Det här med att bestämma själv
Om man skulle ta och ge sig in i hetluften, hörni?
För er som bara bryr er om mögel, basket och tåg serverar jag här en liten sammanfattning: det finns en riksdagsledamot (som tydligen är smal, vad det nu har med saken att göra) som heter Birgitta Ohlsson Klamberg (även om det sista namnet väldigt ofta utelämnas, är inte riktigt säker på hur man ska kalla henne) och som är gravid (vilket har med saken att göra och är fakta som aldrig utelämnas).
Nu går diskussionens vågor höga, för hon har bestämt sig för att ta det nya jobbet som EU-minister och kombinera det med att vara en då nybliven mamma. Och det ska förstås diskuteras offentligt. (När till och med tramsbloggare som jag har en åsikt, har det gått långt.) Eva Sternberg och Hanne Kjöller tycker till och tusen och åter tusen bloggare tycker till.
Anna Kinberg Batra, som sitter några stolar från Birgitta i riksdagens kammare, gick omvägen om Newsmill för att ge henne råd om lekplatser, flygplansamning och bekväma kläder. Dessutom skriver hon om sig själv:
Fast nu kommer vi till detta som jag inte begriper. Birgitta Ohlsson Klamberg förespråkar kvotering av föräldraförsäkringen – alltså att föräldrarna inte ska få bestämma själva över hur de vill fördela mamma/pappaledigheten. Men sin egen föräldraledighet vill hon bestämma över?
Nämen tillbaka till mig själv och min åsikt: låt tjejen göra som hon vill så länge inte (det ännu ofödda) barnet tar skada! Dock (men, fast och dock är inte helt ovanliga ord i dessa sammanhang) måste jag berätta hur jag själv tänkte som blivande förstagångsmamma.
(Ni som har orkat läsa ända hit: jag ska nu berätta nu om mig. Jag berättar inte hur Birgitta Ohlsson Klamberg tänker eller är, för det kan jag inte på några villkor veta. [Hon har förresten en blogg.] Jag berättar nedan om mig och mina känslor och är fullt medveten om att alla människor tack och lov inte är funtade som jag.)
Det var 1992 och jag var 28 år och jobbade 60–70 timmar i veckan på Nationalencyklopedin med ansvar för bl.a. ämnena geografi och litteratur. Den 4 mars var dagen då barnet skulle födas, sa de på BVC. Jag beslutade mig då för att fortsätta att jobba 60–70 timmar i veckan till den 3 mars. Inte för ett ögonblick trodde jag att redaktionen skulle klara sig utan mig – och min stackars, stackars ersättare måste ha trott att jag var galen som till punkt och pricka skulle bestämma hur han skulle sköta sitt jobb under min s.k. ledighet. Jag var otrevlig, ogin, sur och vansinnigt irriterad på att tvingas stanna hemma och inte få ta hand om alla artiklar som inte skulle kunna skapas utan mitt skarpa intellekt.
Så föddes då gossen som nu är 17 år. Tyvärr är jag den sortens kvinna som totalt tappar hjärnfunktionen av amning: jag kunde inte ens läsa tidningen och struntade plötsligt totalt i Nationalencyklopedin. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn begriper jag mig inte på. Tio år senare föddes vårt femte barn. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn, det är ju livet.
Vissa saker i ens liv förändras inte, andra gör det. Låt Birgitta Ohlsson Klamberg vara gravid och föda barn ifred. Och låt oss alla bestämma själva hur vi vill dela upp den s.k. lediga tiden efter födseln – så länge vårt agerande inte skadar barnet.
Vad skriver man nu i kommentatorsbåset när jag har gått utanför ramarna på detta vis? Ptja, man kan ju dela med sig av sina egna åsikter om blod och föräldraförsäkring eller erfarenheter om amning och förlossningar – men vad man inte får göra är att kasta politiska pajer. Vi är snälla här.
______
Bonuslänk: Jag intervjuas i Aftonbladet år 2000. Med bild!
