Tyvärr kan vi inte fullborda din begäran
Vad jag än ber Blogger om, svarar Bludder bara som i rubriken. Jag kan inte ändra i inlägget här nere och kommentarer kan man varken skriva eller se. Synd, för Sandra, Emi och C berättar om strumpor och sand. Och jag berättar om ett misslyckat kursupplägg.
Aha! Jag återskapar kommentarerna här!
Aha! Jag återskapar kommentarerna här!
29 Reflektioner:
"Vi skaffade fem barn utan att fundera på hur man sedan står ut med strumpsorteringen."
Hahahaha.
Jag var smart nog att stanna vid barn. Färre strumpor.
Alltså.
Stanna vid två (2) barn ska det stå.
Se där, ännu ett argument för att stå emot omgivningens alltmer tätt duggande nå-men-blir-det-inte-fler-snart?-kommentarer (är alla andras ettåringar så mycket lättsammare än min, vilket får folk att tro att livet är en ren semester och att man vill sätta fler barn till världen så snabbt som möjligt, mest för att ha något att göra?) (oj, vilken lång parentes). Jag står ju knappt ut med mina egna strumpor!
Som om strumporna vore det stora problemet. (Vi har bara svarta strumpor så kan alla dela, utom pappa som ibland får prova ett antal innan han hittar tillräkligt stora...)
Problemet är ju sanden de drar in.
Om vi skaffade fler barn så skulle vi få inomhusstrand...
Jag filosoferar ju ofta om vi kanske inte skulle vilja få en liten flicka också men fastnar på tanken "HUH tänk om det blir två lika vilda grabbar till?!".
Men hur gick kursen. Och vad ska ni kursa i?
Kursen går imorgon och heter
"Lär dig att skriva roligare" och är ett kapitalt misslyckande redan från början eftersom den inte är målgruppsanpassad. Say after me:
"De som vill lära sig att skriva roligare, har inte monetära medel att gå kurs för!"
Den skulle ha hetat:
"Så här tjänar du pengar på ditt skrivande"
eller
"Hur du får ditt budskap att slå"
eller
"Utnyttja din inre kraft"
eller
"Kursen som förändrar ditt liv"
eller
Vem fan, bryr sig om: skiljetecken"
Jag kommer sitta där som ett litet ljus och se fruktansvärt uppmuntrande ut hela tiden... eller nåt. Om jag nu kan ta mig ur sängen på morgonen. Idag tog det 20 minuter.
Hmm, varför har alla dessa strumpproblem. Det har pratats om i helgen också i mammagänget jag umgås med. De satt och ojade sig över dessa svarta strumpor. Varför köper man inte bara mönstrade strumpor och med figurer på? Och sen hänger man dem bredvid varandra på tvättlinan. Funkar alltid.
Som uppvuxen i de vita tubsockarnas tid kan jag vidarebefodra ett tips från min mamma, som också hade fem barns och en mans oräkneliga strumpor att kämpa med: Sy i en liten bit tråd på insidan av stumpan, alla får en egen färg (jag var röd), sen går det fortare att sortera ut strumporna till rätt person. Ihop-parandet fick vi sköta själva, annars hade nog den ömma modern fortfarande stått kvar i tvättstugan.
Jamen Ica -
Försvinner inte era strumpor?
Vår tvättmaskin, torktumlare och förmodligen även extralådan på dagis äter strumpor.
Ett tag hade vi kulörta strumpor till barnen men det slutade med att det fanns kvar en prickig limegrön, en polychrom randig, en ljusblå och en brun och blå med musse pigg.
Dessutom så måste man ju fortfarande sortera dem!
Vi kör på svart i storlekarna 28-30, 38-40 och 42-44.
Pojkarna går ibland till dagis i minastrumpor då mina ankelsockar tjänstgör som knästrumpor (med strumphälen någonstans mitt på vaden), Jag har nog ofta J's strumpor och kan till nöds ha grabbarnas även om de är lite små.
J använder mina knästrumpor som ankelsockar.
Så black rules.
Varför måste man ha strumpor med samma färg?
Oavsett om man har insydda trådar (check!) eller samma färg till alla (check!) eller en strumpfärg var (check!) så måste varje strumpa hanteras x antal gånger.
Men som bekant försöker vi vara strumpobrydda. Jag har i detta nu en svart och en rödrandig på mig. (Heja Slarvråttan!) Stundom (=väldigt sällan) kan man från barnens hörnor höra:
-- WAAAAOOOOOOW!!! Jag har likadana strumpor på BÅDA fötterna! Kolla!
