Jag gillar verkligen snövintern 2010 (uppdat.)

Jag funderar på om det finns en enda människa i Sverige som inte är påverkad av vädret och inställda kommunikationer. Och besvarar denna retoriska fråga till mig själv med ett rungande ja eftersom man är rätt van vid väder i norra Sverige. Väder söderut göre sig icke besvär om det inte kommer i lagoma mängder.

Irritationsobjekt i snöns fotspår:
Lillasyster Orangeluvan skulle åka hem till Stockholm, vilket är en tågresa på 63 minuter. Vi avvaktade i ett dygn, spanade på sj.se och banverket.se och hittade en avgång som faktiskt funkade. Den var bara en kvart sen, sedan bara en halvtimme sen och sedan ... inte mera sen. Bara 30 minuter sent tåg som man kunde köpa biljetter till – jackpot! Vi gav oss iväg till stationen och fick där av en tålmodig dam i kassan veta att tåget som enligt SJ och Banverket skulle gå om en stund, inte hade lämnat Stockholm än.

– Ok, men på nätet ...
– Ja. Suck. (Damen stirrade med trötta ögon in i skärmen.) Men det står verkligen kvar i Sto... OJ! Nu ställdes det tåget in!
– Ok, men det som ska gå om en halvtimme enligt tidtabellen på sj.se?
– Det står också kvar i Stockholm.
– Ok. Finns det några ersättningsbussar inplanerade?
– Nej, de kommer lite då och då utan förvarning. Det gick en ersättningsbuss till Stockholm här utanför för en kvart sedan.
– Ok ... nej vänta.. För en kvart sedan? Men vilka åkte med den bussen? Vi har ju via sj.se fått veta att det enda tåg som skulle gå var det som nu skulle ha gått om en kvart men som nyss blev inställt!
– Ja. Jag vet inte. Åk hem, åk hem igen.

(Jag körde sedan den stressade Orangeluvan hela vägen hem och hamnade i orsaken till att jag inte vill bo i Stockholm: eftermiddagsrusningen. Fram och tillbaka tog det fem timmar.)

Glädjeämnen i snöyran:

 

Skridskoåkning medelst spark på oplogad bana. 

Baaaaarnen! De skottar snö, de bygger snögrottor, de åker inte iväg på mönstring i Göteborg (hjälp, Sjuttonåringen ska kanske bli tolk), de vill gå på snöutflykt, de kräver att få åka skridskor trots att utrustningen är både trasig och gammal och vi far runt på spark så det står härliga till.

 

En Sjuåring och en Tioåring och lite snö hemma hos Bästisgrannen.

Och jaaaag känner mig som en lulebo igen och fotograferar snöhögar och putsar på skottningen framför den nedkissade brevlådan och klättrar i meterhög snö fram till soptunnan. (Vi missade sophämtningen i torsdags  eftersom vi var nere i Skåne och ska nu försöka fylla soptunnan för trädgårdsavfall trots att den är full med löv sedan oktober.)

Soppåsen och jag. Lägg gärna märke till hur väl jag färgmatchar pulkorna.

Dagens plogbilslustighet:
Vi har en vansinnigt lång trottoar längs huset – en trottoar som vi ansvarar för. Därför betalar vi en halv förmögenhet för att av kommunen få den plogad och sandad. (År utan snö betalar vi lika mycket. Vi har fått valuta för pengarna i år.) Grannen bredvid oss har inte köpt tjänsten. Därför brukar det se lite roligt ut när vår plogade trottoar plötsligt övergår i en normal, människoskottad variant till trottoar. (Trottoar är för övrigt ett lustigt ord, ungefär som kapuschong och öronsnibb.)

Men nu har trottoarblogbilen kommit på en ny variant och bara lagt en jättehög mitt på trottoaren. De som vandrar längs vårt hus måste bestiga Kebnekajse för att komma vidare. Redigering: Det bär mig emot, men det var faktiskt ”trottoarplogbilen” jag menade. Liksom ”basker” kan jag tydligen inte längre skriva ”plog” utan att gå omvägen om ”basket” och ”blog”.

Tröst till alla som inte tycker om eller ens gillar läget:
Det går fler tåg, det finns en framtid i sommar och tänk ändå vad det känns bra att ha en blogg att kunna fylla med snö.