Det svenska språket förvirrar ibland
Igår kväll följde jag med Tolvåringen till basketträningen. Jag har inget med just det laget att göra, utan skulle bara sitta vid sidan om planen och titta och i slutet av träningen berätta för alla killar att de på herrmatchen på söndag ska vara jourlag och hjälpa till med kaffeförsäljning. Jag satte mig på en av de där gymnastiksalsbänkarna som är alldeles för smala för normalrumpor och tänkte att här ska jag bara sitta stilla i 90 minuter och inte säga något.
Det höll i tre minuter. Sedan sprang jag in på planen.
– Kolla lägg en väska här så vet ni var ni ska vända. Nej, andra foten! Bra!
Tolvåringen tittade på mig och log. Jag tolkade det som att jag visserligen var en pinsam mamma, men att jag ju visste vad jag talade om. Och så satte jag mig på bänken och satt i flera minuter. Sedan var det kört igen.
– Ursäkta att jag stör (de andra två coacherna nickade), kolla här killar, när ni skjuter planka i – om ni skjuter från höger kan ni skruva bollen medsols så blir det nästan omöjligt att missa korgen! Och tvärtom: skruva bollen motsols när ni skjuter från vänster.
Tolvåringen tittade på mig igen och log. Detta gav mig sådan skjuts i basketmammasjälvförtroendet att jag resten av träningen sprang och visade finter, försteg, överspel och tjoade ”stanna inte förrän du har fått passningen” samt ”vinka adjö till bollen”. Hela tiden kollade jag med de ordinarie coacherna så att de inte hatade mig. Men de log de också. För att inte tala om mig … jag log så att jag måste ha sett ut som Julia Roberts. (Fast gulare borti hörnen.)
Så var träningen hux flux slut, och jag samlade spelarna för att berätta om vad man gör när man är jourlag. Det var jourlag hit och jourlag dit, tills en av killarna räckte upp handen och bad mig byta namn på laget, han gillade inte att vara jourlag, sa han och skakade på huvudet. Han fortsatte bestämt:
– Jag … jag inte tycker om ordet. Jag inte vill vi ska heta hor-lag.
_________
Uppdatering
Vi vet inte alls hur det gick till, men nu ballar kommentatorsbåset ur helt och handlar om skidbindningar. Snacka om härlig förvirring.
Det höll i tre minuter. Sedan sprang jag in på planen.
– Kolla lägg en väska här så vet ni var ni ska vända. Nej, andra foten! Bra!
Tolvåringen tittade på mig och log. Jag tolkade det som att jag visserligen var en pinsam mamma, men att jag ju visste vad jag talade om. Och så satte jag mig på bänken och satt i flera minuter. Sedan var det kört igen.
– Ursäkta att jag stör (de andra två coacherna nickade), kolla här killar, när ni skjuter planka i – om ni skjuter från höger kan ni skruva bollen medsols så blir det nästan omöjligt att missa korgen! Och tvärtom: skruva bollen motsols när ni skjuter från vänster.
Tolvåringen tittade på mig igen och log. Detta gav mig sådan skjuts i basketmammasjälvförtroendet att jag resten av träningen sprang och visade finter, försteg, överspel och tjoade ”stanna inte förrän du har fått passningen” samt ”vinka adjö till bollen”. Hela tiden kollade jag med de ordinarie coacherna så att de inte hatade mig. Men de log de också. För att inte tala om mig … jag log så att jag måste ha sett ut som Julia Roberts. (Fast gulare borti hörnen.)
Leende basketspelare, dock inte tolvåringar.
Så var träningen hux flux slut, och jag samlade spelarna för att berätta om vad man gör när man är jourlag. Det var jourlag hit och jourlag dit, tills en av killarna räckte upp handen och bad mig byta namn på laget, han gillade inte att vara jourlag, sa han och skakade på huvudet. Han fortsatte bestämt:
– Jag … jag inte tycker om ordet. Jag inte vill vi ska heta hor-lag.
