Vad gör någon till pedagog?
Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:
– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så ...
Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:
Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.
– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så ...
Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:
”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)
Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.
Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.
Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere ... kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)- Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad).
- Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.
Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.
58 Reflektioner:
Mina viktigaste lärare: Karin Borgström (högstadielärarinna), Helmer Lång (lektor i svenska på gymnasiet), Bengt Saltin (tränare och handledare, prof. i idrottsmedicin), Börje Wickberg (prof. i organisk kemi), Gerhard Voigt (kollega på NE, prof. em. i rättsmedicin).
I sammanhanget ska jag skicka en hyllning till lärarkollegiet på Olympiaskolan 1979–82 – ni var en himla duktig samling lärare som kunde både lära ut och motivera -- Sten, Karin, Olle, Arne och allt vad ni hette.
Mina bästa tränare: Per Nordahl, Bengt Saltin -- fast det är inte riktigt samma sak att ha en coach i orientering som i en lagsport.
Lee Baldwin var min första riktiga Baskettränare :)
Han körde den Amerikanska stilen.
Han var ju en gammal Marinkårssergeant, så det blev en hel del straff....
KLart bästa minnet är då han attackerade oss med en krycka för att visa likheten mellan att spela basket och döda folk i strid med bajonett....
Mvh
/
Johan Bäckman
Men, Bäckis, var Lee Baldwin med kryckan och straffen bra? (Jag ser ju rött när man börjar tala om kollektiv bestraffning.)
När jag nu tänker efter minns jag alla lärare som gav beröm i ett rosa skimmer.
Jag sitter just nu och försöker få kontakt med gamla hästtjejer för att styra upp en insamling till en begravningsblomma till vår ridlärare som helt oväntat dog på nyårsafton. Nu var det ungefär lika länge sedan vi red tillsammans för Björn som det var sedan Daniel var en glad 12-åring, men det känns i vissa avseenden som igår. Han kunde få alla i sin omgivning, på två eller fyra ben, att alltid göra sitt bästa och känna att man var just det (bäst, alltså). Humor, glädje och kunskap var orden, tillsammans med något alldeles extra... som väl bäst kan beskrivas som att han var en av de verkligt "goda". Så jag är ledsen nu...
Tränare har jag nog inte haft ngn som lagt sig på minnet(är inte så värst sportig)
MEN
Jag hade en lärare i engelska som fastnat desto mer. Isobel McCafferty, stenhård, men rättvis, och som var år på St Patrics day anordnade fotbollsturnering och tvingade alla att ha ngt grönt på sig.
Och en annan språklärare. Martine Albertsson. Om möjligt ännu hårdare, men också rättvis, jag läste franska i 8 år, och jag lärde mig mer på de två åren jag hade Martine, än på de andra tillsammans.
Kanske skulle ta tag i de däringa gamla gymnasiebetygen...
Ja, det där med beröm och uppmuntran känns så här i efterhand som väldigt viktigt. Jag hade några bra lärare (Klaes Hjelm i matte och fysik, Agneta Blomqvist i svenska och säkert några till), en hel bunt genomtråkiga plingbandslärare (den där sorten som tyckte att ett plingband var en fullgod lektion) och ett riktigt as, Ingrid Gustafsson, till biologilaärare. Hon hade som pedagogiskt knep att göra bort den som svarade/gjorde fel inför resten av klassen. Inte förrän jag skulle hjälpa ett av mina barn med en biologiläxa förstod jag hur förskräcklig hon varit. Jag (som alltså är naturvetare) fick panik när jag skulle förklara fotosyntesen och kunde inte komma över den.
Ironiskt nog är jag gift med en biolog.
Sen har mina två oboelärare varit bra och viktiga; Lasse Skoglund i kommunala musikskolan och Erik Niord Larsen på Musikkhøgskolen i Oslo.
Min gitarrlärare i kommunala musikskolan som hette Manne Harstedt förtjänar också ett omnämnande.
Min franskalärare på gymnasiet: Gösta Berglind. (Och ja, han var värmlänning från början.)
