa då att de haft lite problem med larmet just där. (Kamerorna sitter ju fast med någon sorts säkerhetskedja man måste ha nyckel för att få bort.) När nu expediten var där kände jag mig tvungen att fråga lite om olika kameror och inte vet jag hur det gick till, men så fort jag bara tittade på en kamera så gick larmet igen! Tre gånger började det tjuta under tiden jag stod där med expediten. Vid det laget gav jag upp och sa att jag ändå inte skulle ha någon kamera just då utan gick för att leta reda på de bläckpatroner jag kommit dit för att köpa. Det fanns en svart kvar av just den sort jag skulle ha, och när jag tog bort den rasade den kroken ner och rev ner något annat av bara farten. Skulle sen ila mot kassan och borta vid tv-avdelningen stod en familj mitt i gången och diskuterade med en försäljare om lämplig tv. Jag tänkte då att för att slippa tränga mig förbi dem så skulle jag gå lite vid sidan där det stod en storbilds-tv uppställd. Vad jag inte såg var att det var en liten upphöjning i golvet där, så naturligtvis snubblade jag och höll på att stå på näsan! Tog mig sen till kassan utan missöden, betalade och frågade om expediten var säker på att hon larmat av mina bläckpatroner eftersom jag redan lyckats sätta igång larm ett antal gånger. Hon tittade då leende på mig och sa något i stil med "ja, jag hörde det..."
OM de händelsevis har kameraövervakning där så misstänker jag att de sparat inspelningen med mina förehavanden och så spelar de upp det hela gång på gång på sina personalmöten.
Tips till Margareta: Börja träna på Forever, men räkna inte med att Lotten känner igen dig. Hon sveper förbi snabbt som attans med viktig min för att en vecka senare hälsa på dig innan hon inser att det visst inte alls är du, utan bara nån som är lik dig.
Nämen Ica!
Min "viktiga min" är sträng koncentration! Så här:
Där är en klädhängare, den ska jag inte gå in i. Där är en trappa, den ska jag inte halka i. Där är en människa. å, himmel, känner jag henne? Bäst jag knyter skorna lite. Där är en annan, det måste vara någon jag känner! Oj, det var visst Yvonne Ryding, nu undrar hon varför jag hälsade på henne.
Anders!
Välkommen! Dokumentera, dokumentera! Jag kan till och med posera (och ramla) i raffset!
Haha, ja, jag får väl rycka tag i dig då och ropa hej nästa gång jag ser dig, men eftersom du inte verkar dyka upp på pass så ofta(varför inte?) ser man ju inte dig särskilt regelbundet. Olle såg ju mig iaf sist, och ändå ramlade han inte i trappan :)
Skicka en kommentar
<< Home