Gamla och nya ord

Lingvistbloggens (som jag alltid fel-läser som om det är en ”Lindqvist som bloggar”) Mikael Parkvall var häromdagen i österled och rapporterade om en finlandism – ord eller uttryck som används av finlandssvenskar, men inte av svenskar. Undrar jag om han var där med den ständigt upprörde Göran Skytte, som skrev så här igår:

”I förrgår var jag på en restaurang i centrala Vasa, tilltalades ’Var önskar min herre sitta? Skulle det passa med en förrätt eller föredrar ni endast huvudrätt?’

Igår åt jag lunch i centrala Malmö. Servitrisen glodde på mig utan att hälsa, och när jag sedan genom tystnad tvingade henne att tala fick hon till slut fram: ’Vaa vill du hau?’.”

För ett par år sedan fick jag ett brev från en drygt 80-årig kvinna i USA. Hon utvandrade som femåring, men läste så mycket tidningar hon kunde på svenska – och hade förstått att jag led av disktraseinkompetens. Därför virkade hon ett gäng och skickade till mig. Men mer än disktrasorna njöt jag faktiskt av hennes omoderna språk. (Men jag erfar nästan samma känsla när jag läser vilka ord som har strukits ur SAOL: förbrytarfysionomi, hugnelig, dandyelegans. Njuter ni också? Läs mer häääär.)


Tillbaka till Mikael Parkvall i Finland och ordet han lärde sig: stegring. Att ”lida av stegring” är inte något potensrelaterat syndrom utan bara lite lätt feber. Men vilket fantastiskt ord! När man har lite lätt feber är man ju bedrövligt ynklig och känner ofta:

– Uhuuu. Det här kommer att eskalera till ännu okända sjukdomshöjder och jag kommer aldrig någonsin att bli frisk igen. Ynk.

Signaturen ”qwerty” gav sedan i kommentarerna några fler exempel – som jag vill börja använda.

råddig – rörig, virrig, stökig (Råddjuret i Mumin heter alltså ”Rådd-djuret”)
bränna propparna – bli förbannad
med långa tänder – motvilligt
så det understa ruttnar – i överflöd, i parti och minut
menföre – is som varken bär eller brister
snålsoppa – redd grönsakssoppa

– Men kolla på den där fotbollsspelaren! Han vaggtrippar som när man går på menföre!
– Droger?
– Nej, på is som varken bär eller brister, pucko.
– Mmhm, och Tommy Söderberg går som Zeb Macahan.
– Vad har det med menföre att göra?
– Öh.

 

Motsatsen till att gå som på menföre är alltså att ”zebba” eller ”tommyvanka”.

Idag ägnar vi oss åt frågor och svar

Vart sjunde år drabbas jag av migrän. Hur kroppen kan känna att det har gått sju år sedan senast är ett underverk, men så är det. När jag vaknade i morse, tänkte jag:

– Men hjälp. Var jag på studentskiva igår?

Huvudvärken var som för små skor på bal. Som de små plastbitarna som tandläkarna stoppar in i munnen, fast bakom ögonen. Och den gjorde sig påmind som en lårkaka så fort jag blinkade. Eftersom jag inte alls var på baluns igår utan snarare helt i balans, spelandes basket (fick jag en hjärnskakning?), släpade jag mig ur sängen och meddelade omgivningen att jag inte bara lider av pine mouth och snorklegg samt heshet utan även huvudvärk som kräver tystnad och mörker.

Meeeen så intressant var det ju inte alls. Nu, två timmar senare, mår jag som en prinskorv och tänker städa ur källaren. Och svara på frågor här i bloggen. (Jobbar människan aldrig? Jodå, men januari är ingen vidare föreläsningsmånad.)

Det är ju alltid tillåtet att ställa (språk)frågor i kommentatorsbåset, men idag är det extra tillåtet. Jag har nämligen frågor till er också. Det är jättekul – när Suvi häromdagen bad om pluralformer på diverse hundar, svarade Luna helt sjävklart:

En terrier, flera terrarier.
En dalmatiner, flera dalmatinéer.
En papillon, flera papilotter.
En pomeranian, flera pomeranelider.
En chow chow, flera chow chow chow … (beroende på hur många de är).

Howdy Sailor (som har glömt hur man bloggar) går i bryderier när det gäller vissa termer som det inte finns svenska för. Ett kommunalt och ett idrottsbegrepp ska härmed med er hjälp få svenska namn:

Cultural planning är ”en metod om hur man använder kulturella resurser för en samordnad utveckling av städer, regioner och länder”. (Det är inte mina ord i definitionen.) Man kan av förklarliga skäl inte kalla det CP och kulturplanering stämmer inte ”eftersom cultural ju är ett adverb adjektiv”. (Alla som nu drabbades av grammatikaversion och termfobi kan ta det lugnt. Det blir inte fler svåra ord idag.)

Uppdatering! Översättarhelena vrålar i kommentatorsbåset:

”Vad i hela fridens namn har det med saken att göra? Det är ju ytterst vanligt att en tvåordig fras på engelska översätts med ett sammansatt ord på svenska. ”

Heja, heja! Och så föreslår hon ”kulturbaserad stads- och regionutveckling”. Som jag tycker funkar jättebra! (Slut på uppdateringen.)

