Hårdrockstanten

Med Solusfemina, Ica och Alice intogs först bloggöl och bloggpizza på ett av innehaken i stan. Än en gång var jag en alien som storstirrar på krogar som har två hulkar till dörrvakter … men inga kunder. Jag fascineras av alla tjejer som har tights leggings och två killar blev jag faktiskt tvungen att dra upp byxorna på eftersom de höll på att tappa dem och kalsongerna de visade upp inte var det minsta snygga.

Plötsligt befann jag mig med Ica och högskolestudenter i en takvåning med dito ölbalkong. Inte särskilt imponerade blev de av att jag på rak arm visste att Tommy Nilsson vann med ”En dag” 1989 och att Yvonne Ryding då i direktsändning meddelade att hon var gravid.

– Ja, du var i alla fall född på den tiden! sa någon.

En stund senare befann jag mig på rockkonsert med tema ”läder och nitar” på Kåren. I publiken stod tre tjejer och en kille iklädda hudfärgade kroppsstrumpor med påsydda svansar samt en tjej i sköterskeuniform. Och jag. Eftersom bandet var bra och säkert hade gått i kommunala musikskolan, ville jag gå fram till dem och säga det och moderligt trösta dem för den skrala publiktillströmningen. Men se, det fick jag inte.

– Nänänä, sa någon som nog var arrangemangets boss. Du kan inte, stopp, jag kan inte släppa fram dig, tänk om alla skulle, nejnej, hur länge har du varit här, du kanske ska dra dig undan lite …

Därefter klev ett annat band fram på den lilla scenen: Blowsight.
Karismatisk sångare, cool trummis, mystisk basist och mullrande gitarrist – the whole shebang. När sista tonen hade brummat ut, tänkte jag på Streaplers och Hep Stars, som har berättat hur de i karriärens första, stapplande steg blev så vansinnigt glada av beröm. Nu skulle här berömmas!

Men ... då kom samme boss som förut och grep mig i armen för att dra mig ut ur lokalen. Om det hade varit en amerikansk film, hade jag tittat på hans hand och väääst ”Don’t you touch me”.

– Kom nu med här, ut, du ska ut, vi stänger och låser nu. Ut, sa jag, ut! Vi stänger och låser dom här dörrarna nu! Kom nu! Ut!
– Aj, sa jag och pekade lite lamt mot de andra i den lilla publiken som inte blev tagna i armen.

Jag lydde och gick ut, men tänkte ”Nobody puts Lotten in a corner” och gjorde en snygg basketfint, vände och rusade in igen. Jag vinkade ”kom hit” med pekfingret mot sångaren, som stod och drog ut sladdar. Sedan gav jag honom det beröm han förtjänade.

– Jag heter Niklas. Tack. Tack. Bara man vet att någon har tyckt om ... jag ... ja. Tack! sa han och tackade än en gång med ett fast handslag.

My deed is done. Jag är språkpolis, maskingräsklipparmotståndare, fembarnsmamma och numera även för all framtid ”tanten som gav beröm”.