För er som bara bryr er om mögel, basket och tåg serverar jag här en liten sammanfattning: det finns en riksdagsledamot (som tydligen är smal, vad det nu har med saken att göra) som heter Birgitta Ohlsson Klamberg (även om det sista namnet väldigt ofta utelämnas, är inte riktigt säker på hur man ska kalla henne) och som är gravid (vilket har med saken att göra och är fakta som aldrig utelämnas).
Nu går diskussionens vågor höga, för hon har bestämt sig för att ta det nya jobbet som EU-minister och kombinera det med att vara en då nybliven mamma. Och det ska förstås diskuteras offentligt. (När till och med tramsbloggare som jag har en åsikt, har det gått långt.) Eva Sternberg och Hanne Kjöller tycker till och tusen och åter tusen bloggare tycker till.
Anna Kinberg Batra, som sitter några stolar från Birgitta i riksdagens kammare, gick omvägen om Newsmill för att ge henne råd om lekplatser, flygplansamning och bekväma kläder. Dessutom skriver hon om sig själv:
”Jag skulle aldrig gratulera en tjej som börjar bli tjock men inte har sagt något om varför, klappa en främmande kvinna på magen ens om den sticker ut. Inte heller skulle jag berätta för någon jag inte känner hur hon, eller han, ska ta hand om sin familj och kombinera den med livet i övrigt.”Nu kan man väl visst ha åsikter och tala om för folk hur de ska ta hand om sin familj om man ser att mamman med klädnypor hänger upp sitt barn i kristallkronan eller om pappan trycker ner knark i barnets morgongröt – men jag förstår ju vad Anna Kinberg Batra menar.
Fast nu kommer vi till detta som jag inte begriper. Birgitta Ohlsson Klamberg förespråkar kvotering av föräldraförsäkringen – alltså att föräldrarna inte ska få bestämma själva över hur de vill fördela mamma/pappaledigheten. Men sin egen föräldraledighet vill hon bestämma över?
Nämen tillbaka till mig själv och min åsikt: låt tjejen göra som hon vill så länge inte (det ännu ofödda) barnet tar skada! Dock (men, fast och dock är inte helt ovanliga ord i dessa sammanhang) måste jag berätta hur jag själv tänkte som blivande förstagångsmamma.
(Ni som har orkat läsa ända hit: jag ska nu berätta nu om mig. Jag berättar inte hur Birgitta Ohlsson Klamberg tänker eller är, för det kan jag inte på några villkor veta. [Hon har förresten en blogg.] Jag berättar nedan om mig och mina känslor och är fullt medveten om att alla människor tack och lov inte är funtade som jag.)
Det var 1992 och jag var 28 år och jobbade 60–70 timmar i veckan på Nationalencyklopedin med ansvar för bl.a. ämnena geografi och litteratur. Den 4 mars var dagen då barnet skulle födas, sa de på BVC. Jag beslutade mig då för att fortsätta att jobba 60–70 timmar i veckan till den 3 mars. Inte för ett ögonblick trodde jag att redaktionen skulle klara sig utan mig – och min stackars, stackars ersättare måste ha trott att jag var galen som till punkt och pricka skulle bestämma hur han skulle sköta sitt jobb under min s.k. ledighet. Jag var otrevlig, ogin, sur och vansinnigt irriterad på att tvingas stanna hemma och inte få ta hand om alla artiklar som inte skulle kunna skapas utan mitt skarpa intellekt.
Så föddes då gossen som nu är 17 år. Tyvärr är jag den sortens kvinna som totalt tappar hjärnfunktionen av amning: jag kunde inte ens läsa tidningen och struntade plötsligt totalt i Nationalencyklopedin. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn begriper jag mig inte på. Tio år senare föddes vårt femte barn. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn, det är ju livet.
Vissa saker i ens liv förändras inte, andra gör det. Låt Birgitta Ohlsson Klamberg vara gravid och föda barn ifred. Och låt oss alla bestämma själva hur vi vill dela upp den s.k. lediga tiden efter födseln – så länge vårt agerande inte skadar barnet.
Vad skriver man nu i kommentatorsbåset när jag har gått utanför ramarna på detta vis? Ptja, man kan ju dela med sig av sina egna åsikter om blod och föräldraförsäkring eller erfarenheter om amning och förlossningar – men vad man inte får göra är att kasta politiska pajer. Vi är snälla här.
