Hallå hela världen: jag fyller år idag (uppdat.)

Redan för en månad sedan skickade jag en önskelista till familjen så att alla skulle kunna förbereda sig i lugn och ro. Särskilt min djefla man, som i alla år i kvällningen den 1 februari har drabbats av hjärtklappning och kastat sig iväg till nattöppna bensinstationer för att till sin ljuva hustru köpa ... torkarblad, motorolja, Harlequinromaner och en och annan tulpan. Och vad hände igår, strax efter kvällsmaten?

– Öh, eh, jag må... ska ba... åka på ett ... ett ärende ... kommer strax!

Nu  är jag vederbörligen uppvaktad och gratulerad och ska bara förbereda mig för en *gulp* tågresa ner till Malmö för morgondagens föreläsning. Födelsedagen kommer alltså att spenderas på

• tåg som kommer att bli försenat eftersom snön fyker och alla rälsar försvinner som i kvicksand
• hotellrum, alldeles ensam. *)

(Många i min ålder låter bittra när de[t] kommer till åldern och kritan. Jag övar alltså på den tidsålder som komma skall: bitterdomen.)

Mamma, pappa, och jag. (Nämen det är jättekul att få barn. Vi är inte trötta alls. Inte ett dugg.)

Uppdatering:
*) Nu har jag fått ett ståtligt erbjudande om vin, kvinnor och säng samt en och annan karl som sällskap ikväll i Lund. Och eftersom jag har tackat nej till det erbjudande (för att det är något fel på lufttrycket i i huset; efter varje fest övernattning just där, får man en rasande huvudvärk), har jag enligt den alldeles förtjusande (helt korrekta) värden ingen som helst rätt att gnälla och låta påskina att det är synd om mig.

Uppdatering i kvällningen, när jag egentligen skulle ha varit framme i Malmö:
Jag, som aldrig har kommit igång med twittrandet, har nu kommit igång med twittrandet. Och det som skrivs där kan man ju inte upprepa här ... förutom det som är riktigt, riktigt intressant. Som när det nyss knastrade till i högtalaren (jag sitter fast på X2000 i norra Skåne):

Pling plong. ”Trafikmeddelande. Det är fullt snökaos i Lund. Det finns inga bussar och inga tåg och inga besked. Återkommer om det klarnar.”