Gäster med mat – bäva, alla vegetarianer!
– Ett skepp kommer lastat!
Många som brukar sova över hemma hos oss, kommer med mat. Vissa har kylväskor med
Andra kommer med plastpåsar med
Vi har visserligen två kylskåp (ett extra i källaren för fil- och mjölklagret), men det brukar ändå bli svårt att klämma in gästernas håvor. Plötsligt vinglar en tallrik med överbliven paella på en ketchupflaska så att öppnandet av kylskåpsdörren är med stor risk förenat. Plötsligt hamnar jästen i frysen för att bereda plats för gästernas salami. Plötsligt är jag inte herre i mitt eget kylskåp.
Lovely. Proppa gärna mitt kylskåp fullt!
I lördags dök lillasyster Orangeluvan upp med sitt följe, bestående av sambo, två små barn och en jättestor kyckling. Kycklingen var tydligen en ung tupp som hade fått växa fyra veckor längre än vanliga 1,2-kiloskycklingar. Hans syrror hade blivit ägghönor, medan brorsorna med honom hade döden dött i fyrakilosåldern.
Let me tell you: fyra kilo kyckling är en jättefågel! Jag döpte honom förstås till Archaeopteryx. Sedan åt vi (tolv personer) upp den delikate, unge mannen med rotsakslåda och tzatziki samt Farnese Montepulciano d'Abruzzo Coline Teramane (89 kr).
Nu är frågan för en icke-matnörd, för en icke-kockutbildad, för en sybarit med banal smak men gott hjärta:
Varför får inte alla delikata kycklinggrabbar växa en månad till – så att de har lite mer kött på benen än en grabbhalva på drygt ett kilo?
---------
Psssst. Jag har läst att matbloggarna har bloggträff på torsdag.
Lämplig när man ska dubbla receptet?
Många som brukar sova över hemma hos oss, kommer med mat. Vissa har kylväskor med
- torkade räkor
- fisksås
- lövtunna köttbitar
- grönsaker med fruktnamn.
Andra kommer med plastpåsar med
- öppnade filpaket
- mögliga citronhalvor
- gårdagens stekta kassler
- ett par svettiga mackor.
Vi har visserligen två kylskåp (ett extra i källaren för fil- och mjölklagret), men det brukar ändå bli svårt att klämma in gästernas håvor. Plötsligt vinglar en tallrik med överbliven paella på en ketchupflaska så att öppnandet av kylskåpsdörren är med stor risk förenat. Plötsligt hamnar jästen i frysen för att bereda plats för gästernas salami. Plötsligt är jag inte herre i mitt eget kylskåp.
Lovely. Proppa gärna mitt kylskåp fullt!
I lördags dök lillasyster Orangeluvan upp med sitt följe, bestående av sambo, två små barn och en jättestor kyckling. Kycklingen var tydligen en ung tupp som hade fått växa fyra veckor längre än vanliga 1,2-kiloskycklingar. Hans syrror hade blivit ägghönor, medan brorsorna med honom hade döden dött i fyrakilosåldern.
Let me tell you: fyra kilo kyckling är en jättefågel! Jag döpte honom förstås till Archaeopteryx. Sedan åt vi (tolv personer) upp den delikate, unge mannen med rotsakslåda och tzatziki samt Farnese Montepulciano d'Abruzzo Coline Teramane (89 kr).
Nu är frågan för en icke-matnörd, för en icke-kockutbildad, för en sybarit med banal smak men gott hjärta:
Varför får inte alla delikata kycklinggrabbar växa en månad till – så att de har lite mer kött på benen än en grabbhalva på drygt ett kilo?
---------
Psssst. Jag har läst att matbloggarna har bloggträff på torsdag.
Lämplig när man ska dubbla receptet?
24 Reflektioner:
Minikalkoner och jättekycklingar -- vi vänder uppochner på fågelmarknaden!
Jodå, här sitter man och bävar. Men kunde likväl inte låta bli att läsa (hur skulle jag?).
