Skidor, pjäxor och våra bindningar till dem
Jag på Dundret i lånad utrustning (1978).
- Ökenråttans ena lagg bröts av
- väl hemkommen lossnade båda pjäxornas sulor
- Lille Makens ena sula lossnade
- Ökenråttan fastnade i nya utrustningens avancerade bindningar.
Hur går man hem med en flärpande sula? Enligt Ökenråttan går man som i tango.
Varför köper man inte ny utrustning? Det gör man.
Nu minns jag ju mina egna skidutrustningar från anno dazumal. (Vilket jag har berättat om tidigare.) Farbror Sten lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor i skinn. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma när de karvade hål i mina basketben. Jag plogade mig nerför Ormberget i Luleå medan jag längtade till Skåne. Sedan föll jag i liften, for huvudstupa in i skogen och fick astma samt ont i knäna. Och allt var de vinröda läderpjuckens fel.
Gårdagens kommentatorbås är förresten en källa till nya kunskaper. Gamla pjäxor i skinn murknar, gamla pjäxor i plast spricker, gamla skidor går i största allmänhet av och alla, alla bindningar krånglar. Cecilia N förklarar:
Numera sitter det en liten pinne längst fram på skon, tänk en sån pinne på armbandsklockan som man sätter fast armbandet med. Den pinnen ska på nåt sätt fångas upp av en ”mun” på skidan och så stänger man munnen (genom att dra i näsan, höll jag på att skriva). Men det finns en klump som sitter strax framför munnen på skidan och den ska man ha uppfälld för att öppna munnen och så fälla ner den för att stänga.Aha.
Tänk om den här fantastiska vintern (och jag är inte ironisk utan bara norrbottning) är den första i en lång rad vintriga vintrar! Tänk om vi får vinteridrotta som förr i ett par år framåt! Tänk om till och med jag kommer att återuppliva gamla minnen. Som när jag blev bjuden på en resa till Åre av dåvarande pojkvännen som bara ville segla, windsurfa och åka slalom och alls inte prata om basket. I Åre var jag febersjuk fem av de sex dagarna och inte den populäraste i sällskapet.
Jag i Åre med lånad utrustning och basketklubbens träningsoverallsbrallor (1984).
57 Reflektioner:
Du är obegripligt och orättvist lik dig själv på bilderna.
Mitt nostalgispanande tog (nästan) slut med den sista kommentaren till förra inlägget, men jag kan fylla på kvoten gamla prylar med att mor GIVETVIS har kvar alla gamla skidor med lösa stålkanter, låga pjäxor och bindningar med sk låg fästpunkt. För idén var ju som sagt att man både skulle kunna ta sig tvärsöver fjället och sedan nedför det.
För att lyckas med det i dag måste man a) vara väldigt duktig på slalom med löparskidor eller b) ha en väl utvecklad skejtstil med slalomskidor på den rösade leden eller c) behärska telemarkssväng.
Alternativ c har stått på min personliga agenda sedan 20 år tillbaka men ännu har inget hänt.
Våldsamt vitsig rubrik förresten, hihihi.
Jag misstänker att din nuvarande man inte vill segla, windsurfa eller åka slalom, men vill han verkligen prata om basket?
Som jag har förstått det är det ingen konst för Lottens make att ha en ständigt pågående konversation om sitt medan Lotten konverserar om basket. Rätt mig genast om jag har fel, men personligen tycker jag det låter som en lysande egenskap hos båda två!
Att jag ligger på rygg med en griseknoe längst ut på vänsterbenet kan bland annat avläsas i antalet bloggkommentarer.
So shoot me!
Tack, Cruella, jag är så glad att du lade märke till rubriken.
Min djefla man diskuterar så gärna basket sååå:
- Basket? Idag igen?
- Mhm.
- Men var du inte på basketmöte igår och träning i förrgår och match i förrgårsgår?
- Mhm.
- Är det basket imorrn?
- Mhm.
- Och i övermorgon?
- Mhm.
- Basket, basket, basket.
Basket? Är det något som påminner om det som förr kallades korgboll på svenska?
Och hummaren i dialogen är alltså du själv? Tillåt mig ifrågasätta detta scenario!
Ö-H är väldigt svårflörtad i dag, tycks det mig.
Ojdå, verkar jag negativ på nåt sätt? Det var alls inte meningen!
Oh no! Inte tolka skrivet språk på bokstaven!
Det ska bli mitt motto, Cruella.
