Släpp taget om det du inte hinner fånga

För tio år sedan läste vi fyra morgontidningar här i huset: Kuriren, SvD, DN och Sydsvenskan. De kan tyckas vara lite mastigt – och dyrt – men vi tänkte inte så mycket på det. Eller, jo, jag tänkte visst på det och övertygade mig om att det var precis lagom med fyra tidningar. Per dag.

Kuriren måste man ju ha – en lokaltidning så att barnen kan klippa ut artiklar när det skrivs om dem (förr eller senare hamnar väl alla i lokalblaskan) och så att man vet vad som går på biograferna.
SvD – vi fick en provprenumeration som var hur billig som helst och lyckades förlänga den till samma pris i flera år.
DN – vi fick en provprenumeration som var hur billig som helst och lyckades förlänga den till samma pris i flera år.
Sydsvenskan – jag var kåsör i SDS och fick tidningen gratis så att jag kunde se vad de andra kåsörerna skrev om och inte skriva lika tråkigt som de gjorde. (Min tolkning.)

Varje dag brukade jag dessutom sätta mig och på pensionärsvis ringa in vilka tv-program jag ville se. Ibland var det lite stressigt att se tre dagars olästa morgontidningar ligga på hög, men det gick ganska snabbt att bläddra genom dem. Ofta tänkte jag ”åh, halvåtta, om man skulle ta och sätta på nyheterna” eller ”neeeeeej, nu missade jag Sportspegeln”. Om det var melodifestivaltajm, köpte jag alla kvällstidningar och sparade dem. (Jorå, de finns kvar.)

Idag går jag ibland in på tv.nu och ser om det finns något som jag inte får missa på tv. Vi prenumererar på Kuriren (för urklippspärmens skull) och SvD, men läser lika ofta via dator som vid köksbord. Ofta ser jag Mästarnas mästare och Världens undergång (kan jämföras med En värld i krig och rekommenderas varmt) på SVT play. Mycket tid lägger jag på att läsa mina 100 favoritbloggar och följa deras länkar samt att försöka hänga med i svängarna på Twitter. (Jag är inte [än] en regelbunden twittrare.) Och det här med det nya sättet att ta in information är faktiskt stressigt – men det är inte stressigt att läsa.

Det som stressar och som känns besvärligt är att träna på att inte sakna det som jag inte hinner lägga tid på.

Dåliga böcker, dåliga filmer, dåliga artiklar – våga ge upp! Ok, winners never quit and quitters never win, men de som aldrig ger upp kommer faktiskt att känna sig bra mosade om ett par år.

Eller så löser sig allt automatiskt så att

• de ointressanta filmerna inte görs
• de undermåliga böckerna inte ges ut
• de som inte har något att säga slutar uttala sig.

Jomenvisst.

Fotnot
Jag lever inte riktigt som jag försöker lära. Har just nu 342 olästa blogginlägg i min RSS och Twitter blinkar att det  finns 37 nya uttalanden att läsa sedan jag kollade för 13 minuter sedan och nere i köket ligger tidningarna olästa eftersom Den djefla mannen fyller år idag och jag inte hade packat in paketen tre minuter innan vi skulle sjunga för honom och vad i hela friden ska vi äta för mat ikväll och ack ack ack vi måste fylla våra kurser för att gå runt och vänta ... det känns som om jag har glömt något.