Men hörni, vad säger ni om den amerikanska kyrkklänningen?
Man får ta seden dit man kommer.Är det inte så med klänningen?
Kmmentar till din gamla länk: Jag är en 40-jätteplussare som inte kan sluta med svarta jeans (visserligen med stretch numera men ändå) och huvtröjor. Tar man en titt i min garderob ser det ut som när jag gick i gymnasiet ungefär. Undrar ibland om det är tragiskt eller trevligt. Fast det finns förstås ett och annat damplagg. Ibland måste man försöka. Sjunga i kören i kyrkan och skolavslutning och sånt. Annars tänkte jag hoppa över damstadiet och gå direkt från tjej till käring. T-shirt med huvtröja över är förresten jättebra när temperaturen växlar. Av och på bara. Och det lär väl bli värre med det framöver efter vad jag har hört. Men jag ville inte vara 15 år igen. Det var tillräckligt jobbigt första gången.
Strumpor har vi så här: Mönstrade till de små. Vita vill tonåringarna ha, de är så olika stora att det syns vilka som är vilka. Grå till pappan och svarta till mamman. Med något undantag, man måste ju tänka till ibland. Alla tvättade kläder åker ner i klappbackar, en back i en egen färg till var och en. Lägga in i garderoberna får man göra själv om man ids. Om inte tömmes backen på sängen när den behövs igen i tvättstugan. De små flickorna klarar detta fint med bara lite hjälp.
När det gäller barnanskaffning så finns det många bevis på att drifterna är starkare än förnuftet. Det är tur, annars skulle väl ingen människa ha fler än ett barn. Om ens det.
Kyrkklänningen är absolutely lovely!
Och du ser förskräckligt välanpassad ut.
Vad var det för samfund?
Var det Presbyterian eller?
Jag hade tur som hamnade i stadens mest hedninska hippie familj som ALDRIG gick i kyrkan och därmed fick alla andra familjer i stan att förfasas.
Så jag behövde inte ha fina hemsydda klänningar utan kunde hasa runt i mina cowboyboots och sjaviga jeans...
Men jag gillar din "letter-jacket" på första bilden!
Jisses vad vi är lika varandra hela bunten. Alla vill vi ha hoodiekostym och alla har vi funderat på strumpor.
Jag var i USA förskräckligt välanpassad, men gjorde våld på min personlighet å det våldsammaste. Dessutom hade familjen katt, som jag ju var allergisk mot (vilket de och stipendieorganisationen visste).
C: De var lutheraner, vilket vi ju är alla till mans på ett eller annat vis ...
Fast vänta nu, det var ju inte (vilket många tror) Luther som sa att vi skulle sköta oss, är inte det en missuppfattning? (Stackars Luther som har fått utstå månget spott och spe där han roterar i sin grav.)
slarvråtta... bra ord.
Från Sten till Berg, det är ändå inte illa. Vanligen leder ju erosionen till att berg slits ner till sten och grus, vilket betyder att entropin (graden av oordning) ökar i enlighet med termodynamikens andra lag. Genom att byta efternamn verkar du alltså antyda att giftermålet besegrar denna naturlag.
Tittar man på andra halvan av respektive efternamn går du från Son till Man. Där är det lite mer tveksamt hur man ska tolka utvecklingen av entropin...
blogger kan vara grinigt ibland, men det har funkat för mig ett bra tag nu... just nu verkar det mera som passagens bloggserver mår dåligt.
Kursen "Vem fan, bryr sig om: skiljetecken" låter som en höjdare, klar kassasuccé...
En kurs med så många alternativa titlar ... Är du säker på att det inte är ett spex du ska ha?
Och äntligen få stå på scenen!
Det Luther menade och folk har misstolkat är att man kan tjäna Gud lika bra, om inte bättre, genom att vara inblandad i de världsliga sysslorna och göra dem med Gud i hågen, känna att man är en medskapare till Skaparen, än att stänga in sig i ett kloster.
Man kan således dammsuga och vara sur på alla som drar in sand (inte så, menade L) eller så kan man hjälpa Gud med att skapa lite ordning och reda hemma hos sig (så tänkte han nog mer).
Eller, att man ställer sig till förfogande när Gud tycker man behöver lite ordning hos sig och föreslår att man ska dammsuga.
Snart är det 500-årsjubileum av reformationen så då borde vi få reda på hur det egentligen var.
Det lilla huset på prärien.
Klänningen alltså :)
Cecilia - Hade Luther barn i sandlådeåldern?
