Blooodet droppar, bloodet ...

Sexåringen försöker konversera med oss andra runt frukostbordet.

– Vad heter han som har lila kläder och kan mycket om blommor?
– Farbror Barbro?
– Nej!
– Bertil Svensson?
– Neeeej, han har ett sådant här glas som man tittar nära på! I Mumin!
– Snorkfr...
– Too-tick...
– Hattifn...
– HEMULEN!

Men jag – med min berömda fokuseringsförmåga – försvann redan där uppe vid Bertil Svensson. För så här var det, ungdomar, att när det var modernt med bylsiga kläder, pansarbreda skärp och flygplansstora axelvaddar, jo då kom public service-kanalerna på att de skulle visa tv på – håll i er – söndagsmorgnarna.

Det var helt fantastiskt. Programmet hette allittererande och fyndigt nog ”Sköna Söndag”, och skapade en ny superstjärna i Malena Ivarsson (som sedan fick ett eget snuskprogram som hette ”Fräcka Fredag”, jätteallittererande det också). Men ... alla kulturskribenter och förståsigpåare var himla arga, faktiskt nästan lite förbaskade på Sköna Söndag. Det var nämligen inte fint att se på tv, och särskilt inte på den heliga söndagen och särskilt inte när det handlade om ”lyx och flärd” på skattebetalarnas bekostnad.

Fast Bertil Svensson var ok, sa alla. Han berättade om blommor (”lyx och flärd”?) och skar sig i tummen i direktsändning så att blodet droppade på de stackars blommorna och medan jag låg hemma på golvet och vred mig för att jag tyckte att det var så pinsamt att han låtsades som om det regnade när blodet sprutade. Tio år senare, när jag var redaktör på Nationalencyklopedin, satt han plötsligt mitt bland mittibland oss andra som informationschef. Va? Blom-Bertil som informationschef? (Ja, hans bäste kompis hade precis köpt hela förlaget.)

– Alla anställda måste tänka på ansiktet utåt ... sa Bertil.
– Men när du skar dig i tummen, gjorde det ont då? sa vi.
– Det var då, det. Nu ska vi planera Nationalencyklopedins cd-rom ... försökte Bertil.
– Men sedan, var det blod på hela golvet och på alla kaktusar? sa vi.
– Ja. Nu pratar vi inte mer om det, klippte Bertil av.

Vi hörde förstås inte ett ord av vad han sade om företagets cd-romplaner (vilket var synd, om vi hade lyssnat och reflekterat hade säkert någon av oss kunnat komma på att det där med NE uppdelad på sex olika cd-skivor nog inte var en så himla bra idé).

Här kan man se hela blodsprättarscenen. Efter en minut skär han sig, efter tre minuter spelar han musik på en jättekaktus som planterades i slutet av andra världskriget och efter sex minuter kommer en väldigt bredaxlad Catrin Jacobs in och låtsas som om det regnar samtidigt som hon obemärkt (haha, trodde hon, ja) smyger fram en liten servett till Bertils blodiga hand. Ingen av dem låtsas om blodet.

Vad hade hänt om scenen hade spelats in idag? Med Ernst? ”Här sitter jag och känner in lite smärta i tummen. Men det röda blodet harmonierar ju skönt med den varma känslan jag har i hjärtat och jag upplever det som om kniven och tummen egentligen hade något otalt med varandra.”

Men egentligen är det som bäst när Bertil berättar om den allra, allra roligaste kaktusen. Den ser nämligen ut som en sten. Och det är så kul. Och stenen blommar en gång per år. Man vattnar en sten i ett år. Då blommar den en liten stund. Sedan vattnar man stenen ett år till. Sedan blommar den. Tur att den inte blommar oftare, för då hade vi väl trillat av stolarna av pur skrattkramp.