______
Bonuslänk: Jag intervjuas i Aftonbladet år 2000. Med bild!
54 Reflektioner:
Jag tycker mest att det skall bli intressant att se hur denna förespråkare av delad FP tänker använda föräldraförsäkringen. Kommer det funka att de delar 50/50, eller kommer dagar skrivas över/brinna inne, barnflickor anlitas odl.
Själv var jag så egoistisk och hade ett sånt tråkigt jobb, så jag tog alltihop själv, vilket passade min oumbärlige man bra.
Jag minns inte ens hur lagen var i slutet på 70-talet.
Jag som inte har några barn borde väl inte ha någon bestämd åsikt alls men det har jag. Låt folk göra så som det passar dem bäst så länge inte barnen far illa.
Vad det än gäller så kan man ju aldrig veta exakt hur det kommer att bli eller hur man som person kommer att reagera eller må. Och bara för att det blivit på ett vis för någon behöver inte det betyda att det blir på samma vis för alla andra.
Förresten var det roligt att läsa Aftonbladets artikel. När jag kommer på någon anställningsintervju ska jag fråga varför de inte frågar mig om jag tänker bli förkyld eller bryta benet. Om de nu inte frågar det förstås.
Jag måste ju påpeka att det är skillnad mellan uttag av föräldraförsäkringspengar och föräldraledighet.
Det är faktiskt väldigt få förespråkare av individualiserad föräldraförsäkring – jag har aldrig träffat någon – som anser att man inte får ta ut föräldraledighet precis som man vill.
Vad saken handlar om är frågan huruvida staten, meddelst socialförsäkringspengar, ska finansiera ett ojämställt uttag av föräldraledighet. Ett uttag som i förlängningen leder till att kvinnor får sämre möjligheter på arbetsmarknaden, t.ex. eftersom arbetsgivare antar att alla kvinnor i barnafödande ålder med stor sannolikhet kommer att vara borta från arbetet flera år i flera omgångar. (Vilket ju väldigt många är, så man ju inte bara klandra arbetsgivarna.)
Så jag och Birgitta Ohlsson säger: Varsegod att dela upp föräldraledigheten som var och en vill, stanna hemma i sju år eller ta med barnet på jobbet eller lägg det i en liten ask på tåget så att Bagport kan ta/inte ta hand om det – nä förresten, gör inte det där sista! – men ersättning får man bara utifrån vissa kriterier. (Precis som nu, men BO och jag vill ha andra, strängare kriterier.)
Sådeså.
Då är det Malinka, Birgitta Ohlsson och jag som säger så.
Det borde verkligen vara upp till (blivande) föräldrar hur de väljer att vara föräldrar och fördela sånt som föräldraförsäkring och föräldraledighet. Särskilt det senare. Jag tror inte på kvotering av något slag.
Jag har inga barn, jag har synpunkter ändå.
Jag tror stenhårt på kvotering intill sista blodsdroppen. Själv var jag mammaledig i ungefär sju år, min man i sammanlagt drygt ett år. Det var mycket dumt gjort, både ur barnens och föräldrarnas synvinkel, men det förstod jag inte förrän efteråt. Ja, jag var egoistisk.
Måste bara tacka Malinka för klargörandet av skillnaden mellan uttag av föräldraförsäkringspengar och föräldraledighet. Jag har slarvat mig genom livet och sett dem som nästan synonyma.
Rättning i ledet!
Min åsikt är att BO + snubbe ska göra exakt precis som de vill - och vad jag kan förstå kan de göra det inom ramen för både nuvarande och en eventuellt kvoterad försäkring.
Tankefelet många gör är att utgå från att man tar pang bom alla heltidsdagar i en enda rask följd - och då skulle dagarna ta slut "för tidigt" vi den likadelning. Men i hur många familjer tar man i dag ut f-pengen på det viset?
En annan fråga är i hur hög grad man absolut måste leva som man lär. Om dagar brinner inne för BO + snubbe, innebär det att hon skamset måste hänga med huvudet och säga att hon tänkt fel ända till nu? Måste en miljöpartist alltid åka kollektivt och handla ekologiskt gurka - eller lämna partiet?
