Vem är Grutt-Bin von Knorr? (bilduppdat.)
På den tiden som man hade rosa plastörhängen och jättestora skärp, åkte jag och min blifvande djefla man på tågluff och hamnade i Heidelberg. Det var alls inte meningen egentligen, men vi stannade, inspekterade staden, funderade på vad det var som luktade och kom på att det ju var korven som vi hade haft med oss i matsäcken från Sverige.
Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.
– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.
Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).
Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.
Men fick inget svar.
Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.
– Hej!
– Eh ... sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh ... jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.
Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.
Tre dagar senare åkte vi gråtande vidare och sa att vi minsann skulle ses varje år i Heidelberg och att släkten är bäst och att det var då för väl att vi inte hade gett upp när Grutt-Bin först inte svarade i telefon. I det galleri som hon förestod i centrala Heidelberg, hittade jag en tavla av Elsie Ilse Fischer (nästan namne med en av Ingmar Bergmans hustrur). Den ville jag ha, men eftersom vi tågluffade och inte hade pengar ens till mat, klappade jag tavlan adjö och åkte vidare i livet.
Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.
Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.
Uppdatering!
Här får korven hoppa i plurret.
Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.
– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.
Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).
Operasångerskan Grutt-Bin och kompositören Ernst-Lothar 1958.
Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.
Men fick inget svar.
Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.
– Hej!
– Eh ... sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh ... jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.
Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.
[Nu blir det sudd på linsen och ljuv musik i bakgrunden. Vi får i svart-vitt se hur en fattig kompositör gömmer och till och med gräver ner notblad och anteckningar på olika ställen i det krigsskadade Berlin och hur precis allt trots hans kämpande förstörs i olika bombraider 1944.]
Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.
Bröllopspresent. Som heter ”Jazz”.
Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.
Uppdatering!
Jomenvisst, jag hittade ett foto från när vi var på slottet. Meeen sickna magra skrakar vi var. De där gympaskorna har jag förresten kvar. Foto: Grutt-Bin.
28 Reflektioner:
Det var allt en fin historia, det! Hälsa Grutt-Bin!
Väldigt fin historia faktiskt. Och tänk att du såg ut så där 1988! Det var ju inte så länge sen.
Lite musik
http://www.myspace.com/ernstlotharvonknorr
Grutt-Bin låter bra mycket finare än Britt-Gun. Det gör sig liksom bättre med von Knorr. Så spännande att ni ska ses igen, hoppas att ni får lika trevligt då som ni hade sist ni sågs!
Nu hittade jag en till bild. Jag säger då det, 1988 var ju alldeles nyss.
Tack för musiklänken, Örjan. Han skrev både musik som låter helt normal och plupp-piip-skriiik-fjutt-tuuthut-musik.
Och så (det hör alls inte hit) har vi ju avätit första nymaten här hemma: med lime i rumpan.
Meeen sickna magra skrakar vi var.
Det är ju för väl, hade ni varit småfeta hade ju ingen trott på er medellöshet och kanske inte på resten av historien heller!?
Jag tycker att det ska bli hemskt intressant att träffa Gruttbin igen. Jag kommer ihåg massor från vår korta vistelse i Heidelberg: kulturhappening, konstutställning, slottet, hus med bågnande takåsar, löpträning på branta lövskogsåsar, ett jättestort tvåhandssvärd på något av museerna och, inte minst, Gruttbins berättande.
Hurra för släktingar man kan snylta på, fast jag har nog aldrig gjort det själv.
När jag var liten och hade lite svårt med talet, bodde vi grannar med ett par som hette Birgit och Christen. När jag skulle säga deras namn blev det olyckligtvis Pitt och Kiss. Sedan flyttade de till Lund...
Pitt och Kiss! Det är ju rena rama kulturen det också:
1) Gösta Ekman
2) Musik
Å nu fick jag också ett minne! Jag var 16 och skulle fira jul hemifrån, med pojkvän i London. Så fick vi för oss att hälsa på min mammas exman som ringde och sa en adress på landsbygden. Vi tog tåg dit och stod på en mörk station i fullmånens sken och väntade, när en figur i slängkappa plötsligt dök upp och skrämde slag på oss. Det var min exmannen, en trevlig karl som var ganska lik Christopher Lee (som min mamma för övrigt också haft ihop det med). Hurra som sagt för släkt att bo gratis hos!
PS Klart du har. Skorna kvar alltså.
Fnissar hysteriskt åt Pitt och Kiss och Christopher Lee, och jag som skulle säga att det var en fin historia och att jag är dödligt impad av att ni varit tillsammans så länge (och också tycks vara sams ännu).