Han blev så ledsen om man inte hade hunnit göra franskläxan så man gjorde franskläxan först av alla läxor. Och han lät oss aldrig gå en sekund före det ringde ut. Fanns det några minuter kvar så hann vi iaf slå upp övningsboken och skriva Il ... innan det ringde ut. Då hade vi Il skrivet nästa gång ...
Håkan Abrahamsson: kemi- och fysik-lärare i högstadiet. Han lärde mig att det var kul att labba (och slabba). Han var helt klart en anledning till att jag ville bli ma-fy-adjunkt med kemi som tredjeämne. Jag hoppas att mina elever har haft lika kul som jag hade.
Ska jag nämna någon ridlärare framför någon annan så får det bli Ingela. Alla jag ridit för är duktiga, men hon lyssnar på rädslor och uppmuntrar en att pröva lite grand på ett ofarligt sätt så att man växer.
Många tycker det är otäckt att hoppa, men hon lockar de flesta över bommar som knappt lämnat marken och får dem stolta och med självförtroende att nog våga liite högre senare, men pressar inte på självförtroendet till bristningsgränsen.
Hon lärde lugnt och metodiskt sin transporträdda häst att bli en hejare på att gå in i transporten. Fast det tog tid. Men det fick ta tid. Och det är hon bara så bäst på, tålamod och uppmuntran.
Just hur viktigt det är med uppmuntran har hon lärt mig.
Viktor Bergman, historielärare på Hermelinsskolan, är den avgjort bästa lärare jag haft. Du kanske hade honom också, Lotten? Han gjorde historia till allas favoritämne.
Ha, nej, jag hann inte ha Viktor Bergman, gick ju bara ett år på Hermelin. Men jag kände hans son Patrik liiite, han som var så jättesöt.
Mina bästa lärare var alla tre lärare på gymnasiet (Hermelinsskolan): Viktor, Bosse och Sigvard.
Samhällskunskap, historia och franska. Inget av dessa var mitt favoritämne, trots det blev de tre mina favoritlärare.
De behandlade oss elever som tänkande individer, de visade respekterade mot oss, krävde respekt av oss och de hade en enorm humor!
Jag kommer ALDRIG att glömma den dagen Bosse kom instormade i lektionssalen och ropade "dra ner gardinerna och lås dörren, för nu ska ni få se bilder på hur det gick till när en kungarna blev till"...
Jag håller med Lule-Anna om Viktor alltså. Men jag hade honom i samhällskunskap. (Men Patrik missade jag tydligen...)
Eftersom jag aldrig utövat någon egentlig sport får det bli lärare. Den jag minns som allra bäst var en lärare på högstadiet, som hette Anne-Marie. Hon hade hos i fysik och kemi vad jag minns och var även vår klassföreståndare tillsammans med en annan inte lika bra lärare. Det som gjorde den bästa så bra var att hon var rättvis. Hon krävde att det skulle vara lugnt och tyst i klassrummet, men på ett trevligt sätt. Man (även de busigaste busiga) ville göra henne till lags. Hon kunde bli väldigt arg, om det inte var lugnt, men hennes lektioner var dessutom intressanta. Man ville höra vad hon hade att säga helt enkelt.
Min första lärarinna, från lågstadiet kommer förresten fortfarande ihåg mig, om vi träffas - med namn! Jag hade inte sett henne på över trettio år, men hon kom ihåg mig. Numera kommer hon dessutom ihåg hur många barn jag har och frågar hur det är med dom. Kommer ihåg att hon var snäll, men inte om hon var bra.
Min fantastiska lärare i svenska Leif Sahlgren i Östersund, på Wargentinskolan! Ständigt i manchesterkavaj (jo han hade flera) och med full-i-sjutton-uppsyn. En november hasade han in i klassrummet och sa upprört, "november är så tråkigt, vi måste hitta på något!". Så det gjorde vi. Han lyckades få oss att göra kulturella hyss och det pågick ständigt små musik- eller dramaföreställningar där vi drog fram. Underbara två år. Fantasisk man! Han lyckades dessutom lära oss en väldig massa, trots att jag inte har något som helst minne av att vi pluggade.