Och så vidare.
PS. Jag är för en delad föräldraförsäkring, rätt av ba'.
Malinka, BO, Helena och JAG säger så:-)
Ja, jag läser alltid kommentarerna efter att jag kastat in en egen.
Men, Översättarhelena, menar du nu att man SKA dela lika oavsett om man vill eller inte?
Menar du att alla föräldrar är lika vad gäller barnens intresse och barnintresse kontra jobbintresse? Eller att om de inte är lika, ska de kvoteras till att bli det eftersom det är det enda rätta?
Menar du att föräldrar som de facto får bestämma över sina spädbarns kläder, godistilldelning, moppe eller inte moppe samt (i viss mån) närvaro i skolan inte själva ska få resonera sig fram till fördelningen av vem som jobbar och vem som är hemma?
För det är det jag inte håller med om. Varför är vi individualister som ska tas hänsyn till i så många sammanhang -- men inte individualister när det gäller att bestämma själva när det gäller barnen? Om pappan vill vara hemma med det nyfödda barnet i tio månader och mamman bara vill vara det i en ... varför får de inte bestämma detta själva? (Och "vara hemma med" är alltså en mesig kompromiss mellan "uttag av föräldraförsäkringspengar" och "föräldraledighet".)
Och i förlängningen -- ska Birgitta Ohlsson Klamberg i så fall få bestämma själv att hon vill jobba medan hon ammar eller ska staten (jag vet, det är ett luddigt begrepp, jag kunde lika gärna skriva "reglerna") fatta besluten åt henne när det gäller detta också? (Retorisk fråga, besvara den inte.)
Många parenteser blire. Men jag är inte för kvotering intill sista blodsdroppen.
(Eller så är jag bara bitter för att jag aldrig någonsin blir inkvoterad trots att jag är både kvinna och norrbottning.)
Jag är både för att man ska välja själv och för en kvotering av dagarna, knivigt va?
Det som intresserar mig i frågan om BO är det jag läst av upprörda kommentarer kring att hon vill jobb när bebban är nån månad och att det skulle diskvalificera henne som mor.
Så gör ju folk i en massa andra länder och tycker att det är DET som är det normala och att våra länge-hemmavarande telningar missar chansen till socialisering.
Så sa man iaf till mig när jag var mammaledig när mina glina var dryga året (då hade jag jobbat helger sen barnet/barnen var säg tre fyra månader och haft dem utauktionerade under tiden).
Jag tycker själv synd om mina franska kusiner som _tvingats_ återgå till jobbet för att inte mista det, samt lämna barnet till barnflicka eller liknande, när bäsarna varit nån eller några månader.
Men VILL man hellre jobba och det finns nån vettig mänska som kan ta hand om ungen så fine, tänker jag.
Alltså, det intressantaste för mig är den etnocentriska aspekten. Har inte ork att sätta mig in i den ekonomiska osv. Inte nu.
Och nu kommer jag inte åt en dator på fem, sex timmar -- vilket grämer mig. Jag har ju precis fattat "uttag av föräldraförsäkringspengar och föräldraledighet" och än en gång fått veta att jag gör tankefel.
Ba' så ni vet, men fortsätt ni! (Så återgår vi till mögel och stök imorrn.)
Stillsam påpekning, förmodligen alldeles onödig: Det var dig, Lotten, jag avsåg när jag talade om tankefel. Jag hade nämligen inte fattat att du tänkte fel *s*
Nej, det gick tillbaka på en av de tusentals samtal/debattinlägg jag haft på samma tema.
Men gud, varför ska det bli mer fel när man vill göra rätt? Det var INTE dig, Lotten jag avsåg etc.
Ska det stå.
Nu går jag och lägger mig under sängen.
Cruella> Får du plats där, ihop med glajjorna? :)
Ja, och med mattorna och soffkuddarna och filtarna och den förgrömmade inspirationen.
Faktum är att jag nog håller med Översättarhelena, alltså till sista blodsdroppen. Göra som man själv vill, ja då vet man ju hur det blir i 99 % av fallen.