_________
Uppdatering
Vi vet inte alls hur det gick till, men nu ballar kommentatorsbåset ur helt och handlar om skidbindningar. Snacka om härlig förvirring.
31 Reflektioner:
Å vad det är lätt att hoppa in och lägga sig i! (Jag är likadan ...)
För att inte genera coacherna, kan man inte ha en "studiedag för coacher" där man kan förmedla tips till varandra? Du får en kvart och du får en kvart och du där får också en kvart.
Eller kanske att någon filmar allas träningar och så klipper man ut olika godbitar för att se på gemensamt.
Vilken underbar felhörning! På tal om nästan det hade min minsta igår i läxa att hitta rimord på "hitta". Hon kom på en massa och jag tänkte hela tiden "nu kommer det", men det gjorde det inte. Hon har mycket renare tankar än jag.
Hahaha! Eller kanske jajaja?
Du har toleranta barn. Fast det är förstås samma gener.
wv: fetba! Ja, det blir man efter inmundigande av grahamsgröt med smör, socker och kanel vilket är vad jag styr kosan mot nu. (Underligt? Inte alls. Flunsa.)
Varför log de? Jag väntade mig en upplösning i stil med att du glömt ta på dig byxorna eller dylikt. Men de var alltså helt ärligt glada för alla goda råd? Underbart!
Aha, du sa alltså inte jour-lag med Guillouskt spetsigt sje-ljud, utan "chorlag". Det var väl fint att spelaren att protestera. Stackarn.
Det var verkligen så, AB -- de log fastän jag inte hade spenat mellan tänderna eller stod med brallorna vid knäna.
Och ja, den där killen som protesterade har jag ett mycket gott öga till. Tänka sig ändå.
(Jag har egentligen ett spetsigt sj-ljud från Luleå, men här i stan säger man sch långt bak i munnen. Alltså, här försöker man anpassa sig, och så blir det bara fel!)
Men fetba! Sparade du den, Cruella?
Vi har faktiskt något som liknar det du föreslår, Cecilia N. Ett år pratade jag om nyttan av att inte blåskälla ut sina adepter. Numera pratar jag mest om kollektiv bestraffning.
Pratar och pratar förresten. Jag mässar och håller tal och ryar och spottar fradga.
Howdy: Min lillasyster Orangeluvan hade en period i fyraårsåldern när hon rimmade på allt hon kom åt. Ex:
- Kolla en boll-såll-dåll!
- Jag ska gå ut, tutput!
En gång höll hon i en slakande varmkorv och sa oskyldigt:
- Mjuk som en kukluk.
(Man får väl fylla sitt eget kommentatorsbås?)
En slakande varmkorv ... hur ska jag kunna tvätta bort den inre synen.
Nej, inte sparade jag den. Men vem vet, efter den rejäla tallriken kommer den kanske igen.
Korven: HAHAHAHA! (Påminner mig om ett och annat feltryckt sms på temat Ha så ku*
Apropå basket och svenska ord.
Jag tog med gudsonen på basket häromveckan. Under matchen så delades det ut två osportsliga fouls. Gudsonen var tyst en stund efter att den andra foulen hade delats ut, sedan tittade han på mig och frågade "Om det där var osportsliga fouls, är då alla andra fouls sportsliga fouls?".
Så långt hade inte jag tänkt...
A propos sport och att vinterOS snart börjar så har vi lagt oss i lite träning. Nämligen skidåkning på slät mark.
Vi började med att ta fram vår utrustning från vår råttinvaderade källare; bara det är en sportprestation i sig. Senast vi klämde lagg bröt jag av den ena skidan och fick GÅ hem under söndagspromenerares medlidande blickar. Min pjäxor fanns kvar men så fort vi var uppe i våningen med grejerna lossnade sulorna på dom. Suck. Iväg och köpte skidor och pjuck till mej. Ny tjusig modell på både pjäxor och skidbindslen.