Kanske kulturell planering eller samhällskulturplanering funkar bättre – men innan begreppet är etablerat fattar man ju ändå inte vad det innebär. Och förlåt, vad är egentligen en kulturell resurs? Handlar det inte bara om att städer, regioner och länder ska utvecklas, oavsett om det sker samordnat eller kulturellt? Alltså va, kommunpolitiker och deras påhitt.

Synchronized skating, som på ”svenska” kallas teamåkning och är konståkningens lagsport. (Teamåkning låter som en kick off-aktivitet eller bara samåkning till jobbet.) Skridskoförbundet har spolat (höhö) förslag som lagåkning (jättebra namn, väl?) och synkroniserad åkning – och lagkonståkning låter ju nästan som en juridisk undanmanöver.

Uppdatering: Olsson berättar att det heter ”synkronhoppning” när man teamhoppar på studsmatta.  

Kom med förslag och frågor!

The Hockettes 1956 – världens första formationskonståkningslag.

Mitt konstiga yrke: "vare sig" och "antingen eller"

Nu ska vi prata jobb. Pengarna till familjen drar jag in via föreläsningar – när jag jobbar som vanligt folk och åker iväg med pärmar, dator, mappar och pennor och kommer hem som ett utsketet äpplamos i kvällningen. Men vad jag gör resten av tiden är skumt, mycket skumt.

Nyss dök en av våra tre favorithantverkare upp. Vi gillar dem, men … de är precis som alla andra hantverkare och

• måste plötsligt åka iväg och hämta verktyg
• inväntar ständigt ”stabilt” väder, vilket är synnerligen svårdefinierat
• kommer tillbaka på tisdag, vilket betyder fredag
• är färdiga vecka 37, vilken infaller i mitten av december
  
• föreslår större åtgärder än vad som sagts från början.

Men annars gör de ett himla bra jobb och tar dessutom betalt med kvitto, vilket är ett krav från Min djefla ärliga, ofuskande man. Dessutom är de lysande konversatörer – man vill liksom aldrig sluta prata för det är ju så trevligt. (Och hur ska man hinna jobba då?)

– Vad gör du idag då? sa hantverkarn.
– Idag svarar jag mest på mejlfrågor om skrivregler, svarade jag.
– Va?
– Ja, om hur man ska skriva om man vill följa de skrivregler som finns.
– Men VEM ställer såna frågor?
– Du skulle bara veta. Jättemå...
– Och vem skickar man fakturan till sen då? sa hantverkarn, vilket man får säga är en befogad fråga.
– Ja, det går ju inte – men jag tycker om att svara, och så lär jag mig själv saker på kuppen. Häromd...
– Äh, jag tycker att du ska hitta på svar som ”man ska säga si eller så bara för att det var någon gammal kung som bestämde det nån gång” och så räcker det med det!
– Ja, så bygger man ju verkligen upp ett förtroende! sa jag och så skrattade vi gott.

(Jag borde kanske inte vara övertydlig nu, men är det i alla fall: ni ser parallellerna, va?)

Taket i detta nu. Stort symbolvärde i bilden.

Så vilka är så himla knasiga att de bryr sig om skrivregler såpass att de mejlar mig, slår upp dem själva eller ringer till Språkrådet? Jag vet inte, men jag tycker om det och dem. Sedan finns det ju de som är precis tvärt om.

– Jag måste göra något, vare sig jag vill eller inte, sa en av mina kompisar.
– Ja, men det är ju svårt att veta vad som är rätt. Vet du förresten att gränsen mellan vare sig och antingen eller håller på att suddas ut? sa jag. (Och det med extra len röst eftersom jag ju vet att det är lika känsligt att prata om språk som att diskutera saltmängden i en nyss svårsvald potatisgratängstugga.)
– Va? Vaddå? Vad sa jag? sa min kompis.
– Vare sig, men det är ok, man får fa...
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Aha. Ironi. Men vill du inte lära dig hur d...
– Nej.

Gulp. Ska vi ta en långsökt parallell?

– Jag ser att du sågar.
– Ja, jag håller på med golvlisterna.
– Fast du gör lite fel. Om du gör sådär kommer vinklarna inte att passa så bra med varandra.
– Va?
– Tänk så här istället, vrid den där 45° sådär, och ...
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Men det blir bättre då!
– Jag vill inte lära mig.

Så. Jag har ett konstigt yrke som efterfrågas av en relativt många, jag har kunskaper som är så attraktiva att vissa är beredda att betala för dem. Men jag är för de allra flesta så vansinnigt irriterande att jag faktiskt borde dra något gammalt över mig och sedan slänga mig i väggen.

Men jag ska nog få er på andra tankar, antingen ni vill eller inte. Vare sig kompisar eller hantverkare kommer att kunna stå emot mig! (Antingen kompisarna eller hantverkarna kommer att säga upp bekantskapen först.)

Fotnot från Språkrådet

”Vare sig du kommer eller inte? Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen ’oavsett om’ (man kunde ju också skriva ’Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig’) som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen 'ettdera' är exempelvis bara antingen … eller möjligt: ’Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen’. Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: ’Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson’.”

Ärligt talat, nu har jag läst ”vare sig” och ”antingen ... eller” så många gånger att jag helt har tappat känslan för vad orden betyder. Ettdera, endera, någondera, oavsett och utan hänsyn till kanske är bättre ordval? (Känner ni att kommentatorsbåset är öppet för allt mellan hantverkarfrågor och ordval?)