Insideravdelningen rapporterar: Nu läste jag Batras grej. Det roliga är att BO, tvärtemot vad man tror när man ser hennes späda anletsdrag, ingalunda är särskilt smal - gravid eller inte. Ovanligt bullig för att vara "smal som en sticka" och möjligen är det därför man inte noterat att hon är gravid. Dessutom har en förkärlek för a-linjeformade kläder.
Snillen spekulerar.
Hon kommer väl att upptäcka att hon ger fanken i/inte begriper vad det står i EU-papperen när babyn är nyfödd och ta ledigt, förhoppningsvis.
Jag tror det här tunnelseendet har kommit till under evolutionens gång därför att extremt babyintresserade mammor som sket i allt annat hade större chanser att hålla babyn vid liv. Plötsligt fattar man inte vad det står i en tidningsartikel, man som är så himla skärpt. Detta är till fördel för babyn som får allt intresse, och därför ska mamman ta den första ledigheten (helst båda i ett år, det har jag alltid tyckt).
Wv pekar med hela handen: ditum!
Fru Decibel: Yes, och det är ju i det resonemanget det börjar närma sig kärnan. Vad formas vår fria vilja av? Vårt innersta inre eller samhällets och den närmaste omgivningens konventioner?
Är man det minsta inne på att det finns en god del miljö i vårt formande till individer måste man ju landa i slutsatsen att man åtminstone från samhällets sida ska likställa *förutsättningarna*.
Oj vad jag har tid att skriva inlägg då MEN jag måste få anmäla en avvikande erfarenhet angående tunnelseende och amningshjärna. Alla blir inte såna! I och för sig kan ju sömnbrist och hackig sömn ställa till det på den fronten men då borde ju inte småbarnspappor få gå lösa på en arbetsplats heller.
När det gäller generella hormonella förklaringar kan man nog inte applicera dem rätt av på individen. Och *definitivt* inte använda dem som politiska argument, hujedamej!
Malinka - du har plötsligt formulerat vad jag tycker! Tack för det!
Lotten - jag håller med. Låt var och en göra vad den vill (så länge som ingen skadas). Risken är ju dock stor att hon ångrar sig när(om) hon sitter där med läckande bröst och gröt i huvudet. Men tänk så roligt för pappan att få nyfödingstiden!
Och man ska ju inte glömma att det finns dem som blir glasklara i huvudet av att föda barn. Med lite tur hör BO till dem.
Min syster och hennes man valde att hon var hemma hela tiden förutom de månader pappan ska vara hemma. Pappa tyckte om det, men de tyckte att det passade dom bäst. Systerns arbetsplats var mitt i en extraordinär strulig omorganisation. Vill man dela rakt av så ska man göra det, finner man att det passar bättre att inte göra det så tycker jag att man ska få göra som man vill.
Jessika, det finns förstås alltid ett skäl till att man väljer som man gör, men det handlar ju om mer än enskilda individer när man resonerar om föräldraförsäkringen.
Jag tycker att systemet ska vara helt individuellt och neutralt och så får man joxa bäst man vill inom det. Så gör man ju med a-kassa, sjukförsäkring och semester.
cruella: Det är klart att det inte går att applicera några som helst förklaringar rätt av, men det är å andra sidan väldigt troligt att den jättestora hormonella omställningen som behövs för att skapa en ny människa faktiskt har inverkan. Om man nu tror på evolutionen.
Om man inte pratar om denna omställning och dess tämligen vanliga effekter, kommer alla nya mammor som faktiskt upplever dem att tro att det är fel på dem själva, att de inte borde känna som de gör, eftersom "könet är en social konstruktion".
Mamma som vill vara med ny baby är inte egoistisk. Alla mammor känner inte så vilket inte är något att säga om, men de flesta gör det, och det är förmodligen så praktiskt inrättat eftersom hon är den som har maten tillgänglig.
Säg mig den schimpanshona som lämnar ungen till en hanne och sticker iväg med sprängfulla bröst. Hon skiter i om hon är egoistisk, hon lämnar bara inte ifrån sig ungen.
