Klädkris

Jag måste vara inne i en kris. En hoodiekostymskris. Huvtröjskris.

Där står jag och stirrar in i garderoben på morgonen. Kläder, kläder. Massor att ta på mig. Femtonårige sonen kommer springande.

– Mamma, jag är sen! Har du något jag kan ha på mig?
– Javisst! Blå, svart, röd, grön eller vit? säger jag och håller upp några huvtröjor.
– Blå! Tack! säger han, och rusar vidare i livet med mammas kläder på kroppen.

En liten stund senare kommer tolvåriga dottern insläntrande (hon är aldrig sen).

– Mamma, kan du hjää.... åååh, den där vill jag ha, kan jag inte få den? säger hon och pekar på den vita huvtröjan som har lite chict glitter vid muddarna.
– Visst, ta du den bara, den är lite stäckig i armhålorna.

Men vänta nu. Barn ska vara barn och vuxna vuxna. Vi vuxna ska vara föredömen och sätta gränser och inte vara bara kompisföräldrar, det tycker jag verkligen.

När jag gick i mellanstadiet hade jag en klasskompis som hette Ingela. Hennes pappa såg ut som Clintan. Hennes mamma var det absolut coolaste som fanns; Ingela behövde inte ens köpa cigaretterna hon ville ha. Det gjorde coola mamman till henne. Coola mamman hade tuperat, blonderat hår och ljusrosa läppstift och högklackade skor. Jag tänkte förvirrat att en sådan mamma, en sådan mamma skulle man ha. Och vara. Jag skulle ha läppstift. Och röka!

Hm. (Jag kliar mig vuxet på hakan.) Jag äger inget läppstift och har inte rökt sedan den där gången när vi blev rökförgiftade i en snögrotta i sexan.

Dagens kris tvingar mig till bokhyllorna.

Klicka på bilden för att läsa: ” ... problemet med klädval för skilda tillfällen”, håhå jaja.

Svenskt Husmoderslexikon från 1957 har massor att lära när man plötsligt tror att man inte kan gå se likadan ut som barnen i hoodiekostym (jeans, gympaskor och huvtröja) resten av livet. Små nätta basklänningar som med de rätta accessoarerna kan bli ”teatereleganta”. Strikt ylleklänning för liten lunch, finare ylleklänning för större lunch. Herrarna ska tydligen alltid ha mörk kostym – utom när de har smoking utan ordnar.

Ur ”Modets historia” (2000). Tre moderiktiga herrar vid en hästkapplöpning i England 1926. Jag tycker att de två på kanterna är klädda som Anderssonskans Kalle.

Tillbaka till Clintan, den gamle mannen. Reagerar någon med rynkad näsa om han dyker upp i jeans och vit t-shirt (det snyggaste en karl kan ha på sig)? Måste han ha bruna gabardinbyxor och en rutig slipover eftersom han föddes redan 1930. Nej.

Mor och dotter stirrade förvånat på varandra i morse.

Det är dags att göra något drastiskt. Så här kan det inte fortsätta.

– Kära tolvåring. Du blir tretton om ett par dagar. Nu ska vi ut och handla. Du ska få en strikt ylleklänning, en visitklänning i organza, en hatt, handskar, en eftermiddagsklänning samt en elegant kappa.