Med ansiktet på halv stång

Den 28 februari 1986 drog jag ut en visdomstand. Det är den enda gången som jag har fått bedövning i ansiktsregionen.

Till idag, vill säga.

Eftersom jag har mystiska bitproblem och har varit hos tandspecialist (som påminner om Stationsvakt) och dessutom röntgat mig, var det idag dags för medicinering. Jag har nyss fått kortison insprutat i vänster käkled. Jag kan blinka med höger öga, men inte med vänster. Jag ler som Elvis Presely och har fått order om att äta skonkost för att inte tugga. Käken ska vara stilla.

– Ok, inte äta, inte prata, bara vila. Men det är ok att spela basket ikväll, va? sa jag.
– Va? sa tandläkaren.
– Kan jag spela basket ikväll?
– Den där frågan hörde jag inte.
– KAN JAG SPE... oj, jaha. Ok. Hm. Men du, när du sprutade in kortisonet kände jag ingenting, det blev bara ett litet stick och kanske lite varmt och då tänkte jag att jag skulle andas lugnt för jag är himla dålig på att slappna av och det är ju en himla underlig känsla det här när man förväntar sig smärta, alltså när man veeeet att ”snart kommer jag att ha ont” fast å andra sidan kan man ju föda barn och det gör ju mer ont än ett litet stick och himl...
– Hm.
– Jag ska vara tyst, va?
– Mmm.

Nu är frågan: är man mindre rynkig och len som en barnrumpa i den ansiktshalvan som är bedövad?

----
Uppdatering!
Iiiiih. Nu släpper bedövningen. Jag kan blinka med båda ögonen, fast bara nästan samtidigt. Vänsterögat hänger efter precis som när pratet på tv:n inte är synkat med läpprörelserna. Om jag inte koncentrerar mig, dreglar jag lite i vänster mungipa. Jag känner mig så här. (Tack, C.)