Vi är inga schimpanser, men i vissa grundläggande avseenden är alla däggdjur rätt lika. Andra arter har lättare att dela föräldraansvar - hos vissa delar de inte alls, hannen gör allting (spiggar, emu, sjöhästar).
Det går inte lika bra med selleri. Könet är mer än en social konstruktion.
Jaha, innan ni börjar kasta snöbollar på mig kanske jag ska säga en gång till att jag tycker BÅDA föräldrarna ska ha ledigt TILLSAMMANS första året. Man vill ju uppleva miraklet ihop!
Jag ser inte riktigt vitsen med att jämföra människan med andra djur i detta. Det är ju inte lönt i andra sammanhang, så långt som vi rört oss från något slags ursprungstillvaro, hur nu den såg ut, så jag tycker inte det är konstruktivt.
Men jag tycker att man ska lyssna på sig själv och göra det som känns rätt. Det kan vara allt emellan att skrinlägga alla planer på yrkesarbete tills ungen flyttar hemifrån till att gå och jobba när man repat sig efter förlossningen. Men *föreskriva* det ena eller det andra genom diverse bidragskonstruktioner tror jag inte ett skvatt på.
De! Inte dem!
Förstås.
Jo, jag kom förresten på en sak som anknyter till det ab skrev om att båda borde få vara lediga tillsammans första året. Vet någon varför man inte får ta ut föräldraledighet samtidigt för ett och samma barn, mer än de sk pappadagarna?
Jag har tänkt och tänkt, men hittar ingen logisk förklaring.
Jo, Lo. Dem.
@Malinka Men en 50/50 av FP kan även slå fel åt andra hållet. Hade jag inte kunnat skriva över dagar på barnets far hade jag varit tvungen att tacka nej till ett jobb när jag var arbetslös och föräldraledig (med uttag av FP för att klara ekonomin). Det är inte så många som har råd att vara hemma utan att ta ut FP och efter en viss tid måste man ju ta ut FP för att behålla sin SGI.
Jag tycker som pärlbesatt.
(Vad betyder "glajjor"?)
Glajjor= glasögon.
Cruella: Då är vi i alla fall överens om att det vore fint om föräldrar kunde få ta ut föräldraledighet samtidigt. ;)
Jag tog med schimpansjämförelsen enbart för att alla genast ser hur absurd tanken är att ovilliga honor av ren osjälviskhet skulle lämna ifrån sig sina ungar och att det uppenbarligen i alla fall någonstans finns en könsskillnad. Eller - när det gäller däggdjur - faktiskt nästan överallt.
Fast önskar man genmäle, kan man ta upp att hos dvärgsilkesaporna är det parförhållande och jämställd barnavård som gäller. Det ser himla sött ut när honan ska föda och hannen vrider händerna och tittar och tittar under henne om det har kommit några bebisar än?
Lo har rätt: de i detta fall.
Ja, Lo har rätt. "De som".
Tvång och kvotering är av ondo som princip, för det blir ju bara diskriminering åt det andra hållet...
...men när jämställdhetsutvecklingen går sååååå jädra långsamt måste man fanken ta till drastiska grepp.
Tycker BO:s tredelade lösning är helt okej. Och noterar som pärlbesatt att folk i andra länder tittar konstigt på en när man pratar om den svenska modellen.
Intressant är paradoxen "vi tycker minsann att det ska vara ett fritt val, men ajabaja Birgitta som tänker utnyttja det fria valet".
Sprang förbi ett citat häromdan, men närminnet vägrar avslöja härkomsten. Ni får det ändå;
Det största hotet mot jämställdhet är inte mansgrisarna, utan kvinnorna som anser att mansgriseri är korrekt.
Jag är absolut för en individualisering av föräldradagarna. Det gör det dessutom möjligt för båda föräldrarna att vara lediga samtidigt om de vill. Eller någon annan kombination.
Rätten till att ta ledigt kan gärna vara längre än antalet dagar som man kan få ersättning för. Säg att alla har rätt att ta ut 12 månader under barnets första 6 levnadsår och föräldraersättning utgår under 9 månader. Sen kan man laborera med andra tidsgränser.
