Idag för 25 år sedan

Jag vaknade i överbibliotekarie Kari Marklunds lånade lägenhet på Södra Esplanaden i Lund. (Kari är pappas bästis och jag hade alltså bott i hans lägenhet när han var bortrest.) Gäspande bestämde jag mig för att åka hem till Stockholm dagen efter, men kände mig tvungen att ringa till den där killen på 12 39 44, en Olle som Hasse Montelius hade tipsat mig om.

”Pffft, killar! tänkte jag. Dumma, barnsliga, illaluktande och egoistiska är vad de är, hela bunten. Men han kan ju faktiskt vara söt. Äh, jag ringer.”

– Det är Olle.
– Hej, jag heter Lotten Stenson och vår gemensamma kompis Hass...
– Jag vet! Vi ska ta tåget till Malmö om en kvart! Ses på stationen! Jag har jeans med röda lappar!
– Eh, ok. Jag har raggsockor i gympaskorna och en röd anorak.

Tre timmar senare hade vi köpt operabiljetter till denne Olle och hans flickvän (som han delade med en annan kille), ätit pizza (med mjölk till – jag som verkligen inte hade druckit mjölk till maten sedan treårsåldern) och besökt ett museum (som hade en lekplats med en gigantisk schweizerost i trä, som vi kröp omkring i till alla barns förtjusning).
__________________

Ett halvår senare flyttade jag till Lund, två år senare förlovade vi oss. Efter sex år gifte vi oss. Efter sju, nio, tolv, femton och sjutton år föddes barnen – och idag anordnade just dessa fem barn ett kartongkyrkobröllop.

Nioåringens egendesignade bröllopstårta.

Den nybyggda kyrkan i vardagsrummet.

Själva vigseln, styrd av den femtonåriga prästen som hade datorn som bibel och en gammal polisrock som prästdito.

För 25 år sedan kostade bensinen 4,50 kr litern, 5- och 25-öringarna slopades och riksdagen bestämde att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Titanic hittades och vi pratade om ubåtskränkningar och Thomas Bodströms pappa samt lärde oss att uttala Michail Gorbatjovs namn. Vilket får mig att minnas Spitting Image och en scen som jag inte har lyckats hitta på Youtube, och som egentligen inte alls har med vårt jubileum att göra:

Reagan har problem med att hålla fokus. (Vi trodde väl alla till mans att han var lite bakom flötet eller  lite gaggig, när han förmodligen redan hade diagnostiserats med Alzheimers.) För att han skulle komma ihåg hur man uttalar Gorbatjovs namn, har han fått tre komihåg-lappar av sina medarbetare.

• En bild på en mun med mun-associationen tydligt skriven: ’GOB’
• En bild på ett lamm med bä-associationen: ’BAAH’
• En bild på en kock, som olyckligtvis räckte ut tungan. (Nödlösning, antar jag.) Här skulle Reagan associera till ordet ’CHEF’.

Och uttalar man gob-baah-chef så blir det ”Gorbatjov” med en rejäl amerikansk brytning.

Hänger ni fortfarande med? För nu kommer Gorbatjov-dockan in i rummet. Reagan-dockan tittar på sina fuskkort och ska hälsa honom välkommen. Det blir dock inte gob-baah-chef  utan mouth-sheep-tongue ... ergo ... ”Mao Tse-tung”. (Nu ska ni fnissa och inte fundera på om man ska skriva så eller Mao Zedong istället.)

Nä, nu ska vi riva vardagsrumskyrkan! (Närmare sådana coola saker som att trasha hotellrum kommer jag nog aldrig.)