Jag är fortfarande arg (uppdat. med bilder)
På våren i trean i gymnasiet försökte jag komma in på Scenskolan. (Den heter officiellt Teaterhögskolan i Stockholm, men har kallats allt möjligt ... mest kanske Dramatens scenskola.) Helena Bergström (ser ut lite som jag) och Katarina Ewerlöf (ser ut lite som jag) kom in det året, men inte jag. Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag kom också in, men de två ser ju inte alls ut som jag. Denna kull fick ut sin examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin.
Jag trodde på fullt allvar att mitt öde var att bli skådespelerska. Fast jag trodde även på fullt allvar att jag skulle bli upptäckt. Upptäckt av Ingmar Bergman. Han skulle möta mig på en gata och skrika ”DÄR ÄR HON JU FÖR FAN” och så skulle jag dansa en sommar och slå världen med häpnad.
I flera år provade jag in till tv-serier och försökte bli statist på teatrar – men ingen ville ha mig. Jesperspexarna i Lund lät mig på nåder få en plats i deras ”sexmästeri” (alltså i gruppen som lagar mat till alla efter varje föreställning) och stundom vandra över scenen iklädd endast korsett.
På bilden står Tomas och Göran i köket och lagar mat med sina bringor. De var jättegamla, säkert 25 eller nåt.
På fullt allvar trodde jag förresten även då att jag skulle bli upptäckt. Av Ingmar Bergman.
Jag stod på scen i några av Lunds Nya Studentteaters uppsättningar och ett år satte jag och några kompisar upp den egenhändigt skrivna, fantastiskt roliga Lundarevyn. Den sågs av ungefär 46 personer, varav 15 var släktingar.
På bilden ses jag i en av succésketcherna i Lundarevyn 1988: ”På Pågatåget”. Jag tror att min rollfigur kallades ”Älgbiffen”.
(Äntligen är jag framme vid målet. Detta var ingressen. Nu ska jag berätta varför jag är arg.)
Lundarevyn spelades in på video, vilket var bra med tanke på de få vittnena. Denna video lånades ut till en viss kille. Denne kille slarvade bort videon ... alltså det enda exemplaret. Denne kille har en bror som är tv-producent och som agerar i Coops reklamfilm för ”Shop Express” som visas non-stop på Coop. Med andra ord ser jag honom varje gång jag handlar, kommer därefter att tänka på hans bror, påminns sedan om bortslarvandet och handlar i vredesmod extra mycket lindrande godis, läkande ostar och lugnande chips.
Långsint? Vaddå, jag? Tssst, bara arg väldigt länge.
Jag trodde på fullt allvar att mitt öde var att bli skådespelerska. Fast jag trodde även på fullt allvar att jag skulle bli upptäckt. Upptäckt av Ingmar Bergman. Han skulle möta mig på en gata och skrika ”DÄR ÄR HON JU FÖR FAN” och så skulle jag dansa en sommar och slå världen med häpnad.
I flera år provade jag in till tv-serier och försökte bli statist på teatrar – men ingen ville ha mig. Jesperspexarna i Lund lät mig på nåder få en plats i deras ”sexmästeri” (alltså i gruppen som lagar mat till alla efter varje föreställning) och stundom vandra över scenen iklädd endast korsett.På bilden står Tomas och Göran i köket och lagar mat med sina bringor. De var jättegamla, säkert 25 eller nåt.
På fullt allvar trodde jag förresten även då att jag skulle bli upptäckt. Av Ingmar Bergman.
Jag stod på scen i några av Lunds Nya Studentteaters uppsättningar och ett år satte jag och några kompisar upp den egenhändigt skrivna, fantastiskt roliga Lundarevyn. Den sågs av ungefär 46 personer, varav 15 var släktingar.På bilden ses jag i en av succésketcherna i Lundarevyn 1988: ”På Pågatåget”. Jag tror att min rollfigur kallades ”Älgbiffen”.
(Äntligen är jag framme vid målet. Detta var ingressen. Nu ska jag berätta varför jag är arg.)