Men hör ni, finns det någon statistik på hur stor andel av föräldralediga pappor som tar ut sina dagar under sommarmånaderna? Av någon anledning verkar alla pappor i min omgivning ta ut dem på sommaren. Är det en slump?
Är man betrodd att föröka sig borde man vara betrodd att avgöra hur barnet ska tas om hand & av vilka... Fast som förstagångsmamma så är det ju lätt att tro att det funkar skitbra att gå tillbaka till jobbet bara sådär, och att det inte är svårt att gå hemifrån med rinnande bröst & amningshjärna. Allt är ju teori liksom innan man sitter med knytet där i famnen...
Jag hoppas hjärtinnerligt att hon inte behöver ångra sitt beslut...
Jag bryr mig inte om vad Birgitta, Mona, Jan och de andra gör med sina föräldradagar, för jag känner dem inte. Om Birgitta var min vän skulle jag definitivt avråda henne från att börja jobba så snart inpå sitt första barns födelse, eftersom jag har hört så många berätta om hur oväntat föräldraskapet påverkade dem, och hur pyton de mådde av att försöka jobba och prestera samtidigt som deras bebis levde sitt första lilla liv.
Det jag verkligen inte fattar är: hur tänker de som tycker att det är bra med pappor som stannar hemma, men inte mammor? Och de som säger att kvinnor SKA kunna ha barn och göra karriär samtidigt. Men som inte applåderar alla män som tar ett toppjobb en månad efter att de blivit pappor?
Själv lyckades jag inte alls med att ha småbarn och jobba samtidigt. Däremot gick det jättebra att först ha småbarn och sen jobba. Det är vad jag skulle tipsa Birgitta OCH hennes man om, ifall hon av nån obegriplig anledning skulle fråga mig.
Ah, sorry, jag var borta längre än planerat.
Men vad gjorde väl det -- här är det ju trevligt som vanligt! Off topic: jag ska nu lida genom att titta på Lida på tv.
Jag skiljer mig från cruella på det sättet att jag - även om jag har en BESTÄMD åsikt om vad jag vill kommentera - FÖRST läser kommentarerna
OCH
upptäcker då idag att det jag tänkte kommentera har ab redan uttryckt,
MEN
jag kompletterar:
I dessa postmodernistiska tider med utltrafeminism och nivellering är det ju PC att anse alla skillnader är sociala - även könet...
Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn, det är ju livet.
Jag har ju varit med ett tag.
Första gången jag lade märke till hur hormon"sprutan" i samband med partus påverkar kvinnors inställning till föräldraskapet var när det gällde EVA Moberg
Hon var ju kulturredaktör för tidningen Vi som vi prenumererade på på 50-60-talet. Hon var ju en ivrig och stridbar (sin fars dotter!) påskyndare för just delat föräldraskap.
Jag var mitt uppe i mitt eget livspussel med tre barn 6,4, och 2 år och heltidsarbete långt innan dagis etc var påtänkt, när jag plötsligt en dag undrade:
Var har Eva M tagit vägen? Tystnaden i Vi var total.
När hon återkom efter något år visade det sig att hon blivit mor. Jag minns hur jag förundrad läste om hennes lyriska beskrivning hur hon glömsk av världen utanför satt och spelade flöjt för sin lilla tös...(*1966)
Välja själv. Ettan och tvåan var jag hemma med. Det fanns inga dagisplatser här och Lille M tjänade mest, så det fällde utslaget, eftersom vi nyss köpt en ny, dyr våning. Trean delade vi på och Lille M tycker att det är synd att vi inte hade fritt val de första gångerna.
En av anledningarna till att jag blir vansinnigt irriterad på "mamma är bäst och ska vara hemma och stackars Birgitta som inte ännu sett LJUSET"-ivrarna är att de förespråkar ett fritt och individuellt val, så länge man som kvinna begriper vilket det rätta valet är. Individualism innebär alltså att alla ska rätta sig i ledet.
De är påfallande ofta samma personer - kvinnor - som lägger huvudet på sned och säger till mig att jag också kommer att se LJUSET. Bara jag träffar rätt man. DÅ kommer jag att vilja fortplanta mig.