Ja just det!
Tidigare idag berättade jag för sonen om min svensklärare på gymnasiet, Sten Liljebjörn.
Han som var mer strikt än de är i På minuten om att man ska hålla sig till ämnet och lösa den uppgift som rubriken anger.
Han hemsöker mig fortfarande när jag gör tentor. Jag är fånigt noga med att utföra uppgiften. Ibland tror jag inte att den som formulerat den inser hur den är skriven.
wv påminner om att det är jakttid på lo nu. (Är det väl? lotid)
Sämsta läraren (men en trevlig människa) var madame Bååth som vi hade i franska på högstadiet. Jag fattade ingenting och hon suckade bara. När vi hade nationella prov så tog hon bort mitt resultat för att inte dra ned medel, vad sägs om det? Hennes hårfärg hette tulip noir, det var sånt vi pratade om på franskalektionerna. Och hennes tax som var med ibland.
Den bästa läraren var Jan Melldén som jag hade i naturkunskap som jag hade istället för B-språk på gymnasiet. Han skrev så snyggt på tavlan och hade till första lektionen memorerat allas namn, sånt imponerar på mig! Både jag och min man hade honom (fast min man i kemi och fysik på naturvetenskapliga linjen) och när vi träffade honom några år senare kom han ihåg oss och var genuint glad över att vi var ihop.
Nu kom jag ju ihåg min första fröken, den söta och gitarrspelande Rose-Marie von Braun som kunde skriva med både vänster och höger hand. Tyvärr fick hon barn när vi gick i tvåan och då kom Gun-Marie istället. Inte bra.
Den värsta måste ju helt klart vara Forsberg, gympalärare på Kastalskolan i Brunflo, som kastade stenhårda basketbollar på dem han ansåg maskade och det var ungefär alla. Och så gruppbestraffning på det. (Har ältat detta förut).
Jag har haft många omtyckta lärare, men alla har inte varit bra pedagoger. Två minns jag bäst: en tillfällig samhällskunskapslärare på gymnasiet och en engelskalärare på en ettårig eftergymnasial utbildning med det fantastiskt sexiga namnet Data för industri och förvaltning. Gemensamt för dessa båda damer var ett genuint intresse för ämnet och en förmåga att inspirera något av samma intresse hos oss elever/studenter. De var strukturerade och oflamsiga, fast roliga ändå.
Pedagogisk förmåga saknar jag fullständigt, så till den grad att jag inte ens fattar vad en god pedagog *gör*.
Tssst, Cruella, jag fattade precis hur ditt jobb går till när du visade jue.
Tänk att man kan höra på namnen att Rose-Marie var på ett sätt och Gun-Marie på ett annat.
Min första lärare hette Malin Kumlien. Hur låter det namnet? (Hon var jättebra och alls inte som Malin i t.ex. Den vita stenen.)
Min latinlärare var så läbbig att jag hoppade av innan jag ens hann börja. (Moget.)
Cruellas jobb.
Bästa läraren alla kategorier blev min på musikhögskolan. Efter en total kollaps med min första pianolärare, som så när fick mig att lämna utbildningen helt, så kom jag till Kerstin.
Allra käraste Kerstin som fick varenda elev att blomma, att glömma all nervositet och att älska musiken som plötsligt strömmade ur händerna. Hon omvände bipianister till huvudpianister på löpande band och alla sångare ville ha henne i romansinterpretation.
Killarna var alla lite småkära och tjejerna köpte samma parfym som hon använde. Även jag - trots att jag är allergisk. Ständig huvudvärk men alltid lycklig i ett moln av Elixir Aromathique. (Fast den luktade aldrig lika gott som den gjorde på henne.)
Allra käraste Kerstin dog alldeles för tidigt och jag tänker alltid på henne med värme när jag åstadkommer någon osedvanligt vacker ton.
Aaah, Luna, man blir ju alldeles lycklig!
Hon var faktiskt så fantastisk! Och jag blir alldeles lycklig över att få berätta om henne igen. Har varit helt glad ikväll.
