Dagens landskamper: fot- respektive handboll

Jag gillar landskamper, särskilt i fotboll och ishockey. (Basket? Jorå, men Sverige är liksom på Danmarks bandynivå.) Därför hade jag sett fram emot kvällens träningsmatch mot Oman.

Oman? Ah, vänta, det är ju bra väder där. Ok.

När börjar matchen, tror ni, om man läser på Svensk Fotboll?

Halv åtta? Ja, lokal tid!

När jag av en slump klockan 18:05 råkade hinna se sista kvarten, var det som att sitta i en sommarstuga under VM 1978.  Kommentatorerna sa mest ”oj, svensken faller” och ”där försöker Sverige med en glidtackling” samt ”nämen, den svenske spelaren passade fel”. De kanske sa mer, men micken måste ha varit från Putte Kocks tid; allt lät som när man pratar med en lovikkavante framför munnen. (Uppdat.: Aha, nu läste jag att stackarna refererade matchen via mobiltelefon.) Bilden påminde om när man kisar med ögonen och tittar på ett hockeyspel där alla spelare har exakt samma utseende. Dessutom låg ljudet 3 sekunder efter bilden. Det såg ut så här:

Spring, spring, dribbel, dribbel, tjohooo från publiken – och plötsligt slutar alla springa och tittar på domaren som pekar på något som inte går att se. Då hör vi avblåsningen i tv:n. (Domaren har inte ens pipan i munnen längre.)

Då laddade jag för nästa landskamp: Polen–Sverige i handbolls-EM. Men ... det var som att se Sverige tävla i konståkning. Ingenting funkade! Och domarna var dumma! Sverige tog sats och missade, snubblade och blev utvisade och ingen ville ta avslut och i halvtid när jag satt och gapade över det dassiga spelet sa kommentatorerna att ”det här går ju jättebra, de spelar suveränt”. (Men förlorade. Ju.)

Och hur tror ni förresten att en fotbollsmålvakt ser ut nuförtiden? Inte alls så här.

Utan så här. Vi får lära oss ett nytt namn nu: Daniel Örlund.

Äsch. Jag skulle ha läst en god bok, dansat jenka eller sovit middag istället för att titta på sport. (Något säger mig att stora delar av det sportointresserade kommentatorsbåset vill vråla ”vad var det vi sa”.)