Men jag väljer bort det där med barn, eftersom jorden snurrar vidare utan att just jag måste förse den med mänsklig avkomma och för att jag faktiskt inte är intresserad av att bli förälder.
Och det brukar i sin tur vara enormt provocerande. Jag blir liiite mindre riktigt kvinna. Och antas automatiskt förakta alla de som väljer barn. (det gör jag ju inte!) Laddat till tusen, vilket inte minst debatten om BO bevisar, här och i andra kommentatorsbås.
Idag skiner dock solen på den lilla byn i den stora skogen så jag ska dra på mig skidorna och sticka ut på sjön.
Men att välja själv ... Hur stor frihet att välja har man? Som vi när de första älsklingarna kom: vi hade inte råd att låta fadren vara hemma, helt enkelt. Nån absolut frihet finns sällan. Så e 're.
Eftersom jag varit så kass på att vara mammaledig fick jag ett trevligt brev av försäkringskassan där det stod att jag och inte min man hade 84 dagar att ta ut! Tjohoo! Nu är det jag som myser med barnen och till skillnad från maken behöver jag inte byta blöjor och göra annat tråkigt (barnet i fråga är sju år). Istället åker vi till äventyrsbadet eller snackar om trevliga ämnen. Just nu känns det inte helt fel att "tvingas" dela på föräldradagarna.
Oj, förlåt att jag har varit frånvarande. Men jag har egentligen inte varit frånvarande utan bara lite väck.
Nu ska jag kolla hur många dagar vi har kvar att ta ut. (Skulle tippa att det är flera hundra eftersom vi är ... lite väck. Som sagt.)
Kastar mej in i debatten jag med.
Min man har lantbruk.
Det går inte att ta ut fp då.
Nehedå. Det går faktiskt inte. Man jobbar ensam med djur och maskiner. Avbytaren som man måste ta in kostar ungefär dubbelt mot vad man tjänar (om man lägger ihop förtjänst med det man får från FK).
Summa sumarum är att det blir inte många små bondpojkar eller bondtöser om dom skall kvotera.
Hur dom som är egenföretagare skall göra är inte heller genomtänkt.
Nej, vi skall inte kvotera. Alla i Sverige måste kunna få lyxen att få höra små bara fötter springa runt. Eller är vi framme vid att man måste spara i många år för att kunna få lyxen att få ett barn?
Alla har väl en årslön på banken?
Jag håller till fullo med AB som relaterar till djurlivet. Vi är inte långt borta. Vi är en sorts djur. Jag ser födslar dagligen i stort sett just nu. Jag tycker att väldigt mycket är väldigt likt.
Jag hade gärna låtit min man vara hemma med sonen. Det var han på ett vis eftersom han jobbar hemma på gården. Jag började jobba när sonen var 11 månader, då var alla mina dagar slut eftersom jag var tvungen att ta 7 dagar/vecka, eftersom jag var den som tjänade mest av oss. Men jag var samtidigt den som förlorade minst pengar på att vara hemma. Lägga ner ett lantbruk är dyrt ...
Fantastiskt inlägg från Luna, skulle jag bara tillägga.
Det senare inlägget, inte det där jag nämns alltså. Vidare håller jag med Anna, nånstans mellan Lunorna, eller Lunas två inlägg.
Intresseklubben vet inte till sig.
Nämen Pärlbesatt det här med att säga "håller med föregående talare" gillar jag.
Ofta sitter man på möten och säger saker och har ingen aning om de andra tycker likadant för att ingen säger varken bu eller bä. Eller så räcker de upp handen (i bästa fall dårå) och säger det man själv sa så mycket bättre nyss, men med samma innehåll när det hade räckt med "håller med föregående talare".
(Känns bekant, jag tror att jag har baserat ett helt kåseri på detta ämne.)
Den blyga: Förstår inte var du ser de onda frukterna av denna nivellering och ultrafeminism. Det är JUST FÖR att många kvinnor och män är FRUSTRERADE över detta med könsrollernas obevekliga inverkan på våra liv som den här samhällsdebatten över huvud taget förs. Även bland verklighetens folk;-)
Skicka en kommentar
<< Home