@ÖH: Nej det är inte en dialog. Det är en uppgiven monolog
@PK: Det heter Pasket. Det kommer jag tydligt ihåg från skolan. Min estniske gymnastiklärare hade lite svårt med konsonanterna, i alla fall vissa, så han inledde ofta lektionerna med att ropa "pasket krappar" ut i omklädninsrummet.
Men visst är det lite kul att dagens kommentarer handlar om basket?
Jag sitter precis och skrattar åt samma sak, Niklas!
"väl hemkommen lossnade båda pjäxornas sulor"
Synd att du inte skrev "väl hemkomna", det hade varit perfekt, helt i klass med "genomskuren av en morakniv får man en helt annan inställning till stinksvampen".
Eller "nerstuckna i snön avläste vi termometrarna."
:)
Niklas, det är jättekul! Och tänkte precis skriva det men du hann före. Så jag bara sällar mig till din kommentar. (Och så kan jag nu få alla vidare kommentarer i inboxen...)
@ab: Tack!
Jag är sörmlänning men tycker ändå det här är en bra vinter. Om vi nu ska ha en årstid som heter vinter kan vi väl ha en riktig sån med massor av snö precis som vi har nu! Det enda jag är trött på är att det tar sån tid innan man kommer ut eftersom man måste ta på sig så mycket kläder. Fast skidor åker jag inte, jag nöjer mig med att gå timslånga promenader med hunden. Som inte får kissa på brevlådor och så plockar jag upp efter honom också.
Jag vill synas, därför skriver jag en gång till. Ordverifieringen är nämligen synas.
(Ja, jag sparade.)
Cruella, jag tackar för tipset om kavaljer som varmandas på de frusna bindningarna. Men med den permafrosten tror jag att det enda raka hade varit en fyrbent, pricksäker variant; buss på brevlådan! Själv hade jag förstås inte träffat.
Hade ni sådana där snörremmar på slalomskidorna? Den 150 meter långa backe där jag mer eller mindre växte upp var inte så imponerande, men storleken har som bekant inte alltid avgörande betydelse. När jag ramlade åt ett håll och skidorna löste ut åt ett annat så följde underbenet med längre än ledbanden i knät tålde. Sex månader i gips från höftknöl till fotknöl blev resultatet. Detta uppdagades först dagen efter, jag hade ju missat premiären av Jönssonligan om jag ynkat mig nog för att fara till akuten direkt.
Sex månader i gips ... och så Jönssonligan på det.
Du har varit med, du!
@LL: Vilken Jönssonligafilm?
Spediva tycker wv men det måste väl vara fel?
Nu är jag ju faktiskt diva i ett av mina jobb, men wv säger att det får bli endri på det.
Osäker på vilken rulle, tror Dynamit-Harry ligger rätt i tiden. Vikken jädra smäll... skrock, skrock, skrock.
Men eftersom jag växte upp en bra bit ifrån SF:s huvudfåra kan det ha varit den första filmen. Året efter. Ja, ni förstår.
Fångremmar! Sweet memories. Mitt första slalomåk i livet gick till som så att jag åkte rätt upp i himlen med en ankarlift. Jag kom av på något sätt, oklart hur och gled mycket långsamt åt höger. Och föll pladask varpå båda skidorna löste ut och hängde som småbarnsvantar runt fotlederna.
Vad vore livet utan utmaningar!
(Men innan dagen var slut hade jag både krånglat mig ned och upp och ned igen ett antal gånger och på den vägen är det.)
Har återvänt till regionen, förresten, och betonar det lite annorlunda - jag bor en BRA bit från SF:s huvudfåra. (eftersom det är rackarns skitmonopol med storstadskomplex)
Tror bestämt att cruella härstammar från trakterna, men jag gissar att det skiljer någon vinter eller så mellan oss.
Tack för fångremmar, det hade jag glömt att det hette. Låter lite som ett talfel, rätt sött.
Och kära Lotten, jag beklagar, men jag kan inte associera till basket hur mycket jag än skulle vilja. Jag är helt lost.
Att vi har en snövinter i Europa beror på den arktiskta ocillationen, en skiftning av det kalluftsområde som ligger över Arktis. Det är också anledningen till att de har snöproblem i Vancouver. Det lär dröja några år innan vi får polarluften över oss igen.
Tro det eller ej, men januari 2010 är faktiskt globalt sett den varmaste januarimånad som man har mätt upp under de 32 år satelliter har haft koll på land-och ytvattentempperaturer.