Lille M föll på knä och hjälpte mej sätta fast mej på skidorna och så for vi iväg. Efter 200 m lossnade sulan på Lille M:s högra pjäxa, så han gick hem. Lustig gångart: liksom tangoglid med höger fot så sulan inte skulle fladdra och gå normalt med vänster fot. Själv skidade jag vidare. Herregud, efter alla förberedelser ville jag verkligen få sträcka ut. Snart var jag hemma igen och upptäckte att jag inte visste hur man öppnar skidbindslena. På utförs, som vi har åkt mest på senare tid, trycker man på en punkt med staven och vips är man fri. Här fanns inget att trycka på; en slät kåpa bara. Ingen mobil hade jag med mej. Då kom en ung dam glidande emot mej i spåret. "Hjälp, kan du öppna åt mej", viskade jag. Men förstår ni, hennes bindslen såg mera ut som de där utförs; en tydlig punkt att trycka till med staven på. Min förstod hon sej inte på.
Dock hade hon mobil och ringde till Lille M. "Lyft den där som jag tryckte ned" sa han. "Jag såg inte vad det var du tryckte ned" suckade jag. Det var hela själva kåpan visade det sej.
Lille M är mycket för Den Blygas system, HIP, och ville inte köpa nya pjäxor för då måste han även köpa nya skidor. Hans gamla är inte kompatibla med nya pjuck. Suck. Han limmade alltså den lossnade sulan. Nästa gång vi var ute på skidor lossnade båda hans sulor. Hihi.
Lotten, visst är det här som förr, när jag alltid skrev tre mil långa kommentarer, nästan utan samband med vad du skrivit om?
Kan man använda pjäxor och skidor från sjuttiotalet? Eller pjäxor från femtiotalet? Eller måste man liksom ta med sig bärbara stillfilmsrepliker med blommor kring då?
ab: Pjäxorna murknar. Så är det. Våra var från mitten 70-tal.
Jag måste säga att jag sällan har något emot kilometerlånga kommentarer som inte handlar om basket, Ökenråttan.
(Den dagen du lyder mig och skaffar egen blogg, kommer jag tyvärr att inhysta färre bokstäver i kommentatorsbåset.)
Alla som har sparat gamla snörpjäxor från 50--70-talet räcker upp handen! (De ääär ju så flotta.)
@ab:
På 70-80-talet köptes det skidor med råttefällebindningar till mig. Såna som sitter fast i tån alltså, inte sån med kabel runt hälen.
Då var systemet att sulan stack ut framför skon på tån. Och under foten fanns små hål i sulan. I dessa hål (kunde man inte strypa en ål) satte man piggar som satt i bindningen och så spände man för en bygel mot utstående sulan så att det satt fast. Bygeln spändes fast med en krok eller en häktegrej som man tryckte på med staven för att komma loss.
Numera (=senast jag köpte pjäxor) sitter det en liten pinne längst fram på skon, tänk en sån pinne på armbandsklockan som man sätter fast armbandet med. Den pinnen ska på nåt sätt fångas upp av en "mun" på skidan och så stänger man munnen (genom att dra i näsan, höll jag på att skriva. Nej inte riktigt.) Men det finns en klump som sitter strax framför munnen på skidan och den ska man ha uppfälld för att öppna munnen och så fälla ner den för att stänga.
"så stänger man munnen (genom att dra i näsan"
"Men det finns en klump som sitter strax framför munnen på skidan och den ska man ha uppfälld för att öppna munnen och så fälla ner den för att stänga."
Huh?
Det blir också väldigt förvirrande om man läser för fort och utelämnar ett "inte". Jag läste det först som att killen ville det skulle heta hor-lag, och det tyckte jag var jättekonstigt. Sen insåg jag mitt misstag och då blev allt bra igen.
Här är det lägga-sig-i-fiesta nästan varje dag, när jag, den föräldralediga och något uttråkade, förskollärarmamman hämtar levnadsglad treåring på förskolan. Jag hoppas att personalen där också ler, men jag vet faktiskt inte säkert.
... och har man såna där råttfällebindningar och åker i ett modernt preparerat spår, då får man lite extra träning. Spåren brukar nämligen vara lite lite för smala, så man får skraaapa sig framåt. Perfekt!