Nej, mina strumpor försvinner inte. En gång åt tvättmaskinen upp en rosa strumpa med gröna prickar på, men den komenserades med en blå strumpa med Ior på då den andra gått sönder. Jag hänger ju dem alltid i mönster och färgordning och märker då direkt om nån är borta och behöver då bara leta i maskinen eftersom jag rknar så stumporna har sin kompis med när de studsar in i maskinen. ENkelt som en plätt. Och jag är ju bara en jag och inte ett Er så mina strumpor försvinner inte på dagis.
Minns jag inte fel hade han sju barn. Två dog som barn, jag är osker på vilka åldrar.
Åtminstone fem (om jag räknat rätt) borde ha passerat sandlådeåldern.
Utifall nu sandlåda var uppfunnet för 500 år sen.
Som varande tonårsmamma kan jag garantera dig att sandlådeåldern går över.
Ett litet strumptvättartips:
vik i hop dem i resåren redan innan de slängs i tvättkorgen. (alltså så de sitter ihop, kommer inte riktigt på något bra sätt att skriva detta på men hoppas att ni förstår iaf.) Då sitter de ihop genom hela tvätten och har alltid sin bästis i närheten.
Jag är helt chockad av Evamors tips! Sitter de ihop bara man resårkantsviker ihop dem?
Halleluja, ära vare Evamor i höjden. Nu ska här resårvikningsundervisas!
Jag har antecknat Riggs anmälan till skiljeteckenskursen. Bra, mycket bra.
När det nu gäller sand inomhus, så rekommenderar jag gammalt trägolv med riktigt, riktigt breda mellanrum. Det trägolv som vi har spettat fram under det blommiga plastgolvet lades in 1932, och var alls inte menat att gå på eller att se snyggt ut.
Med andra ord är brädornas mellanrum breeeeeeeda.
På den tiden det begav sig hade vi inte speciellt traumatiska problem med strumpor för oss och fyra små gossar. Det som försvann var högervantar. Inför en vintersäsong räknade jag in 15 stycken hellyhansenvantar av vänstermodell och ingen endaste högervante.
Men detta till trots tjatade jag i flera år på att "vi kan väl skaffa några barn till – bara en liten kull – bara två till". Men familjens fem herrar av olika åldrar sa blankt nej och för en gångs skull fick jag ge med mig. Ett av gossarnas motargumenten var »det väl mycket bättre att ni sparar era krafter till kommande barnbarn«. Och det föll jag för. Men av den varan har vi bara fått ett. Så jag ångrar lite i dag att jag gav upp. Med sex egna barn hade chansen för fler barnbarn ökat med hela 50 procent.
Jag har också letat igen gamla brädgolv (anno 1926) under bruna plastmattor. Sopar man tvärsöver plankorna istället för längstmed behöver man ingen sopskyffel!
Vad det gäller strumpdebatten så har jag bland det enklaste: låt bli att använda dem! Det tycker i alla fall min fyraåring, hon har på sin höjd strumpor på dagis (för att de säger att hon måste). Det förenklar sorteringen, det lovar jag.
Klänningen skulle jag kunna få användning för inför en möhippa... Du har den inte kvar va? Är den i så fall till salu?
Vad det gäller kursen så tvivlar jag inte ett ögonblick på att du fixar det galant. Det ligger nog en del i vad Cecilia n säger om spex. Du gillar ju spexa, eller?
Hemma i stora huset (hemma på min gata i staan) har vi en kollektiv strumplåda med svarta och mörkblåa strumpor som vi slåss om varje morgon. Det är jättepraktiskt då alla skyndar upp på mornarna för att hinna roffa åt sig de skönaste strumporna. Om svart-blå strumpförrådet är slut finns en reservlåda med mönstrade, udda strumpor men de vill ingen använda..."fel" strumpor kan nämligen förstöra en hel dag...
Jag diggar Luther - en djupt förtalad man:
"Dessutom avskaffade han latinet som gudstjänstspråk och gifte sig 1525 med en f.d. nunna, Katharina von Bora med vilken han fick sex barn." säjer di på Wikipeda.
Sandlådeåldern GÅR ÖVER.
I mitt liv är det ju bara en sjundedel där halva året var fyllt med granbarr, när vi väl sugit upp dem invaderades vi av sand (eftersom vi sedan 1966 envisats med att bo 350m(200) från stranden.)
c- jag kan berätta att jag har två flickor, underbara givetvis, men ingen (ingen!) skulle komma på idén att de skulle vara lugnare/lättare än pojkar...
Skicka en kommentar
<< Home