Vem är Grutt-Bin von Knorr? (bilduppdat.)

På den tiden som man hade rosa plastörhängen och jättestora skärp, åkte jag och min blifvande djefla man på tågluff och hamnade i Heidelberg. Det var alls inte meningen egentligen, men vi stannade, inspekterade staden, funderade på vad det var som luktade och kom på att det ju var korven som vi hade haft med oss i matsäcken från Sverige.

Här får korven hoppa i plurret.

Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.

– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.

Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).

Operasångerskan Grutt-Bin och kompositören Ernst-Lothar 1958.

Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.

Men fick inget svar.

Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.

– Hej!
– Eh ... sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh ... jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.

Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.

 [Nu blir det sudd på linsen och ljuv musik i bakgrunden. Vi får i svart-vitt se hur en fattig kompositör gömmer och till och med gräver ner notblad och anteckningar på olika ställen i det krigsskadade Berlin och hur precis allt trots hans kämpande förstörs i olika bombraider 1944.]

Tre dagar senare åkte vi gråtande vidare och sa att vi minsann skulle ses varje år i Heidelberg och att släkten är bäst och att det var då för väl att vi inte hade gett upp när Grutt-Bin först inte svarade i telefon. I det galleri som hon förestod i centrala Heidelberg, hittade jag en tavla av Elsie Ilse Fischer (nästan namne med en av Ingmar Bergmans hustrur). Den ville jag ha, men eftersom vi tågluffade och inte hade pengar ens till mat, klappade jag tavlan adjö och åkte vidare i livet.

Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.

Bröllopspresent. Som heter ”Jazz”.

Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.

Uppdatering!

Jomenvisst, jag hittade ett foto från när vi var på slottet. Meeen sickna magra skrakar vi var. De där gympaskorna har jag förresten kvar. Foto: Grutt-Bin.

Vad är det som går och går ...

Intresseskapande inledningsbild. Förklaring kommer längre ner.

Förbaskade tiden som bara glider en ur händerna hela tiden. När vi är riktigt mossiga och bittra i bekantskapskretsen, låter det så här:

– Jag minns det som vore det igår, när man kunde spela in program på ena kanalen och titta på den andra och ...
– Äh, tacka vet jag forna tiders rullgardiner!
– För att inte tala om när man kunde handla mat på internet! Vilken lyx!
– Nä om man skulle ta och tänka på refrängen.

Nu ska jag citera lite hederlig gammal punk bara för att ni ska komma i stämning. The Cramps:

Life is short.
Filled with stuff.
Don't know what for.
I ain't had enough.

(Min djefla man hälsar att detta är The Great Unified Theory of Poetry. Enough said, liksom.)

Fast livet är i normalfall inte särskilt kort. Men fyllt av saker. Och hur vältrar just jag mig i tidens fyllnad – eller ska vi säga flykt? Jo, jag tar mig en obehagligt iskall dusch genom att gå ner i källaren och ta fram saker som är svåra att slänga. Och så slänger jag dem. Samtidigt som jag svär så det osar eftersom jag inte vill men faktiskt måste för att få plats med nya tidsminnen.

Jag kan bara inte släpa på denna dinosaurie längre. Vi äger sedan tre år inte ens en videobandspelare. Tänk, jag spelade in Disneydags till mina barn innan jag ens hade börjat föda barn. Tre fulla flyttlådor kördes till loppis. Ont i magen.

Kassettbandspelare har vi fortfarande. Men banden går inte att spela eftersom de har tappat spänsten så att till och med Agnetha Fältskog låter som Barry White. Fem fulla skokartonger slängdes – och jag funderade inte ens över tanken bakom blandbandens blandning.

Fula – men spännande – tapetrullar som fanns i huset när vi flyttade in. Jag vet att alla moden kommer tillbaka, men jag sparar hellre på 1940-talsskor och axelvaddar.

Ett intressant ormbo av skridskor. Men jag har inte stått på skridskor sedan 1982. Mina barn är sorgligt bedrövliga på att åka skridskor och fyra av dem har inte ens stått på ett par skidor. Hjälp, Pythagoras, detta måste vara vägen mot jordens undergång. Tiden tar slut den dag när ingen längre åker skridskor.

Denna sköra plastlåda med mitt adressarkiv från 1990 är sprucken, men lagad med superlim. Idag lagar jag inte längre sköra plastlådor utan slänger glatt och köper nytt. (Ärligt talat är lådan inte slängd. Jag ska leta upp alla gamla spexkompisar på Facebook.)

Länge står jag och håller i en väldigt väl sandpapprad spegel med hylla. Den tillverkades av Sjuttonåringen för åtta år sedan och har inte någonsin hängt någonstans. Som jag minns det var det en fantastisk känsla att äntligen få avsluta träslöjdens kreationer med lödkolven. Jag vänder och kollar på baksidan.

Men åh, min lilla stora Sjuttonåring som nyss var nio!

– Ööööh. Vilken ful spegel. Får jag se. Jätteful ju. Den kan du slänga.
– Men ti...
– Men titta på den! Jag gjorde en slemhögsformad spegel! Och lyckades inte ens sätta de två hängarna rakt! Jag har ont i knät. Var är kryckorna?

Tiden går och idag har jag även slängt den där vaselinburken från 1977. (Alla hade vi vaselin för att få blank pussmun eftersom läppglans med hallonsmak var så dyr.) En tjej i min klass hette Eva Selin och jag tyckte själv att jag var jätterolig som kallade just min burk för Evaselin. Nä, nu ska jag leta upp henne på Facebook.

”Tid är det som man mäter med en klocka.”

- Albert Einstein