Och som bonus kom TRÖJAN! Brevlådan ligger en bit bort i skogen, men där har TRÖJAN lurat idag, i väntan på att få lysa upp i mörkret. Behövde alltså inte lösa ut den på posten.
Tjoho!
Fiiin måndag.
Usch, jag har nog fler daliga erfarenheter an bra fran larare/tranare. Larare pga. att jag inte haft talamodet att lyssna pa det jag ansett vara skitsnack. Min lagstadielarare sa bara at mig att knipa igen kakhalet nar jag kravde en forklaring pa varfor det var just sa, troligen blev hon val frusterad over att inte ha svaren till detta. Sedan fick jag en hogstadielarare som sa det precis motsatta, att alltid se kritiskt pa saker och ting, fortsatt att ifragasatta aven om du far ta skit for det sa hon till mig sista dagen i nian.
Simning slutade jag med da tranaren inte var pedagogisk for 5 ore. Det gar att finna motivation for en tid, men i slutandan behover man nog en tranare som faktiskt visar att denne faktiskt finner en gnutta gladje i det h*n gor. Sedan har jag haft en tranare som var sa positiv att det blev jobbigt, nar det gick helt at skogen sa han att det gick jattebra vilket bara gjorde en forbannad nar man sjalv verkligen inte var nojd med sin insats, for mycket av det goda sa att saga. Sedan ar alla individer olika och jag personligen sporras nog lattare av nagon som ar riktigt javlig mot mig an nagon optimist. Hur jag sjalv ar som tranare vagar jag knappt tanka pa, ar nog mer at det javliga hallet (stackars barn). :D
Min bästa lärare var Peter Holgersson. Jag hade honom i Matematik C och i mitt Specialarbete på gymnasiet. Skrev något på Facebook om att jag en gång i tiden hade världens bästa mattelärare men han svarade att han var överskattad. De där gula rutorna (se länk ovan)gjorde att många i klassen skaffade en gul tuschpenna så vi kunde skriva av ännu bättre. För att inte tala om alla andra färgerna. Och till sist, han såg väl inte så illa ut heller. *flinar*
Min sämsta lärare. Var nog också en mattelärare. Första året på gymnasiet, Matte A och B. Tur att jag inte hade svårt för matte då hade jag inte klarat det. Många fick Peter ovan hjälpa ifatt innan vi kunde gå vidare med C.
Vilken tur att vi fick byta skola mellan 1:an och 2:an. Men tänk om jag hade fått ha Peter i A, B och D också. Nu fick jag MVG i alla fyra ändå, fast det hade varit mycket mycket mer som stannat i skallen om han varit inblandad, jag lovar.
Det där med att byta skola förresten. Jo, det var så här. Min hemkommun och grannkommunen gjorde ett avtal om teoretiska programmen. Vi fick gå det första året, innan vi valde inriktning, i vår hemkommun och sedan fortsätta i den större grannkommunen. Smart sätt att skapa grupperingar med folk från olika orter.
Dags att läsa vad alla andra skrivit.
Ja, just ja. Min mellanstadielärarinna var på mitt bröllop. Hon är kul när hon blir onykter fick jag veta.
Uj, kommer inte ihåg något specielt om mina lärare i dåtiden. (Undrar varför jag förträngt det...) Däremot kan jag säga att min nuvarande konditorlärare är en av de sämsta lärare jag haft. Inte pedagog, inte bra på att lära ut de teoretiska bitarna, och tyvärr inte så bra på att lära ut de praktiska heller. Blandar ihop saker, kan inte hålla pli på 'ungdomarna' i klassen, tror att han skämtar när det bara är dumt osv. Blä! Tur att det är slut om en vecka.
Min första lärare hette Anna-Stina Bertilsson. När jag slutat gymnasiet var jag ett halvår hos hennes son i Stuttgart som Au-pair. Fast hon var inte inblandad i det utan där var det hennes granne som hade ett finger med i spelet. Tror till och med att cancern redan hade tagit henne.
