På tåget med Lennart och Micke
Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte ... de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.
– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr...
– KÄFTEN!
– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.
Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors
– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka...
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.
Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:
– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla ... Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.
Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.
– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!
Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.
– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr...
– KÄFTEN!
Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.
Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.
Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors
- utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
- intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
- ställningar i vågrätt läge
- bristande intelligens.
– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka...
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.
Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:
– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla ... Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.
Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.
– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!
Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.
Etiketter: irritation, tåg
26 Reflektioner:
När Åttaåringen var hos sin morbror i Stockholm i höstas gick han fram till en aspackad kvinna på t-banan och sa att han tyckte att hon hade vackra smycken. Det var smyckena han såg, inte den misslyckade kvínnan, vilket oftast är det enda jag orkar se hos "såna". Det ska vara ett litet barn för att inte uppfatta hur störiga de kan vara.
Sen är det ju så att just tågresor, om man inte har barn med sig, är tillfällen man vill ha lugn och ro. Det blir en sorts unison dvala för alla utmattade medelresenärer.
Men va nu? Ingen som sa till?
På hela resan? Fick de hålla på och störa medresenärer så?
Jag skulle (om jag inte varit en lite ung späd tjej) genast sagt till!
När jag åker tåg, eller buss för den delen, så tål jag inte att höra andras musik. De finns personer som spelar för hög musik i sina hörlurar, som inte klarar av den volymen, utan alla andra medresenärer får höra musiken. Då brukar jag knacka dem och axeln och lite fint säga att de gärna får lyssna på musik, men att jag inte vill höra. Och sen vänligt be dem att sänka.
Usch, fy. Det låter som en jobbig tågresa. Det går liksom inte heller att stänga av, blunda och försvinna bort under tiden sådant pågår. Och jag förstår dina svängningar mellan ilska och sorg.
Men noooooo!! tillbaks till pinjenötterna. Det är helt vedervärdigt! Stackars dig som fortfarande.... och nej, jag vill inte tänka mig tre veckor framöver med detta! Tidigare idag upptäckte att jag bokstavligen knaprade i mig pärlsocker. För ett par sekunder där kändes allt som vanligt igen. Varför just socker? Skulle vara mycket bättre om det vart äpple istället ;-)
Just det, Åsa, det skulle kunna bli en kvällstidningslöpsedel:
- Gå ner i vikt med pinjenötsdieten!
Howdy -- vi orkade inte se något förlåtande hos Micke och Lennart. hade de haft smycken, hade man inte sagt något för man hade inte sett dem under alla pissiga kläder.
(Jag tror minsann att jag verkar lite långsint?)
Misswar: Nej, det var just det -- ingen sa något om hur de störde. Inte ens jag, som ju inte drar mig för att prata annat än i telefonlurar. Jag provade i min inre dialog med några repliker, men de lät verkligen jättelarviga:
- Hörni grabbar, kan ni sluta rapa.
- Sänk volymen, är ni snälla.
- Svär inte så att barnen ...
Nä. Jag nöjde mig med att muttra lite inombords och skriva ner vad de sa.
Kan rekommendera tågresande i Japan. Både trånga tunnelbanan och lyxiga snabba shinkansen. Knäpptyst. Micke och Lennart skulle ha varit tvungna att begå harakiri när de insåg hur störande de varit för omgivningen.
Å andra sidan finns det inget mer högljutt än japanska affärsbiträden. Och alla dessa videoskärmar som demonstrerar alla produkter i alla affärer där alla står och skriker hej och välkommen. Testa en leksaksaffär - det är en sådan hysteriskt ljudrik miljö att öronen skrumpnar ihop och liksom drar in sig i huvudet. Skön kontrast.
Det där sista om Pontus var väldigt sorgligt.
Vidrigt. Tragiskt. Hemskt.
Skvallerpressen meddelar att Oldsberg var för full för att flyga.
”Ingvar Oldsberg, 64, skulle ta morgonflyget till Innsbruck, men det blev ingen resa. Tv-profilen var för full för full och stoppades.” Dubbelfull var han tydligen – för full för full. Full rulle i fingrarna där hos skribenten i Expressen.
Varför är det viktigt att skriva ut ålder jämt på folk som florerar i media? Lotten Bergman, 48, åkte med det proppfulla fylletåget och blev vittne till hur alla bara satt och satt och blåteg, när de två pantade pundarna störde sina ilskna medresenärer med sitt skitprat.