Aah, jag hade helt glömt bort fångremmarna. Ett evigt krångel att få på dem i kyla.
Men det jag skulle skriva var att när jag gick i gymnasiet i Skellefteå så behövde vi aldrig ta med skidor utan det fanns en hel klassuppsättning med skidor, pjäxor och stavar när det var dags för detta moment på gympan. Sen dess har jag aldrig åkt på längden men väl utför.
@Luna: Första Jönssonligan kom julen 1981, Jönssonligan och Dynamit-Harry kom julen -82. Om det var den första så är jag delskyldig eftersom jag jobbade på den.
Jurgessn säger wv men det måste vara en helt annan film.
Kära Niklas,
Då är det nog den första. Men jag betraktar dig icke som skyldig till något brott. Det var tydligen värt att genomlida ett halvt dygn extra med söndertrasade ledband utan smärtlindring för sagda films skull. Men som barn av sjuttiotalet har jag inte riktigt kläm på hur man skyller på andra.
Vad gjorde du, då? Döljer det sig en filmkändis i båset?
Men vabaha, vad gjorde du på filmen, Niklas? Silversmycken till Birgitta Andersson? Nej, vänta hon var nog Doris senare.
Jag vill också jobba med film! Och vara med i OS! Och ... och ...
... och spela teater med Lars Norén, kanske?
Lars Norén? Nejnej, då vill man plötsligt gifta sig med honom om jag har förstått saken rätt, och det vill jag ju inte.
Jag vill spela teater på Dramaten med Peter Stormare och Stellan Skarsgård - samtidigt. Oj, vad vi ska spottfräsa fram alla repliker. Jag tror att Gösta Ekman ska regissera.
Lotten-maken kunde ju även avslutat med: "Baskat, baskat, baskat."
Ha, det kunde han ju!
Jag som alltid ska vara värst har även åkt skidor till jobbet (östermalm till gamla stan). Jag skulle arbeta i mellandagarna ett år. Lille Maken tittade ut genom fönstret och sa "Grattis. Det har kommit en meter snö och det är inte plogat. Du får åka skidor till jobbet." Då gjorde jag det. Lilla innedräkten och högklackade skorna i en av barnens ryggsäckar och iväg. Jag klev in på jobbet och frågade vaktmästarna "Var ska jag ställa skidorna?" Vilken entré. Hela dan strömmade sedan arbetskamrater till mitt rum och frågade "Är det sant att du åkte skidor till jobbet?"
När jag skulle hem var det plogat och eländigt på alla vis. Jag fick åka i planteringar och på plogvallarna.
Under kommande gjorde jag stor lycka när vi hade utländska besökare på jobbet, såna från länder där det inte skidas särskilt mycket. "Vinter? Snö? Ja, inga problem. Man tar skidorna helt enkelt, till jobbet eller vart som."
Nejdå, absolut ingen filmkändis. Jo förresten, jag köper en tidning i en kiosk i "Varning för Jönssonligan" som den första filmen hette. Jag syns i flera sekunder och är ungefär hälften så stor som jag är nu. Suck. Jag jobbade som produktionsassistent. Det betyder ungefär att man kokar kaffe och gör allt det där som ingen annan vill eller hinner göra. Man jobbar från arla till särla för nästan ingen lön som i de flesta lågstatusjobb. Men man får ju träffa kändisar gubevars. Sen jobbade jag i ungefär 20 år med rekvisita och scenografi på massor av andra filmer innan jag slutade med det och bytte liv. För er som undrar vilka så finns en förteckning här
Wohooooo, Niklas, du måste skriva dina memoarer, ju!
SÅ gammal är jag inte.
Lotten, jag tror att du slant på tangentbordet. Visst menade du så här?
"Jag vill spela basket på Dramaten med Peter Stormare och Stellan Skarsgård - samtidigt. Oj, vad vi ska spottfräsa fram alla coachningsrepliker. Jag tror att Gösta Ekman ska varra lagledare."
Jag tycker för övrigt att det är jättebra att dom som är handikappade av onormalt stor längd, har en alldeles egen "sport" att hålla på med.
I början av 80-talet var det stor basketfeber i min uppväxtstad. Man hade köpt in en medioker amerikan, som i jämförelse med de svenske spelerne i laget var överlägsen, och han gjorde att laget började vinna lite och vips började alla prata basket. Ken Washington vill jag minnas att han hette. Efter något åt avtog effekten av inköpet och laget sjönk tillbaka till sin tidigare låga nivå.