Både min låg- och min mellanstadielärare blev sjuksrkivna efter ett halvår med klassen efter oss. Så snälla var vi att de inte var beredda på de som kom. Vi fick till och med diplom när vi slutade sexan för att vi var en sådan trevlig klass som viade gott kamratskap. Det var inget som delades ut varje år utan bara det året vi slutade.
Nähä. Nu får jag sluta sitta här och minnas. Dags att sova. God natt!
Cruella, och alla minns vi hans gröna gabardinbrallor han hade varje skolavslutning :-)
Han var lite bolltokig, men så upptäckte han bugg och då blev min tillvaro så otroligt mycket lättare, för dans var jag väldigt mycket bättre på än basket. Han blev gladare och mer avslappnad också, mindre tävlingsinriktad liksom. Men det missade du tyvärr, tror inte lillebror fick dansa heller?
Nä, jag lär få dö utan att ha upplevt bugg med Forsberg. Attans. Och var broren med måste han ha förträngt det hårt. Nyheter för mig, detta.
Jag måste göra någonting rätt, för vid utvärdering efter ett vikariat svarade en av mina 9-åriga elever såhär när jag frågade vad som var tråkigast med mina flöjtlektioner: "Att behöva gå därifrån".
Då blir man varm i hjärtat
Förutom några moln och regnskurar (staaahaaackars Olle 2), är ju det här kommentatorsbåset fullt av solsken och blommor i pedagogikens tecken!
Förutom att det i största allmänhet är synd om Olle 2 och hans förfärliga erfarenheter, måste vi ju köpa några å, ä och ö till honom!
min bästa lärare var samhällsläraren på högstadiet, vad taskigt av mig att inte komma ihåg hans namn. han var SÅ JÄVLA JOBBIG, jag "hatade" honom, skulle alltid hålla på och käfta emot bara för att man sa nåt. helstörd, kunde ägna en kvart åt att bara käbbla med mig samtidigt som han satt och SKRATTADE!
sen växte jag upp och hamnade i nån slags verbal konflikt som vanligt och såg plötsligt hans ansikte framför mig. det var ju det han höll på med, han "jävlades" för att tvinga mig att komma ifrån tonåringens "ahmen vadårå" och lärde mig att jobba fram nya argument snabbt. vilken gubbe! jag är skitfarlig att argumentera med ska ni veta. samhällskunskap vet jag inte om jag snappade upp så mycket av dock...
tränare har mest haft på gympan, och som ni redan har kommit fram till, vad viktigt det är med uppmuntran och beröm! det fick jag inget, den enda som var trevlig visste inte vad han skulle göra av en soffpotatis så det blev också fel men han var snäll iaf. fotboll blev jag bäst på (här jämför jag alltså med mig själv, jag var knappast zlatan) när jag fick spela på rasterna på mitt eget vis, så jag hoppade av laget och spelade bara på raster. i egenskap av tönt blev man ju aldrig vald till några lag men då fick man helt enkelt se till att vara först till att sno bollen från klassrummet ut till plan. att man ser sig som soffpotatis men ändå uppskattas i sporter som fotboll och faktiskt innebandy också, då är det väl konstigt att man ska behöva otrivas så förbålt på gympalektionerna men nu är det ju som det är.
och till niklas naturvetaren med ångest för fotosyntes - jag förstår dig precis. jag blev inte gift med biologen jag blev en själv, det var en utmaning men det gick! höhö.
Fotosyntesångest.
Själv lider jag av bananflugeångest. Genetik, ni vet.
Min sämsta tränare: Sa under uppropet på träningarna om våra tjejer med utlänsk bakgrund: Mee, marie, kicki, talevska... ja, och sen var det väl bara vanliga kvar? Detta sas på skånska. Han lät oss målisar värma upp genom att kuta upp och ner för en backe 50 ggr för det var det bästa han kunde komma på. Ofta orkade han inte dyka upp på träningarna och ringde då EN tjej som fick åka till träningen och säga till alla när de dök upp. Mest svor han och var arg.