Jag drog hem en hel tupp i en plastpåse en gång, trodde att min dåvarande carnivore man skulle bli jätteglad. Köpte den via en kolelga, en garanterat glad tupp. Den var stor, ja. Jag fick möblera om i hela kylen för att lyckas trycka in den. Sen glömde jag bort den. Min dyre make fick en chock när han kom hem och nyfiket öppnade plastpåsen som låg längst ner. Tuppen uppskattades ej alls, och jag kunde inte förstå varför. Där låg den, halshuggen och plockad och klar, var så god, bara att laga till, liksom!
Ilsamtal till min närboende kusin ringdes, hon fick rycka ut och komma hem till oss och laga till den. Kycklinggryta, eller snarare tuppgryta, där köttet styckats i ytte-pyttesmå bitar blev det. Min man åt men förmådde ej njuta. Han hade ju sett tuppen så som varande tupp! Då gick det inte. I vanliga fall åt han bara Stinas kyckling. Ända till den gången han hittade fjädrar i en förpackning... Då gick inte det heller.
Jag inser att jag har fått honom att låta otroligt mesig. Får väl be honom om förlåtelse sen. Men det var en rätt kul historia, och jag inbillar mig att många tänker som han: Äter gärna kött, bara man slipper se vad (vem) det en gång har varit...
Korrläser lite:
"min dåvarande carnivore man" = samme man, dåvarande carnivor.
var det inte nåt snack om bloggöl på lördag?
Nånstans i minnesbanken rullar ett ord omkring men hittar inte fram till tungan. Kastrerad ungtupp. Nånting på C tror jag. Nej, kapun!
Det blir liksom en helt annan rätt än kyckling, eller hur? För kycklingar på över kilot är mat, små ulliga gulliga djur som kläcks ur ägg, det är påskkycklingar och lever i Bullerbyn i fred och harmoni.
Äta döda djur går bra, men inte levande! Jag förstår Crrlys man!
Hm. Det är en klurig fråga, faktiskt. Borde inte vara svårt, eftersom en vanlig kyckling slaktas vid 34 dagars ålder…
Det finns företag som försökt sig på just detta, men de mer vuxna lyxfåglarna tycks inte vara lika efterfrågade som de vanliga kycklingarna.
Det är så med många saker inom livsmedelssektorn. Folk säger sig vilja ha ekologiskt, rättvist, juste och hög kvalitet. Men de flesta försäljningssiffror pekar i rakt motsatt riktning: När man väl står i butiken, klarar hjärnan bara av att jämföra de siffror som står på prislappen. Blackout, typ.
Jag vill ha jättetuppar jag med! Trist att det är så svårt att få tag på.
Och givetvis måste du komma på torsdag - det vore superkul att få träffa dig på riktigt, du var ju bara med på distans på Göteborgsträffen! :)
crrly: Du anar inte vad min dyre man, Lille Maken, tänkte när han tittade in i vår lilla frys där jag hade lagt in ett antal stänkta och hoprullade sidenskjortor i plastpåsar. - De blir så lättstrukna om man gör så, nämligen. Fast de ser egendomliga ut, där inne i plasten ... Scary, rentav.
Crrly: Jag har bara svårt att äta kött när jag samtidigt som jag tuggar tittar på insektsprogram på tv. Jag associerar fel, liksom.
Ica: Det är bloggöl i Eskilstuna på lördag! Fråga Solusfemina, she's the boss.
Salt: Kastrerade ungtuppar ... Det är ju ett jättebra skäll-uttryck!
– Ligister! Slå inte sönder busskuren, era kastrerade ungtuppar!
Sidenråttan med sina styckade sidenlik: min syster Orangeluvan brukar ha sina döda undulater i frysen. (De är ju så färgglada och söta?)
Gitto – vi måste alltså gå på ungtuppsjakt? (Hallå, hallå alla uppfödare!)
Stellan: Jag lider av exakt denna blackout i handlingsögonblcket. När jag sedan kollar på kvittot på 2 378 kronor varav 17 kronor miljömärkta varor skäms jag ... i flera sekunder.
Huga. Vi måste skärpa oss, den djefla mannen och jag.
It tastes like chicken...
Let me tell you: fyra kilo kyckling är en jättefågel!
Let ME tell you:
1963 beslutade jag att jag skulle härma engelsmännens sed att laga kalkon på juldagen.
Detta var långt före minikalkonernas tid.
VAR (vi bodde i Borås) kunde man köpa en kalkon?