(flåt åldern, har ingen aning om den rent ut sagt)
Bilden visar att den som inte har skägg har en ciderburk i handen och inte en ölburk. Men skitsamma, det låter pffffft när man öppnar en sån också. Men inte alltid. Beror på hur man håller fingret i öppningsflurpen.
Wv är idag twetica. Tveksamt om det kan vara tvestjärt eller fårticka på latin. *retas*
Inte så illa gissat, Jack -- jag fyller år på tisdag och är född 1964. (Och precis som alla andra i födelsedagsintervjuer känner jag mig som 22 år i själen. Fast 85 år i knäna.)
Ja. Så där är det. Snart sagt varje fylltratt har ungar som det nog mer sällan än ofta går okej för.
Tragiskt. Vore najs om samhällets ambitioner att stötta föräldrarna till barn som har det så bar frukt, men det gör de ju sällan. Så förlorar vi både föräldrar och barnen. Och barnbarnen. Värsta sociala arvet.
Ja, jag ser dem ju varje dag. Fast hos mig skärper de sig oftast. Annars får de ju inte det de vill ha. Det är mycket som är sorgligt och tragiskt och också irriterande. Mest sorgligt när barn är inblandade. Eller de där som man följt. Som man frågat om legitimation, men inte längre gör, för att de handlar så ofta och som man bara ser att de rasar utför.
Jag hade nog inte heller sagt till. Min erfarenhet säger mig att de nog varken hade blivit trevligare, eller mer lågmälda, snarare tvärtom.
Aha, Dammråttan jobbar precis som Broder Jakob på Systemet?
Jomenprecis.
Pontus bör få all möjlig hjälp. Dina två gentlemen på tåget är väl bortom allt vid det här laget? Verkar nästan som om dom trivs ... Epater le bourgeoisie är deras grej, helt enkelt.
Iiiiiih - nu sa du när du fyller, Lotten. Och jag som var så stolt över att jag kommer ihåg det av mej själv.
Vilken fin, smutsig och sorglig spaning.
Det läskigaste är väl att alla känner igen det / dem, de kliver på tågen överallt och låter likadant.
En gång åkte jag också tåg med Lennart och Micke. Efteråt bad jag SJ om pengarna tillbaks, men fick inga.
Lotten, jag behöver akut språkhjälp!
Jag behöver skriva te (drycken alltså) i bestämd form, men det ser så konstigt ut. Allvetande språkpolis som du är så tänkte att du säkert har svaret.
Och ja, jag måste skriva te i bestämd form. Det är så det passar bäst i berättelsen. Kaffe undanbedes.
LA bourgeoisie för 17. Inte Le. Fy så pinsamt, jag som alltid ska anmärka på andras stavningar och översättningar och så där.
Stort grattis i förskott Lotten. Hoppas du får massor av tårta i sängen på tisdag morgon.
Sara -- sorry att jag inte var på plats förrän nu: det heter teet!
Fast épater le bourgeois ska det nog vara. Borgaren, inte borgerligheten. Och é med accent aigu då, för nu är det ett gement e och versaler har inte accenter. Åtminstone var det så på min tid. Kanske Sarkozy har ändrat det ... Stavar han så där?
Men på italienska har versaler accenter, det är väl bästa att nämna så att inte någon råkar att blanda ihop.
uSynd att inställningen är att alla alkisar är bortom all räddning. Jag har träffat flera nyktra alkoholister och skillnaden mellan dem och mig är att det har en sjukdom som kräver bot.
Lennart och Micke har säkert inte haft många val. Störiga, javisst, men enligt mig ska inte enbart dom klandras.
Nej, Pysseliten har så rätt, även den risigaste av risiga alkisar kan faktiskt styra upp sig, med rätt uppbackning. Men på egen hand, i sällskap med andra alkisar, är det nästan omöjligt.
Alla alkisbarn blir inte heller med nödvändighet alkisar eller misslyckade människor, det hänger även där på den övriga omgivningen.
Och det är kanske inte Lennart och Micke som är svårast att komma åt. Majoriteten av alkisarna sköter missbruket mer diskret, dessvärre.
Skicka en kommentar
<< Home