Bästa? Min svensklärare på högstadiet. Hon brydde sig om sina elever, gick att skämta med, uppmuntrade mitt skrivande och passionen jag hade för det, tog värstinggrabbarna som ingenting och fick dem att lyssna, ställde krav efter individ och dess kunskap, ringde om man var sjuk länge och sånt där. Hon var bra =)
Jag tror inte att någon enda av alla de lärare jag hade under skolåren fortfarande lever. Men jag minns dem rätt väl. I min hemstad kunde man efter fjärde klass börja antingen flickskola eller gossläroverk. Först på gymnasiet blev det återblandade klasser. Jag var tio år då jag började på flickskolan i en klass med 36 elever och vi hade ämneslärare i alla ämnen och, i övningsämnena, utbildade lärare som gymnastikdirektör, musikdirektör och teckningslärare. Första året på skolan hade jag antingen elva eller tolv olika lärare och längre fram med fler ämnen i de olika klasserna kom jag väl att ha 17–18 stycken olika per läsår.
De allra flesta lärarna var bra, några var mycket bra, enstaka borde ha valt annat yrke. Alla hade gedigna ämneskunskaper, flera hade doktorerat, och de flesta brann av en sorts lust eller glädje att förmedla just sitt ämnen.
I och med att vi hade många lärare lärde jag mig tidigt att förhålla mig till olika vuxna, till olika sätt att undervisa. Våra skoldagar var rätt långa och vi gick även i skolan på lördagen. Variationen av ämnen och lärare gjorde dock att det aldrig blev enformigt och fanns det något ämne eller någon lärare man inte gillade helt, så tog man det ändå med jämnmod eftersom nästa lektion ofta nog innebar motsatsen. En skoldag hann aldrig bli tråkig.
Stor del av min ungdom ägnade jag åt simning och min tränare tyckte jag väldigt bra om alla åren. Senare i livet kom jag själv att träna en väldig massa barn i konsten att ta sig fram i vattnet på olika sätt. Trivdes väldigt bra därmed och jag tror att de allra flesta av barnen och ungdomarna uppskattade mig. Förhoppningsvis så hade jag aldrig Olle2! En av mina tankegånger i samband med att lära ut var »att hitta vägen till varje unge«. D.v.s. komma underfund med på vilket sätt varje enskild liten simmare kunde förstå och tillgodogöra sig instruktioner av olika slag. Det varierade rejält. En stimulerande utmaning var det också att se till så att det fungerade bra dels på individuell nivå, dels i gruppen.
Jag vill så här på morgonen tillägga att vad som gjorde Peter till en bra pedagog var hans engagemang. Han var läraren som gav ut sitt hemnummer och inför ett prov var det fritt fram att ringa hem till honom mitt i natten och fråga en viktig fråga. Han hade också hand om löparna i friidrottsklubben och tränande orienterare också. Höll själv ganska bra klass även om han inte var landslagsman. Det gick inte att strunta i honom för han struntade inte i dig.
Bästa läraren utan konkurrens var ? (lider tyvärr av osedvanligt dåligt namn-komihåg). Hon var lång och smal, en blandning av älva och Marie-Louise Ekman och var min svenskalärare på Kaplanskolan i Skellefteå. Hon inspirerade mig att skriva, skriva och skriva, samtidigt som hon strösslade positiva kommentarer omkring sig. På 2 år hade vi 40 minuter grammatik, vilket passade mig utmärkt. Men hon var noga med språket. Det heter "skall", inte "ska". Håller mig envist fast vid det fortfarande, fast jag jobbar på en arbetsplats som vill att vi ska skriva modern och lättbegriplig svenska.
Sämsta läraren var ? på samma skola förresten. Han var vikarie i matte en termin. När vi skulle ha betygssamtal gick man in i rummet, han frågade vad man hette, tittade på listan med betyg från förra terminen och meddelade att man skulle få samma betyg igen. Tur att jag hade smörat ordentligt för ordinarie läraren...
Ack forna tiders lärare
Vilket bra ämne! Jag har nu läst igenom kommentatorsbåset i jakt på pedagogiska fallgropar och potentiella diamantgruvor, men vill gärna läsa mer. Om en vecka börjar jag nämligen på lärarhögskolan och jag ägnar därför mycket tankeverksamhet åt just frågan om vad som utgör en god pedagog. Av ovanstående svar att döma tycks engagemang och humor vara viktigt, men också förmågan att ställa tydliga och rättvisa krav. Något mer jag bör ha i åtanke?