Min kära syster bodde då i Åhus och visste på råd:
I Yngsjö fanns ett kalkonuppföderi.
Hon beställde en kalkon som vederbörligen avfjädrad SKICKADES som FRAKTGODS via SJ till mig.
Jag hade klippt ur ett recept av Pernilla Tunberger i DN (som jag fortfarande lagar efter sedan 45 år).
Det blev succé.
Denna första kalkon var väl sisådär på en 6 kg - nästa år kom en något större...
Först när jag stod där med den tillbörligen "stuffed" och hopsydd och skulle ha in den i ugnen tänkte jag HJÄLP.
Det var med nöd och näppe den gick in...
Men gott blev det!
Ja, låt dem växa lite vet jag, bara de har kul medan de sprätter omkring i jordelivet.
Tack för bloggträffstipset! Ska se om jag vågar tassa mig dit till matexperterna. (Och den har gången SKA jag ha med mig böcker!!)
Ska jag åka till Eskilstuna också? Låter skoj.
Har man en gång ätit jättekyckling på fyra kilo vill man inte gå tillbaka till fisksmakande enkilos igen. Mina föräldrar hade gård i Kungsör (förövrigt till salu igen) och där hade vi gödkycklingar. Vägde de under fyra kilo var det små kycklingar.
Det var tider det, och inte var jag rädd för att plocka dem heller. Jag hade inte heller något som helst emot att äta dem (man vet ju vad man får när man varit med själv).
Kastrerade ungtuppar om ligister som slår sönder sin omgivning? Nja, i min tankevärd låter kastrerade ungtuppar som rätt mesiga varelse. Småfeta, något mesiga och alls icke våldsbenägna.
Kom på att motsvarigheten till kapun för unghöns kallas poulard.
Hmm, I knew it. Och det är tema nitar och läder på kåren med... men va katten, efter konsert kvällen innan och fotbollsspel hela lördagen så kan man ju springa mellan på lätta fötter.
Tycker nog också att man bör klara av att se köttet i stadiet mellan djur och kött om man vill äta det.
Det är skönt att veta var det kommer ifrån, det man stoppar i sej. En och annan kyckling slinker dock med fast jag alltid har lite dåligt samvete.
Det finns så vitt jag vet inget miljö/eko/lyckligtlivgaranterat kycklingkkött att köpa, åtminstone inte i vårt Konsum.
För övrigt lär insekter vara den mest proteinrika födan i procent av vikten och bra att äta om det blir verklig kris.
Har dock inte provat. Än.
Apropå salami:
Kan du inte fråga din skotska vän var det går att köpa en kilt? I Mälardalen. Alltså.
AB: Klart att du ska åka på bloggträff i Eskilstuna. Centralen--Etuna: 59 minuter.
Bengt: Skotten köper sina kiltar från hemlandet. Salami + kilt = klicka här.
Ingela: Tjeeeka myyyrer? (Vem citerar jag?)
Ingelas kommentar, om avsaknaden av kött från kycklingar som levt ett lyckligt liv, får mig att tänka på när jag en gång i mitten av 90-talet besökte Kronfågels största anläggning för uppfödning av Krav-märkta kycklingar.
Enligt Kravs regler ska kycklingarna vara ute minst ett visst antal timmar varje dag, men det ville inte kycklingarna. Så folket som jobbade i kycklingstallarna fick lägga mycket tid varje dag på att springa runt och jaga/skrämma ut kycklingarna. Varpå de (kycklingarna, alltså) klämde ihop sig allihop i ett hörn, i väntan på att bli inskrämda igen.
Stellan: Blogga om det! Det är ju hysteriskt kul! (Och påminner om mina barn.)
Här kan man ju inte låta bli att fnittra glatt åt sidenråttan och hennes make samt mitt klavertramp: "Köpte den via en kolelga, en garanterat glad tupp." Bortsett från att ett L har hamnat på fel plats var ju faktiskt syftningen rätt skojig. Nej, kollegan var en helt vanlig, glad liten tant.
Glada tuppar och kastrerade ungtuppar, förerenen eder mot åldersdiskrimineringen!
(Jag förbereder en demonstration.)
Skicka en kommentar
<< Home