Se där, nu är mina kunskaper om denna ädla sport uttömda.
Gösta Ekman ska givetvis "vara" lagledare, inte "varra".
Lägesrapport: Nu åker vi skidor varje dag, förstås. När vi passerar norska ambassaden lägger vi på en liten spurt; dom ska se att även vi svenskar kan åka fort på skidor. Då blir dom nervösa nu inför OS, det är vad vi hoppas.
Idé: Ska äta lunch med kompisen Helena på NK i dag. Om jag skulle ta skidorna dit? Vad hon skulle bli förvånad! Och imponerad, så klart.
PK: Oiii, lille (173 cm) Ken Washington spökar fortfarande i basketsverige. En av tjejerna i mitt lag har haft honom som coach, och nu bor han i USA med en av Bästisgrannens gamla lagkompisar.
Då minns du även Kris Grundberg, som spelade i Linköping under samma tid? Honom ser jag i vår hall minst en gång i månaden, numera coachandes. Och hans fru har jag spelat mot.
(Ja, det är nog basket jag vill spela på Dramaten.)
Ökenråttan: Rapporterar du i eftermiddag om din skidutflykt till NK?
startade nyss en medborgarrättsrörelse för det försakade och illa tilltygade verbet
att skida
jag tror att det är typ någon dialekts fel: idag ska jag skida i skolan
ist f: idag ska jag skida till skolan
jag menar får man skejta och windsurfa och simma och springa då ska man också få skida
eller skida i det och ta skotern och skotra
Lotten, jag är inte så däe vansinnigt basketfanatisk så någon Kris Grundberg kommer jag inte ihåg. Att Hr Washington var kort, kommer jag däremot ihåg nu när du skriver det.
Men vad gör Kris Grundberg i din hall? Är han skoställ eller kapphängare? Eller paraplyställ? Eller är han där bara som prydnad?
embryo, visst ska man slå ett slag för verbet skida. Själv sitter jag och kaffar och datorar. Snart går jag och lunchar.
Sorry, läste slarvigt. Kris coachar ju i din hall. Är det för att ni ska hinna iväg till skolor och träningar och sånt i tid utan att glömma böcker och skor hemma? Och varför bara en gång per månad? Är han besvärlig så att man bara står ut med honom i små doser lite då och då?
En gång grundade jag och min kompis Birgitta Larsson "Midsommarvägens skidklubb". Då, Embryo, tänkte vi inte alls i de skitiga banor vi gör idag.
Och nu måste jag dra en rolig historia på skånska. Det är en av de blott tre roliga historier som jag kan.)
Det är i Malmö på 1940-talet och den unge Sven har bjudit ut unga fröken Sylvia. De har (förstås) ännu inte lagt bort titlarna. Till efterrätten ser Sven att Sylvia inte kommer igång med att äta och att hon ser lite förlägen ut. Han konstaterar att hon saknar bestick och tänker ge henne den sked som ligger bredvid hans tallrik. Han säger frågande:
– Sked, fröken?
Sylvia tittar på honom och rodnar. Hon svarar:
– Nejdå, det bara kurrade lite i magen!
Förresten, det glömde jag ju:
Tack, Cruella, för den allra första meningen i detta kommentatorsbås.
skida och skrida: dessa stretchande utfallssteg som tillhör människokroppens yttersta tänjningar
det är kanske lite som att skriva att skrida: man gör det med långsamma tag och det kräver viss övning
men när det verkligen sjunger om orden susar texten under pennan såsom isen susar under skridskorna
eller den vita skrivarkssnön under skidorna
mitt tangentbord är en hoppbakce
Skida och skrida.
Får mig att tänka på den gången jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg.
Där skådade jag en man som verkligen hade läst på. Jag kan inte beskriva hans åkstil på något annat sätt. Så, så och Sååå. Så, så och Sååå. Så, så och Sååå.
När jag kom tillbaka till där vi bodde kollade jag upp hans nummer. Han var från UK. Jo, man kan nog säga att hans åkstil var Very British.
Den djefla mannens basketkonversationer påminner om min mans hanterande av samtalsämnen som ridning och körsång.
Tänk om man skulle ta och investera i ett par inspirerande skrivskor.
"Så, så och Sååå."
Ha! Jag förstår precis hur det ser ut!
Alldeles osökt kommer jag in på ett annat orättvist underanvänt verb: skrinna.
Så, nu kan vi fortsätta lite till.
Jag tycker att man ska säga skriska istället för skrinna.
Skicka en kommentar
<< Home