Jag hade en tyskalärare som var fantastisk. Han var så entusiastisk och menade att alla i klassen skulle gå ut gymnasiet med femmor i tyska. (Så blev det väl inte riktigt men vi hade ett högt snitt.) Det var många glada tillrop och det blev roligt att plugga tyska.
Han hade också en idé om att i de fall som någon lyckades få alla rätt på ett prov så skulle det ritas ett kryss i taket med spritpenna. Vi var alltid lika spända på om han skulle ha med sig stegen den lektionen då vi skulle få tillbaka våra skrivningar.
L-O Larsson hette han, Hvitfeldtska Gymnasiet var skolan och decenniet var 80-talet.
En favoritlärare var Bert Jacobsson som jag hade i historia och svenska på gymnasiet. Jag tyckte bäst om honom som lärare i historia, varför vet jag inte mer än att historia hörde till mina favoritämnen. Han var visst gammal militär och kom marscherande genom korridorerna med stora steg. (Han var väldigt lång som jag kommer ihåg.)
Riktigt dåliga lärare/pedagoger har jag haft i matematik och jag tyckte heller aldrig om ämnet i skolan. Några av dem var väldigt nedlåtande mot oss som inte var så bra i "deras" ämne och skrattade nästan hånfullt när man svarade fel.
En bra pedagog ska lära ut saker utan att man som elev egentligen märker att man lär sig något.
Jag skrev att jag inte tyckte om matematik i skolan. Jag tycker inte om matematik nu heller och det kanske är lärarnas fel. Det lilla intresse som kanske fanns någon gång försvann när ingen kunde göra ämnet vare sig roligt, spännande, intressant eller förståeligt. Ointresset till trots har jag arbetat som ekonomiansvarig, men det är en annan sak. Det ser jag inte som matematik.
Min historielärare, adjunkt Stålhandske (bara namnet!); han sa "alltihop handlar om MAT" och vi 14-15-åringar fnissade oroligt. Men visst - de historiska skeendena så långt fram som vi hade hunnit, handlade ju om att skaffa mat, det vill säga skaffa territorium att odla på.
Senare får man lägga till ett "k": nu handlar krigen om MAKT. Tumvanten, som vi givetvis kallade honom, gav oss verkligen en aha-upplevelse (= nåt som man alltid har sett men inte tidigare FÖRSTÅTT vad det betydde eller innebar). Väldigt vad jag kommer loss med VERSALER idag.
Min första fransklärare Iliana von G. Hon hade ett så pedagogiskt namn, anpassat efter hennes ämne. Det krångliga "det finns" på franska var lätt att komma ihåg om man bara lyckade komma ihåg hennes förnamn: "Il y en a". Raffig var hon - det är det ingen som är numera. Rött hår och snygga ben.
Min bästa lärare var min lärare i svenska på gymnasiet. Hennes namn har jag nu glömt. Jag har faktiskt gillat lärarna i svenska överlag faktiskt. T o m läraren som alltid såg ut som ett grått kritspöke med bruna manchesterbyxor. Han dammade av sig kritdammet på kläderna. Han var hemskt tankspridd men inspirerande.
Min värsta lärare var läraren Gudrun Dahl, andra klass på en grundskola i Västerås. Jag syntes eller hon såg mig så lite att hon vid föräldramötet på höstterminen frågade min mamma vems hennes barn var. Jamen, det var ju strålande...
Underligt detta att man kommer ihåg vissa lärarnamn glasklart och andra inte alls -- oavsett om det var en bra eller en dålig lärare.
Jag minns alla lärare vid både för- och efternamn, men de lever ju allihop så jag vågar inte skriva att RW stank av lökig svett och att SF var superförvirrad och att GF faktiskt var en bedrövlig pedagog, snällheten till trots.