Lundarevyn spelades in på video, vilket var bra med tanke på de få vittnena. Denna video lånades ut till en viss kille. Denne kille slarvade bort videon ... alltså det enda exemplaret. Denne kille har en bror som är tv-producent och som agerar i Coops reklamfilm för ”Shop Express” som visas non-stop på Coop. Med andra ord ser jag honom varje gång jag handlar, kommer därefter att tänka på hans bror, påminns sedan om bortslarvandet och handlar i vredesmod extra mycket lindrande godis, läkande ostar och lugnande chips.
Långsint? Vaddå, jag? Tssst, bara arg väldigt länge.
17 Reflektioner:
Jag har nu rannsakat mig själv och kommit på två oförrätter till som jag fortfarande är i alla fall liiite arg på. Eller på grund av, kanske.
(Jag vet. Himla slöseri med energi, men sådan har jag i överflöd så det gör inget, trallala.)
Är inte Dramatens scenskola något annat än teaterhögskolan? Dvs kopplad till Dramaten? Och heter den inte Dramatens elevskola? Eller har jag blandat ihop ALLT nu? Det skulle inte förvåna mig. Det är för tidigt på morgonen och jag är förkyld som en liten gnu och försöker övertyga mig själv om att jag är frisk och kommer orka jobba hela dagen.
Jag är din raka motsats.
Jag är arg i tio minuter, sedan har jag glömt att jag var arg men hittar snabbt något annat att irritera mig på.
Jag kan inte spela skådespel ett endaste dugg. Fullkomligt vädrelös, har dessutom total avsaknad av pokerfejs.
Länge trodde jag på min mamma som sa att jag fick svarta streck i pannan när jag ljög, hur kunde hon annars alltid veta när jag inte var riktigt ärlig. Jag kan fortfarande inte ljuga så någon tror mig.
Tvillingmamman:
Jag är som DU: Jag är arg i tio minuter, sedan har jag glömt att jag var arg;
Det värsta är att den jag blev arg PÅ, inte glömmer det i första taget....
Stina: Förr i tiden gick eleverna i teaterskola inne på Dramaten. Greta Garbo och Mimi Pollack satt på en galosch-hylla och andades stort skådespeleri och darrade när de stooooora som Anders de Wahl gick förbi dem. På 60-talet ändrades hela utbildningen och finns nu även i Malmö, Göteborg och Luleå och har alls inget med Dramaten att göra.
Vilken lurk! En riktig knöl, skulle jag vilja säga. Han har säkert inte alls slarvat bort den utan vill bara ha den för sig själv.
Dumma kille.
Först hette det Dramatens elevskola, och det hette den när jag prövade in och missade i fjärde och sista provet... och på den tiden satt Ingmar Bergman i juryn. Så han har sett mig göra tre fantastiska prov och ett uruselt! Tydligen hade han sett nog.
Jag har spelat teater i Lund, på en liten en (studentteater, minns inte?) Vi åkte till Göteborg och spelade gatuteater också. Skitkul. Det var 1976 på våren - minns året därför att vi satt i Värmlands nations källare och såg kungen och Silvia gifta sig. (Officiellt pluggade jag sociologi).
Det är inte för sent än, Lotten! Sätt upp en egen pjäs vetja.
När jag var ung blev jag aldrig arg, bara full. Nu är jag äldre och blir arg titt som tätt och långsint i vissa fall, men väldigt sällan full.
Äh... Vem är dom? För mig är du stjärna!
Jag har varit med en långfilm. "Profeten i Pajala". Jag satt med honom (Lars Levi Leastadius) och åt middagen i hemmet... Sen har jag varit drottning vars maken blev förgiftad av ärtsoppan. Muttrar fortfarande att jag inte sparade bilden på mig i utstyrseln.
AB: Jag är till döden imponerad av att du tog dig till sista omgången. Och detta om något borde ju borga för att du i fortsättningen kan läsa in dina egna alster när de blir ljudböcker.