För att ytterligare förvirra beskrivningen av skidbindningar av i dag kan jag säga att inte alla är konstruerade så att man måste fälla upp och ned en klump. Mina är en snäppvariant, jag behöver aldrig böja mig ned. Ovanpå lilla klumpen finns en försänkning där man trycker med staven för att frigöra mekanismen.
Jag inser att det är mycket länge sedan jag åkte skidor. Det är nog bäst att jag fortsätter att låta bli. Jag kommer ju inte ens få på mig dem?
Döptdu om jourlaget?
Nej, Plastfarfar, vi övade på att uttala med sch-ljudet långt fram i munnen.
Men ... varför inte? Ett nytt ord hade kanske varit bättre? Hjälplag?
När man åker med smidiga cruella-varianten är man nästan alltid glad - alltså den där man bara trycker fast dojan och sedan siktar med staven för att bli oknäppt.
ÄNDA TILLS man ska åka skoterspår på sjön och kör ner i en decimeter slask så att man klabbar fast och spottande och fräsande får pulsa djupsnö hem.
Då visar det sig nämligen att just den smidiga bindningen har frusit ihop, så då får man snöra upp pjäxorna och hoppa in i strumplästen. Och sedan får man ställa skidor med fastfrusna pjäxor i duschen så att de tinar.
Hälsningar från skogen!
Luna, sånt blir ju väldigt problematiskt om man är ensam och tänker sig ta en fika eller så på vägen hem. Skidor av är ju liksom smidigast då. Men har man sällskap kan ju den gentlemannamässigt sinnade lägga sig ned och varmandas på bindningen.
Det finns så många bra sätt!
Om vi nu pratar bindningar finns det (åtminstone) en fjärde typ också (även om det bara är den tredje när det gäller vilka pjäxor som passar till), som till och med heter Rottefella. Gissar att man får värma upp dem också med händerna efter att ha dränkt dem i ståpavattne, men har inte testat.
Jag trodde det här handlade om basket så igår tyckte jag inte det var mödan värt att öppna kommentarbåset...
MEN
Skidor - bindningar - OCH pjäxor lockar!
@ökenråttan:Lille M är mycket för Den Blygas system
OCH
Pjäxorna murknar. Så är det. Våra var från mitten 70-tal.
MEN
Jag har övertagit den tidigare generationens vana att inte kasta, men väl ta upp uttjänta grejor till TORPET
Där står således de pjäxor jag hade när jag 1952 fick Sylfärdsstipendiet.
DE var av ÄKTA läder - något som inte försålts sedan 1939!
Såsom kommentarsbåset utvecklat sig får jag nästan lust att ordna bloggträff hemma hos min mor. Hon skulle visserligen få slaget men det vore det nästan värt.
Jag vågar påstå att hon har en av landets finaste privatsamlingar av gamla skidor med allt som hör därtill - utan att veta om det.
För det handlar ju inte om att samla. Att INTE SLÄNGA - inte att förväxla med SPARA och SAMLA, som ju är betydligt mer aktiva handlingar - är nämligen en naturlag lika ... ja lika naturlig som solens upp- och nedgång.
Vill man alltså skruda sig i en skoteroverall med tillhörande kängor från 70-talet går det utmärkt. Näbbstövlar - javisst! Pjäxor från 50-talet, jajamensan. Karhu-skidor från 70-talet - inga problem. Edsbyn i trä? Jadå.
Och så vidare, i alla discipliner.
Rottefella-bindningen finns i några olika varianter. En har en kraftig metallögla som man drar i när man ska ta av sig skidorna. Den funkar bra även om det är mycket slask som frusit i/på bindningen. Den jag har har en kraftig hävarm i plast som jag hittills aldrig haft frysproblem med. Ingen av dom ca fem gångerna jag åkt på skidorna fatiskt.
Näbbstövlarna är på väg tillbaka!
Jag såg en ung tjej i parken häromdagen, hon gick och pratade i mobil givetvis medan hon körde barnvagn - men hon hade näbbstövlar!
Skicka en kommentar
<< Home