Jag tror den bästa var en vikarie vi hade på mellanstadiet (länge, kanske hela fyran)som hette Anna Andersson. Hon var typ 23 år och när hon lämnade oss skulle hon visst segla jorden runt. När hon sa att hon skulle sluta började en efter en gråta, till slut bölade hela klassen och hon fick springa runt och kramas. Jag minns inte exakt varför vi tyckte så mycket om henne, men jag har ett svagt minne av att hon var hemskt bra på att lyssna och trösta och reda ut konflikter. Det handlade mycket om sånt i fyran. Jag undrar lite om hon kom tillbaka från sin jordenruntresa och vad hon gör nu.
Att leta efter en "Anna Andersson" är ju lika lätt som att hitta min bästis från fem--sexårsåldern.
Och hon hette Maria Andersson.
Jag har närt illa dolda hämndtankar om att söka upp Gudrun Dahl och tala om för henne vilket helvete mitt lågstadieliv var, vilket i sin tur, dessvärre, färgade resten av skolgången.
Kanske insåg hon själv till slut att bara för att man har blivit lärare så betyder inte det att man passar för yrket. Kanske försvann hon i någon av kommunens omorganisationer. Är vad jag hoppas.
Jessika: Om inte annat blir det ju ett intressant blogginlägg? "Mitt möte med Gudrun Dahl."
Det där är så "lotten-skt", skriv ett blogg-inlägg om eländet :). Och det vore den ultimata hämnden! Kram på dig!
Haha skön lärare som skickar folk för o handla åt honom
Nu blev jag lätt nostalgisk, och ignorerar din fråga.
Ellagårdsskolans gymnastiksal, minsann!
Borde jag veta vem du är? Är själv årgång -72, och namnet Daniel Yttergren ringer väldigt bekant. Spelade med Täbys ena 72-lag.
Hade bl a Berit & My som tränare, senare Heffa.
Saknar faktiskt en basketkorg ibland.
Se där, Cec! Men du är ju så himla ung. Jag spelade bara i Täby 82-84, precis när herrlaget med Larry Robinson, Pierre Åhman (min coach ena året), Peter Boberg och grabbarna under Karel Herink gjorde succé i Elitserien. Jag skrev protokoll på ALLA hemmamatcher, men det var bara Pierre Åhmans mamma som fick stort tack för all hjälp med herrlaget på avslutningsmiddagen. (Det låter ju som om jag fortfarande är bitter över detta!)
Såhär såg laget ut då.
Men visst är det en eller annan 72:a på bilden? Tror jag vet vem Mats är (Landin?), och nu har jag fått upp ett ansikte till Daniel Y.
Obbe, Pierre, Bertil & Boberg spelade kvar när jag var aktiv på hemmamatcher (sälja biljetter, heja allmänt, 30-sekunderklockan(?), statistik), ca 85-88. Karel & Larry fanns runtom.
Skönt att det finns fler som minns oförrätter lång tid! Ett tack kunde de väl haft råd med?
Den gången jag känt mig som vigast & mest koordinerad var den gång vi fick träna aerobics med herrlaget. De var viga som kassaskåp...
Nu måste jag se hur det gått med ert hus - ruskigt!
Kul inlägg Lotten! Ja Adde, Staffan, Mats, jag mfl har blivit till åren och vi är snart 40 ! En del av de personer som finns på bilderna slutade tidigare medan vi övriga blev ett gäng dryga juniorer med amerikansk tränare som man ibland trodde ägnade sig åt friidrott med tanke på hur mycket vi sprang.(vi kunde idioten !) Men det betalade sig. Det gick bra och vi blev framgångsrika!
Calle Woodard blev vår mentor på många sätt. En bra coach men som tyvärr hade en del personliga problem. Men mycket av hans idéer sitter fortfarande som att tro på sig själv och att man måste jobba hårt för att nå framgång! Och när man tabbar sig när man sportar idag kan man nästan höra hans rösta eka inom en " everybody on the baseline ! Go ! ".
Så tränare har större inverkan än man kan ana :-)
mvh vänsterhanddribblande Daniel Yttergren
www.yttergren.com
Kul att du vågade på dig en kommentar, Daniel!
Skicka en kommentar
<< Home