Anna: Jag tror att jag fortfarande är arg för att jag aldrig har träffat honom. Han bara fick filmen av någon och talade via ombud om att den var "borta". Man är ju sällan långarg på dem man träffar och får gräla med en liten stund.
Tvillingmamman och den Blyga: finns det då ingen från förr i tiden som ni känner agg mot än idag?
Kicki: Bättre arg än full i ett omklädningsrum.
Anne-Maj: Menar du vilka de andra två som jag fortfarande är arg på är? (Kul ordföljd.)
1) En tjej i min klass (sexan till nian). Bästisgrannen minns, förstår och håller med mig.
2) En basketcoach i Täby. I ett helt år hade jag honom. Idag hade jag stått ut i ca fyra sekunder.
Men Jesper är bättre än Bergman! :-D
Ingmar då, alltså.
Glöm aldrig världens bästa slutreplik hämtat ur Jesperspexet Gutenberg:
"Men var har du varit i hela spexet, Gutenberg?"
"Jag har stått i kulisserna och tryckt"
...eller märkliga slaskföreställningar med Bjerkén, Balkay, Börjesson, Friberg och andra märkliga män. Och Fia A!
Jag vet att det var internt, men Lunds fina spexhistoria bjuder på åtskilliga fantastiska scenpersonligheter. De flesta blev aldrig upptäckta, men de hade ju inga planer på det heller, men ibland är det tragiskt att inte vissa vansinnigt roliga människor blir stjärnor.
Wv. xezrox (kopia på kopiator?)
Studiomannen:
- Men var har du varit i hela spexet, Gutenberg?
- Jag har stått i kulisserna och tryckt!
Och där, i kulisserna, stod jag - i endast korsett - och tryckte med honom. (Ska se om jag kan hitta några bilder ...)
Eller i en bastu.
Hmmm funderar...nej inte som jag minns.
Möjligtvis min mormor för att hon var så rätt igenom elak.
Men gamla oförrätter nja... det har jag glömt för länge sedan.
Varför gå och vara sur på gamla grejer, det finns ju så mycket nytt att vara sur över.
Jag är helt enkelt en benlös groda, I can't hold a grudge.
"finns det då ingen från förr i tiden som ni känner agg mot än idag?"
NEJ!
Vad det beror på kom jag underfund med för ett tjugotal år sedan, när jag professionellt sysslade med mobbing i skolan.
Jag kom då , efter 40 år! på att jag själv varit mobbad.
Såsom varande utrustad med maskrosbarnets förmåga till coping vägrade jag inse detta: lärde mig FÖRAKTA ( ung: De ska inte tro de kan komma åt mig) i stället för att reagera med AGGRESSIVITET.
Det är bara någon jag LITAR på som kan göra mig illa.
Sedan har jag ju ibland blivit ledsen för att min välvilja inte har igenkänts, missförståtts. Då GRÅTER jag en skvätt - och sedan är jag glad igen - men sedan litar jag ALDRIG mer på den människan!
Tvillingmamman: Jag hade också en sådan mormor.
Mormor hade å andra sidan en cool syster, som uppträdde på nöjesfält genom att åka motorcykel på väggar. Och som dog som ung i en trafikolycka.
hahaha! Den där ilskan känner jag igen! I samband med en flytt då vi bodde i Lund slängde min älskade make en lika superful som stor tavla av Peter Wahlbeck som P.W. gett till min far som i sin tur gett den till mig. "Offren och brännaren" hette den och var som sagt apful. MEN DEN VAR JU MIN! som Tycho Johnson skulle sagt. Och jag gillade den jättemycket. Ååååh! NU BLIR JAG FÖRBANNAD IGEN!!! Typiskt. Det kommer ALDRIG att gå över. FÖrmodligen därför att maken aldrig på riktigt bett om ursäkt. Undanflykter på undanflykter och emellanåt har han till och med hävdat att jag gett mitt MEDGIVANDE till tavelkasserandet - ett befängt påstående. Att inte kunna stå för sina onda handlingar, det är inget annat än YNKEDOMEN!
Tack för en bra blogg förresten!
Skicka en kommentar
<< Home