Kiss finns det många ungrare som heter förresten, men de brukar döpa om sig till Kisch, Kirsch och sånt.
Men så himla söta ni var.
Tänk ändå, Anna, att ens mamma har haft ihop det med Christopher Lee. Han var ju med i Sleepy Hollow med Johnny Depp, så det är bara tre steg mellan dig och Depp.
Om det bara var tre steg mellan mig och Johnny Depp vet jag inte vad som skulle hända.
Tänk att Heidelberg kan ha så mycket kul att erbjuda!
När vi var där i somras tog Burger King inte kort utan enbart kontant betalning, men snälla dom fixade rejäl rabatt så familjen kunde äta sig mätta på växelmynten.
Vår dotter kunde inte säga Bert-Åke när hon var liten, hon sa Åk-Bert och så heter han än idag.
Vad fina ni var! Jag kallade en viss profet för Mummahed när jag var barn.
Själv är jag "bara" släkt med Aninaki Hallonsten,men eftersom hon numera bytt namn till Danielsson så är det inte riktigt lika kul.
Jag är släkt med en professor i feministisk teologi. Hon tycker inte om mig. Jag gillar hälften av henne, den feminitiska. ;)
(Allvarligt talat, vi känner inte varann, men hon vet att hon tycker illa om mig ändå. Vissa har den gåvan.)
Feminitisk! Ska vara feministisk, men det var ett kul ord.
Wv fensus, ett sus av fenor i sillstimmet?
AB: I min ganska nära släkt finns tre gamla syskon, där en gillar alla, en gillar en och en gillar ingen.
Underligt, det där.
"I Heidelberg! I Heidelberg!" sjöng Sickan Carlsson i filmen Sjunde himlen.
Det är mina associationer till den staden. Förutom drottningen då.
Sickan åkte så småningom vidare till Assisi. Där var jag väldigt många år senare och blev alldeles till mig att torget såg ganska likadant ut än. (... som det gjort i flera hundra år innan Sickan var där, dah!)
"Där är den där kyrkan som Sickan Carlsson kom ut från!" sa jag och pekade över torget.
Men väl inne i den så såg den inte alls ut som på filmen. Det gjorde mig en gnutta besviken.
En gång i tiden hade det varit ett tempel till Minerva.
Knepig topografi i den staden. För trottoarerna som fanns då fanns i källarhöjd (-djup?) nu.
Det där har alltid fascinerat mig. Att förr i tiden verkar finnas så djupt. När jag var liten och besökte Lund var det likadant. Djupt nere i hålet i gatan fanns en stad.
Tydligen skyfflade man en massa jord över gamla hus när man tröttnade på dem och så byggde man nya på kullen.
Antagligen har jag fattat fel så DDM får gärna reda ut begreppen åt mig.
Jag tänkte också på Sickan. Och Gunnar Björnstrand. Och Hasse Ekman, som fösökte förföra Sickan i filmen men fick svaret att hon hade karaktär och seså, gå iväg nu. Är det modernt med karaktär fortfarande och i så fall i vilka sammanhang?
När vi nyss ordnade en sentimental fotokväll för våra sen länge goda vänner var det egentligen bara en enda kommentar som fälldes: Va smala vi var!
Ack ja.
Heidelberg reste Lille Maken och jag igenom en gång i den forntid då vi ännu inte hade några barn. Det vill säga, vi SKULLE resa igenom stan, men jag hade svårt med kartan så egentligen cirklade vi runt i centrum utan att jag märkte det. Till sist väste Lille M.: Nu börjar dom stirra på oss. Vi är inne på sjätte varvet. Vänd på kartan eller nåt så vi kommer härifrån.
Heidelberg! Fin liten stad.
Vad vet jag om den? Enligt utsago så uppfanns saxofonen i Heidelberg av någon av hertigarna hemmahörande i slottet.
På slottet har jag förresten ätit en tre-rättersmiddag med egen upptryckt meny - fint så det förslår! Det var några år, inte så många, efter att ni var cär. Förresten var jag på galleri också - kanske Grutt-Bins, kanske någon annans.
Men, jag blir ju alldeles tårögd, gamla människan (kanske därför). Vilken fin historia.
Ska bara meddela att vi träffades på Kulturhuset och gick och åt mat, att Sjuåringen höll tal och att Grutt-Bin var sig lik och att vi ska ses igen om 22 år.
(Not, nicht, inte alls: vi ska försöka åka till Tyskland i sommar!)
Stryker nästan en tår ur ögonvrån. Det var vackert. Tur att hon släppte in er. Och bröllopstavlan och de gamla gympadojorna. Finfint.
Skicka en kommentar
<< Home